Reaktionär rap och hipsterimperialism på Kuba

2013 åkte jag lastbilsflak genom Kuba. Efter fem veckor var jag tillbaka i huvudstaden. Solbränd och med lokalt införskaffade kläder lyckades jag smälta in någorlunda. Det är ganska skönt i gamla Havanna där gatuskojarna, så kallade jineteros, dras till en europé som flugor till skit. 

Men strax utanför Chinatown hamnade jag ändå i klorna på Boris, det var nog dialekten som avslöjade mig. Jag körde på kortet att jag var bolivian och inte svensk, det brukar ta udden av jineterosarna lite. Men Boris verkade underhållande och jag ville ha någon att dricka med, varpå vi delade ett antal enheter rom i festisförpackning. Han var välgödd, arbetslös, skamlös, halvt alkoholiserad och antikommunist.

– Kolla vad lite jag mat jag får av staten! sa han och pekade på sin bok med avbockade matransoner. 

Boris hade tackat nej till flera jobb. Varför skulle han jobba? Får han någon dollar av en turist har han tjänat in en dags arbete. Att resten av de hårt arbetande kubanerna betalar hans uppehälle, skola och sjukvård var inget han reflekterade över. Han var övertygad om att han hade varit rik om han bott i Haiti (!) istället. 

Nyligen avslöjade Max Blumenthal på Grayzone hur USA aktivt riktar sig mot personer som Boris. Genom organisationerna USAID (United States Agency for International Development) och NED (National Endowment for Democracy) försöker de underblåsa det sociala missnöje som trots allt existerar på Kuba. 

Eller avslöjade och avslöjade. Som NED:s dåvarande chef, Allen Weinstein, sa i en intervju i början på 1990-talet: ”mycket av det vi gör idag gjorde CIA i det dolda för 25 år sedan”. Idag sker det helt öppet och enligt NED själva är det effektivare på det sättet. 

Genom sina underorganisationer sponsrar NED bland annat magasinet Cartel Urbano, som blandar antikommunistisk kubansk hiphop med transaktivism och veganska livsstilstips.

Redan 2009 började NED utforma taktiken. De ville organisera ”marginaliserade, arbetslösa och desocialiserade” unga – ofta afrokubaner – mot den socialistiska regeringen. Bland annat genom att infiltrera kubansk musik och sponsra konstnärskollektiv och tidningar. Bara under 2018 gick 150.000 dollar till den kubanska hiphopscenen. 

Max Blumenthal beskriver vad han kallar för ”hipsterimperialism”. Genom sina underorganisationer sponsrar NED bland annat magasinet Cartel Urbano, som blandar antikommunistisk kubansk hiphop med transaktivism och veganska livsstilstips. De sponsrar organisationen Tremenda Nota, en HBTQ-organisation som målar upp bilden av den kubanska regeringen som homo- och transfobisk.

I slutet av februari släpptes den antikommunistiska reggaetonlåten ”Patria Y Vida” i Miami. Bara en vecka senare delades den på Twitter av USAID:s högsta höns Samantha Power. I samma veva blev artisterna inbjudna till EU-parlamentet tillsammans med Juan Guaido och Leopoldo Lopez Gil. Efter det växte låten, uppmärksammades stort av bland annat Kulturnyheterna på SVT och ”Patria Y Vida” blev parollen för protesterna mot regeringen i somras. 

I ett dokument några månader senare tryckte USAID på hur viktig låten varit för protesterna på Kuba. I samma dokument aviserade organisationen att de tänker sponsra det kubanska civilsamhället med ytterligare två miljoner dollar. De understryker nödvändigheten att stödja ”marginaliserade och utsatta grupper, inkluderat men inte enbart: unga, kvinnor, LBTQI+, religösa ledare, konstnärer, musiker och individer av afro-kubansk härkomst”.

Efter en kväll med Boris och hans vänner är jag inte helt övertygad av USA:s val av målgrupp. Taktiken verkar snarare riktad mot ”medvetna” ungdomar i andra länder, och att skapa dissonans i deras annars positiva bild av Kuba, för att legitimera framtida interventioner.  

Tidigt på morgonen ramlade jag ut ur Boris lägenhet i gamla Havanna. Jag lämnade efter mig en halvflaska rom. Som tack för sällskapet och som avskedspresent fick jag med mig en hemmabränd cd-skiva med kubansk hiphop…