Presidentval i Colombia: Petro skrämmer eliten och väcker hopp hos de fattiga

Presidentvalets andra omgång närmar sig. De två finalisterna Ivan Duque och Gustavo Petro har inte mycket gemensamt.

Den ene vill vill riva upp fredsavtalet med Farc-gerillan och backas upp av förre presidenten Álvaro Uribe och de mest reaktionära, fascistiska krafterna inom de härskande klassen i Colombia.

Den andre gick med i vänstergerillan M-19 som 17-åring. Han fängslades och torterades innan han blev politiker och lyckades skrämma om hela det politiska etablissemanget i Colombia genom att vinna borgmästarvalet i huvudstaden för sex år sedan. Och nu knackar han på dörren till presidentpalatset i Bogotá med löften om social rättvisa och bevarande av freden.

Jag mötte Gustavo Petro för fyra år sedan, i juni 2014, i El Salvador. Vi var båda inbjudna som gäster av det regerande vänsterpartiet FMLN för att närvara vid installationen av den tidigare gerillaledaren Salvador Sánchez Cerén som El Salvadors president. 

Dagen innan installationen hölls ett mindre möte för utländska gäster från olika vänsterorganisationer. FMLN:s generalsekreterare Medardo González höll det första talet. Han framhöll att den FMLN-stödda regeringen i El Salvador gjort stor skillnad för de mest utsatta, trots mycket motstånd och många hinder på vägen.

”Andelen fattiga har sjunkit, jobb har skapats, sjukhus har öppnats och flera satsningar har riktats till barnen”, sade Medardo González.

Snart blev det Gustavo Petros tur. Han var lugn och lågmäld. Han gav inte alls intryck av att vara en av Colombias viktigaste politiker, som precis vunnit en avgörande strid mot den colombianska eliten. Gustavo Petro var nämligen tillbaka på posten som borgmästare i Bogotá, en stad med nästan lika många invånare som Sverige.

Det var i december 2013 som de reaktionära högerkrafterna i Colombia satte in vad de tänkte skulle bli slutet för Gustavo Petros politisk bana. Ett av landets påstått ”självständiga” kontrollorgan sparkade den folkvalde vänsterpolitikern från borgmästarposten och förbjöd honom att verka politiskt under 15 år. President Manuel Santos backade personligen upp beslutet några månader senare.

Men det hjälpte inte överheten. Den populäre Petro mobiliserade tiotusentals på gatorna i protest mot ”kuppen”. Till slut, i april 2014, upphävde högsta domstolen beslutet.

På plats hos i El Salvador sex veckor senare framförde Gustavo Petro ett liknande budskap som värdpartiet FMLN framfört. Gustavo Petro höll inget tal om systemskifte och socialism för 2000-talet, han slängde sig inte med några revolutionära fraser. Bogotás borgmästare framhöll nödvändigheten av att minska de gigantiska klyftorna – Colombia är ett av världens mest ojämlika länder – och av att förbättra levnadsförhållandena för de miljontals fattiga i storstäderna och på landsbygden.

Det var den försiktiga rättvisepolitiken som gjorde att överklassen försökte kuppa bort honom från borgmästarposten. Och det är den politiken som gör att de idag är livrädda. För när Colombia går till val så har han en chans – om än liten – att bli landets förste vänsterpresident.

Situationen i Latinamerika i juni 2018 är betydligt svårare än den var 2014.

I Brasilien och Argentina har den USA-stödda nyliberala högern återtagit makten. I Venezuela har det utifrån uppbackade regimskiftet i fördjupat den ekonomiska krisen. I Ecuador har den progressive Rafael Correas efterträdare Lenin Moreno tagit ett stort kliv åt höger. Och i Nicaragua pågår ett försök att med våld destabilisera vänsterregeringen efter mönster från Venezuela.

Å ena sidan kan läget verka dystert. Många miljoner latinamerikaner har redan drabbats hårt av det reaktionära politiska skiftet och det finns risk för att det kommer att bli värre.

Å andra sidan finns det en avgörande strid som högern inte vunnit. Den har inte folket med sig, och den har inte lyckats knäcka de organiserade motkrafterna i form av vänsterpartier, fackföreningar och andra folkliga rörelser. 

I Brasilien är den korrupte kuppresidenten Michel Temers stöd knappt mätbart. Vänsterkandidaten Lula da Silva, slängd i fängelse efter en politisk rättegång, leder stort i opinionsmätningarna inför höstens presidentval.

Och så har vi Gustavo Petro i Colombia.

Det skulle vara en närmast obeskrivlig sensation om han blir president i ett land där traditionen snarare varit att avrätta populära företrädare för vänstern och folkliga organisationer.

Men även om han förlorar valet finns hopp. För det är också en sensation att en vänsterkandidat lyckats samla ett så brett folkligt stöd och utmana eliten i ett av de mest reaktionära länderna i Latinamerika – med livet i behåll.