Ledarkrönika: Polisens "dialog" – en varg i fårakläder för oss supportrar

För ett par veckor sedan kom nyheten att Polismyndigheten skrotar den så kallade villkorstrappan – där polisen till exempel kunnat sätta som villkor att för en match ska få spelas får inga stora flaggor tillåtas på läktaren. Därifrån kan nästa steg vara att stänga läktarsektioner.

För oss som uppskattar en levande supporterkultur var detta en glad och oväntad nyhet. Hade Polismyndigheten faktiskt tagit sitt förnuft till fånga och bestämt sig för att skrota en illa fungerande strategi?

Gick man i den fällan har man glömt vilken hycklande myndighet Polisen är.

Vilken annan myndighets anställda skulle få lov att lägga ut bilder på människors hem, med medföljande kommentarer, i sina sociala medier?

Skribenten Max V Karlsson har under året gång på gång uppmärksammat polisanställdas kontons innehåll i sociala medier, där det läggs ut bilder på människors hem. Inte polisernas egna hem, utan där människor som drabbas av Polismyndighetens repressalier bor. Konton som lägger upp bilder när människor blir omhändertagna, samma konton lägger också upp reklam för olika företag, utan att myndigheten tar avstånd från detta.

Skulle jag som vårdanställd lägga ut bilder på och kommentera patienters kroppsdelar, skulle jag bli av med mitt jobb på grund av brott mot sekretessen. Men Polismyndigheten agerar som om just de inte behöver följa lagen. Så länge det framställer myndigheten positivt. Sedan 2015 jobbar Polismyndigheten nämligen med att stärka sitt varumärke.

I Polismyndighetens nya handlingsplan lyfts dialog fram. Men lika stor plats ges åt att Polismyndigheten ska äga narrativet. Återigen varumärke och äga berättelsen. Det är nästan så att man kan få för sig att för Polismyndigheten är det lika viktigt att äga narrativet som att faktiskt arbeta för att skapa trygga idrottsarrangemang.

Vilka som ska omfamnas av denna ”trygghet” är en annan fråga man kan ställa sig, då undersökningar visar att de som är publik på elitfotbollens matcher upplever hög trygghet. Det är nästan så att man får för sig att Polismyndigheten med den skrotade villkorstrappan och sin ”nya” handlingslinje vill utmåla publiken som en ordningsstörning.

För myndigheten hade ju annars kunnat se människors engagemang som en tillgång. Att människor lägga ner mängder med ideella timmar på att skapa aktiviteter, mötesplatser och kollektiv för något som är utanför deras personliga vinning.

Istället för att ge dessa rörelser förutsättningar till en bra verksamhet tycker Polismyndigheten att det är prioriterat att gå in med underrättelsetjänsten för att kartlägga dessa personer. Så visst är det bra med dialog, men inte om dialogen som erbjuds är en varg i fårakläder.