Röd fana över Paris

När Karl Marx stridskamrat Friedrich Engels i ett förord till Marx skrift Pariskommunen skulle sammanfatta kommunen, skrev han så här: ”Den tyske kälkborgaren har ånyo råkat i en hälsosam skräck vid ordet: proletariatets diktatur. Nåväl, mina herrar, vill ni veta hur denna diktatur ser ut? Betrakta Pariskommunen. Den var proletariatets diktatur.”

För Proletären skriver Fredrik Wilcek och Janne Bengtsson om Pariskommunens uppgång och fall, 150 år efter de två månaderna av arbetarstyre i Paris.

Paris i mars 1871: den röda fanan vajar över staden. Trötta på år av krig och terror, svält, umbäranden, förtryck och rikemansvälde har arbetarna gripit makten och upprättat en förvaltning som slår vakt om deras egna intressen. Den har gått till historien som Pariskommunen. Det var första gången som arbetarklassen tagit makten i sina egna händer.

Frankrike 1870: Preussen hade besegrat Napoleon III, och republikanska borgare tog tillfället i akt att den 4 september utropa den tredje republiken. President blev den konservativa liberalen Adolphe Thiers. Regeringen stödde sig på arbetarklassens kamp för en republik, men var i verkligheten inte alls republikansk: Thiers hämtade sitt stöd bland Europas monarkier och för arbetarna gav det ingenting, bara ytterligare armod.

I Paris agiterade de socialistiska arbetarna: de förberedde sig för väpnad kamp. Men den borgerliga regeringen hade fortfarande makten över både Paris och dess väpnade styrkor.

Ett första revoltförsök gjordes den 31 oktober 1870. Karl Marx avrådde. För generalrådet för den Internationella Arbetarassociationen i Europa och USA (Första Internationalen), följde Marx utvecklingen i Paris. Han ansåg att förutsättningarna att lyckas inte fanns. Upproret slogs också snabbt ner av regeringstrogna trupper.

Också ett andra försök att gripa makten, den 22 januari 1871, misslyckades. Men förutsättningarna växte sedan de preussiska trupperna i början av mars både intagit och lämnat Paris och nationalförsamlingen den 10 mars flyttat till Versailles. 

När president Thiers sände ut generalen Vinoy för att plundra en stadsdel i norra Paris och beslagta kanonerna som fanns där, för att sedan beordra det av arbetare och hantverkare dominerade nationalgardet att vända sig mot sina klassbröder, var upproret ett faktum. Bara 300 av de 300.000 soldaterna följde Thiers.

Arbetarsoldaterna revolterade mot Thiers militära ledare: när general Lecomte beordrade sina soldater att öppna eld mot en obeväpnad grupp kvinnor, blev han istället själv skjuten av soldaterna. General Clement-Thomas mötte samma öde.

Den 18 mars hade arbetarna tagit makten i staden. De utropade La Commune de Paris, Pariskommunen: ”Paris proletärer har mitt under nederlagen och de härskande klassernas förräderi förstått att timmen har slagit då de måste rädda situationen genom att ta ledningen av de offentliga angelägenheterna i sina egna händer ... De har förstått att det är deras högsta plikt och absoluta rättighet att göra sig till herrar över sina egna öden och gripa regeringsmakten”, hette det i en proklamation som sändes ut över staden.

Den röda fanan vajade över Paris. Nationalgardet ställde sig på arbetarnas sida och den centralkommitté som bildats. 

Den 26 mars utlyste centralkommittén val till stadsstyrelsen i Paris. Den nya ledningen bestod dels av kända politiska gestalter, som den av borgarna fängslade socialistveteranen Louis Auguste Blanqui, men också av arbetare som Benoît Malon, Émile Victor Duval och Eugène Varlin.

En radikal omvandling av samhället inleddes. Den socialistiska retoriken gjordes till praktik och det nya styret förändrade alla gamla maktstrukturer: de kommunalråd som valdes från de olika distrikten i Paris kunde avsättas när som helst om de missbrukade sin makt.

Poliser och tjänstemän fråntogs den politiska funktion de haft och omvandlades till verktyg för kommunen. Deras löner sänktes till en genomsnittlig arbetarlön. De juridiska ämbetsmännen ersattes med folkvalda ämbetsmän som kunde avsättas när som helst.

Kyrkorna konfiskerades och de präster som inte ville jobba fick leva på den välgörenhet de troende kunde hjälpa dem med. Skolor och universitet öppnades för alla och rensades på religiös och borgerlig propaganda. Räntan på skulder avskaffades.

