Jämställdhetskrönika: När det politiska blir personligt

Min mamma Annica arbetade som nattundersköterska och uppfostrade mig och min storasyster. Tidigt blev hon ensamstående och den ekonomiska situationen krävde att hon gick upp i timmar.

Hon var en sån där otroligt pålitlig arbetskamrat och anställd. Aldrig var hon sjuk, och hon ställde alltid upp och tog storhelger och jobbade extra. I över trettio år arbetade hon, eller nej, slet skulle jag vilja kalla det; för sig själv, för oss barn och för äldreomsorgen.

Att ens prata om ”löneutveckling” under dessa år vore att förvanska verkligheten. Hon satt, precis som alla andra undersköterskor, fast i ett låglönejobb som innebar ständigt tunga lyft och ohyggligt massa omsorg.

Ibland tror jag nästan att det är uträknat, timmarna och slitet, att man nätt och jämnt orkar äta, sova och göra sig iordning inför nästa arbetspass, men aldrig lyfta blicken.

Min mamma var en politiskt medveten person, en tänkande människa med väldigt mycket på hjärtat, som alltid röstade blankt i riksdagsvalet och röstade med hjärtat i resterande val, men som jag såg aldrig skulle kunna orka lägga den energi det skulle behövas på organiserad kamp. Det fanns ingen tid, det fanns ingen ork över till något annat än att ta hand om oss, att arbeta och nätt och jämnt ta hand om sig själv.

I november 2016 var min mamma med om en arbetsplatsolycka, en tvättmaskin läckte och mamma ramlade och svimmade av. Hon fick en skada som måste opereras inom en månad om man ska kunna bli något så när bra igen.

Av vården, den hon slitit ut sin kropp och själ för under hela sitt arbetsliv, fick mamma en operation åtta månader för sent. Operationen misslyckades och mamma fick leva med en ständig ohygglig smärta, hon kunde inte röra sig ordentligt och blev rädd för att gå ut ensam. Ingen arbetsgivare hörde av sig, tvättmaskinen stod och läckte i minst ett halvår efter olycksfallet, hon fick någon tusenlapp för ”sveda och värk” och blev till sist utförsäkrad från försäkringskassan. 

Jag och min syster såg och kände den brutala orättvisan som vår mamma ställdes inför, något som hon ställts inför i hela sitt vuxna liv och vi försökte omvandla detta till energi, hopp och kamp. Vi hjälpte ständigt till med allt det praktiska och tog snacket med myndigheter och oengagerade läkare.

Men kampen räckte inte till. Vår mamma överlevde inte sin 61-årsdag.

Det pågår en tyst katastrof i detta land – eller rättare sagt – det pågår tusentals tysta katastrofer i detta land. Katastrofer som grundar sig i politiska beslut och politiska riktlinjer och som till slut letar sig ner till oss människor och blir till livsöden. Livsöden som man ibland kan läsa om i kvällstidningar eller på sociala medier; usch så hemskt.

Men en dag händer det, det måste hända, konsekvenserna av alla års nedmonteringar inom välfärden, må det vara försämringar inom undersköterskeyrket, må det vara försäkringskassans usla arbete, må det vara vårdens obefintliga resurser, men en dag händer det att det politiska blir personligt.

Johanna Emanuelsson