Krönika: Persona non grata – en partsinlaga

Komikern Soran Ismail föll ur radarn och ut ur Mediesveriges finrum 2017 efter att han anklagats för flera fall av våldtäkt och sexuellt ofredande. Utredningarna lades ned, dels i brist på bevis och i SVT:s nya dokumentär (läs partsinlaga) Persona non grata får Soran Ismail – iförd en enorm offerkofta – berätta om hur anklagelserna förstört hans liv och karriär.

Han får, i princip utan motfrågor, ge sitt perspektiv på det ”limbo” han hamnat i efter våldtäktsanklagelserna. Enligt SVT var inte tanken med dokumentären att reda ut eller ta ställning i själva skuldfrågan, utan istället skildra vad som händer med en person som juridiskt sett är oskyldig men där många samtidigt tänker ”ingen rök utan eld”.

Skuldfrågan reder de som lovat inte ut, men jag vill hävda att de tar ställning i den i alla fall. Hur kan man annars göra en dokumentär där en potentiell förövare får sitta och gråta ut och ge sitt perspektiv på allt som skett, utan att ha med offrens historia eller perspektiv, om man inte – åtminstone indirekt – tagit ställning till vad som skett?

I dokumentären medverkar inte något av offren – deras berättelser är tydligen oviktiga i sammanhanget – och i beskrivningen av dokumentären ställs frågan, ”Varför anmäldes just Soran Ismail för så många övergrepp?”. Som att det är en slump vilka som blir anmälda för sexualbrott? Som att han blev utvald till ”offer” för våldtäktsanklagelser?

Kajsa Ekis Ekman, som är den enda friska fläkten i dokumentären, har talat med två av offren och bedömt dem som trovärdiga. De vittnar, oberoende av varandra, om liknande upplevelser. SVT hävdar att de kontaktat offren, vilket inte stämmer. Deras perspektiv passade helt enkelt inte in i den förutbestämda bilden.

Det finns en skev bild av sexualbrott i Sverige. Att sexualbrott på något sätt ska pressas in i den politiska debatten, att det rent av skulle finnas en agenda bakom våldtäktsanmälningar. Jag håller därför helt med Kajsa Ekis Ekman när hon i dokumentären säger att ”det handlar inte om jämställdhet eller Metoo. Det är inte politik, det är brott”.

Det framkommer dock att en av kvinnorna dömdes för grovt förtal efter att ha publicerat ett inlägg i en sluten Facebookgrupp, där hon beskriver vad Soran Ismail utsatt henne för och att hon sökte stöd och hjälp för att anmäla. Det känns talande för vår tid.

Att kvinnor som namnger sina förövare, även i slutna sammanhang, riskerar förtal blir tyvärr allt vanligare. Detta samtidigt som tilliten till rättsystemet knakar i fogarna – endast tio procent av sexualbrottsoffren anmäler. Av dem som trots allt anmäler får 95 procent aldrig se sin förövare dömas.

Så när utpekade förövare får ”upprättelse” i media – inte för att de blivit friade utan för att utredningar lagts ner – ökar risken för att viljan och modet att anmäla en förövare försvinner.