Solidaritetshälsning från England till anställda på Arriva

– Arrivas arbetsmetoder handlar helt och hållet om att maximera vinsten och skära ner på personalen. De är inte intresserade av att lyssna på facket om vi inte bråkar med dem. Och bråken slutar utan undantag i större konflikter.

Det säger Michelle Rodgers, ordförande för det brittiska fackförbundet RMT, som organiserar fler än 80.000 arbetare i transportsektorn. RMT har stor erfarenhet av Arriva, som är ett från början brittiskt företag men som sedan 2010 ägs av det tyska statligt ägda järnvägsbolaget Deutsche Bahn.

Mellan 2017 och 2019 har RMT:s medlemmar strejkat sammanlagt närmare 50 dagar mot att Arriva Rail North, som haft driften av järnvägen i norra England, försökt bli av med ombordpersonalen på tågen.

– Det spelar ingen roll hur de väljer att beskriva det. Med så många människor som reser, och med så många obemannade stationer, behövs det assistans på tågen. Det är fullständigt skandalöst att vilja ta bort tågvärdarna. Det skadar många grupper i samhället, framför allt våra äldre och svaga.

Sedan 2019 förhandlar RMT om ett nytt arbetssätt, som ska behålla ombordpersonalen på tågen.

– Vi förväntar oss att snart kunna gå ut med ett förslag till våra medlemmar som de får rösta om, och om de tycker det är acceptabelt skriver vi under. Annars är vi tillbaka och strejkar igen.

Att det är medlemmarna som bestämmer är självklart för Michelle Rodgers, som efter sin treårsperiod som avlönad ordförande för RMT kommer gå tillbaka till sitt jobb på biljettkontoret i Manchester.

– Alla beslut vi tar är förankrade på arbetsplatserna, och majoriteten av besluten kommer från gräsrötterna, det är väl det som gör att vi sticker ut som fackförbund.

Hur har Arriva betett sig under konflikten?

– Deras attityd har varit vedervärdig, om jag ska vara ärlig. De har trakasserat och försökt skrämma personal som helt legitimt hade röstat om att strejka. De kom ständigt ner och störde och hotade strejkvakter. De försökte köra bort oss från stationerna och skickade polisen att kontrollera att det var en laglig strejk. Numera måste man ha en godkänd kontaktperson, och polisen kom jämt och skulle se våra papper.

– Chefer från Arriva brukade komma ut och bara stå och titta på strejkvakterna, och försöka identifiera vilka det var. På min egen station, Manchester Piccadilly, var vi alltid många. Men på andra stationer var vi inte lika starka och där var strejkvakterna i en väldigt utsatt position.

Efter att Arriva Rail North inte lyckats få tågen att gå i tid, och ibland inte alls, gick den konservativa regeringen till slut in och tog över driften i statlig regi förra året. En sanning med modifikation, menar Michelle Rodgers.

– Regeringen ljuger för skattebetalarna. I själva verket betalar vi mer nu än tidigare, för varje kostnad betalas direkt av staten tills nästa operatör tar över. Det är som att gå och köpa bröd, först betala bagaren för det och sedan gå in i affären och betala för det en gång till.

Privatiseringen och upphandlingssystemet gör att nödvändiga investeringar i infrastrukturen aldrig görs, säger Michelle Rodgers, som avslutar med en hälsning till Pågatågen.

– Jag vill skicka en solidaritetshälsning till alla arbetare på Arriva i Sverige. Så länge järnvägen är privatiserad kommer ni att fortsätta ha samma strider som vi, med samma tågoperatörer, vars enda intresse är att öka aktieägarnas vinster.

– Vi måste komma bort från den här modellen. Vi vet att privatisering inte fungerar. Tågtrafik handlar inte om att berika privata företag, det handlar om att tillgodose ett behov i samhället. Och bara när vi återförstatligar järnvägen, och den kommer under verkligt offentligt ägande, bara då kommer vi ha en bra järnväg med bra arbetsvillkor igen.

Artikeln publicerades först i Proletären nr 1-2, januari 2021.