Bagarnas impopulära nattarbete avskaffades, kapitalisterna förbjöds att genomföra lönesänkningar på de företag de fortfarande kontrollerade och stängda fabriker och verkstäder konfiskerades av arbetarkollektiv utan kapitalisternas samtycke.

Efter att makten konsoliderats i Paris påbörjade kommunen också ett utkast om hur det nya systemet skulle se ut i hela Frankrike. Det nådde aldrig ut, men det finns bevarat. Tanken var att landskommunerna (städer, byar och liknande) skulle vara självstyrande och via allmänna val välja och skicka representanter till en distriktsförsamling som i sin tur skulle skicka representanter till nationalförsamlingen i Paris.

Det var planer för ett verkligt folkstyre, en demokrati. Karl Marx uppskattade utkastet och kommunardernas tankegångar:

”I stället för att en gång vart tredje eller sjätte år avgöra vilken medlem av den härskande klassen som skulle företräda och förtrampa folket, skulle den allmänna rösträtten tjäna det i kommuner organiserade folket på samma sätt som den individuella rösträtten tjänar varje annan arbetsgivare att till sitt företag välja ut arbetare, uppsyningsmän och bokhållare”, skrev Marx. 

Men kommunen var hårt ansatt. Den behövde stöd och hjälp utifrån och vände sig till bönderna utanför Paris: ”Vår seger är ert hopp!”, skrev kommunarderna till bönderna, sedan revolutionen 1848 hårt beskattade av borgarklassen. Nu när kriget mot Preussen förlorats skulle bönderna få betala den för tiden astronomiska summan 5.000.000.000 francs i krigsskadestånd.

Böndernas stöd till kommunen var självklart. Detta skrämde borgarna som insåg att om kommunens revolutionära budskap nådde bönderna, skulle det garanterat resultera också i ett bondeuppror. Borgarna upprättade ”checkpoints” med poliser runt Paris. Transporter med mat in i staden och meddelanden från kommunen till bönderna stoppades och konfiskerades.

Utanför Paris började den fördrivna presidenten Thiers mobilisera. Den 11 april började Thiers Versaillesregering att bombardera Paris med kanoneld. Han fick hjälp av preussarna med soldater och vapen. Tillfångatagna kommunarder, civila såväl som stridande, arkebuserades. Alla kommunens försök att förhandla tillbakavisades.

Den 21 maj inledde Versaillesregeringens arméer stormningen av Paris. Stadens arbetare kämpade hjältemodigt i gatustrider mot Thiers trupper samtidigt som staden besköts av kanoner utifrån. Versaillesregeringens trupper uppträdde som slaktare: män, kvinnor och barn mördades kallblodigt.

Den 28 maj, efter en veckas strider på Paris gator, var Pariskommunen krossad. Kommunens sista strid stod den 27 maj, på kyrkogården Père-Lachaise i arbetarstadsdelen Belleville. Kommunarderna slaktades i tusental. Bland de dödade fanns Émile Duval och Eugène Varlin.

I efterdyningarna av striderna mördades ytterligare minst 30.000 kommunarder av borgarnas trupper. Över 36.000 människor, däribland 650 barn, dömdes till omänskligt hårda fängelsestraff.

Pariskommunen var det första försöket av arbetarna att ta makten och föra samhället i socialistisk riktning. Försöket varade i drygt två månader. I ett brev 1872 konstaterade Friedrich Engels att ”Pariskommunen gick under, därför att den inte var tillräckligt ”auktoritär" och ”centraliserad”. När det väl gällde förmådde kommunen inte att försvara sig.

Men kommunen, den som Vladimir Lenin kallade ”en enastående tilldragelse i historien” med ”ärliga tankar och mål”, lämnade ändå efter sig en uppmaning till alla förtryckta i hela världen. I artikeln Till minnet av kommunen, publicerad i Rabotjaja Gazeta (Arbetarnas tidning) den 28 april 1911, hyllar Lenin kommunens idé:

”Minnet av kommunens kämpar firas inte endast av de franska arbetarna, utan av proletariatet i hela världen. Ty kommunen kämpade inte för något lokalt eller nationellt begränsat mål utan för befrielse åt hela den arbetade mänskligheten, åt alla underkuvade och förorättade […] Bilden av kommunens liv och död […] har entusiasmerat miljoner arbetare, stimulerat deras förhoppningar och knutit deras sympati till socialismens idé.”

Lenin avslutade sin artikel:

”Kommunens idé är den sociala revolutionens idé, idén om de arbetandes fullständiga politiska och ekonomiska befrielse, det internationella proletariatets idé. Och i denna betydelse är den odödlig.”