Socialsekreterare: ”De slår mot de svagaste”
Två socialsekreterare i Alingsås, Lena Sanner och hennes kollega Vasvija Licina-Medic, valde att gå till Alingsås Tidning och offentliggöra varför de inte längre kunde fortsätta sitt arbete med ensamkommande flyktingbarn.
För Alingsås Tidning berättade Lena Sanner och Vasvija Licina-Medic att de gjort många försök att hitta vägar att samarbeta och arbeta för barnens bästa, utan resultat.
Framförallt var det den förändrade synen på de ungdomar som skulle fylla 18 år som blev omöjlig att hantera. Socialsekreterarna beskrev att många av dessa ungdomar mår oerhört dåligt psykiskt och att deras enda trygghet i livet är det boende som de bott på sedan de anvisats plats i Alingsås. De var upprörda över att chefer satte sig över deras bedömningar och inte såg till barnens bästa, trots att deras uppdrag var att göra just det.
När Proletären kontaktar Lena Sanner, som arbetat som 1:e socialsekreterare för ensamkommande flyktingbarn, beskriver hon inledningsvis sitt arbete med orden:
– Jag har haft förmånen att arbeta med ensamkommande barn och ungdomar sedan 2013. Jag är mycket tacksam över att jag fått möta och stötta så många fina barn och ungdomar som kommit till Sverige och blivit anvisade till Alingsås kommun.
Uppdraget för socialsekreterare är att ansvara för dem både under tiden för asylprocessen och efteråt när de fått uppehållstillstånd. Men också för tiden från det ett barn fått avslag på sin asylansökan, fram tills dess att beslutet vunnit laga kraft och barnet utvisas.
Barnets bästa skall enligt lag alltid vara avgörande för vilka insatser som ges. Barn och ungdomar som befunnit sig på flykt, och kommit till ett nytt land utan sina föräldrar, är i en total beroendeställning, är mycket utsatt och behöver stöd och hjälp från samhället.
Under Lena Sanners första år som handläggare för ensamkommande barn och ungdomar fungerade arbetet med barnen mycket bra och hon kunde stå upp professionellt för det arbete som bedrevs. Pengarna var då ”öronmärkta” för verksamheten. Sedan vände vinden och chefer började skylla på att det inte fanns pengar för att erbjuda den vård och det boende barnen och ungdomarna behövde.
Precis som för svenskfödda barn gäller föräldraansvaret för de ensamkommande barnen och ungdomarna tills de blir 21 år, om de går i gymnasiet. Det ansvaret kunde handläggarna ta från början, men inte nu längre.
– Sedan 2015 har kommunen bara håvat in pengar och samtidigt minskat på stödet. Det är skamligt, säger Lena Sanner.
– Inför vintern 2016 fick vi inte ens ge vinterkläder till de ensamkommande barnen som bodde på HVB-hem. De som fått möjlighet att bo i enskilda familjehem fick däremot vinterkläder, liksom de svenska barnen som bor på HVB-hem.
– När jag tog upp det på ett APT-möte blev jag avsnäst med att de kunde använda sin dagpenning och köpa vinterkläder i en second handbutik, trots att dagpenningen är mycket lägre än barnbidraget som alla andra omhändertagna barn får. Detta var ren klasspolitik. Att slå mot de svagaste är något jag inte kan acceptera.
Riktigt svårt att arbeta blev det när kommunen började flytta ungdomar som fyllde 18 år till Migrationsverkets flyktingförläggningar för vuxna. Lena Sanner och hennes handläggarkollegor gjorde i de allra flesta fall bedömningen att ungdomarna måste få bo kvar på sitt HVB-hem. Ändå började enhetschef och avdelningschef sätta sig över deras bedömningar och tvingade många av ungdomarna att flytta, trots att alla visste att det var förödande.
– För oss blev uppdraget omöjligt, hävdar Lena Sanner.
– Att säga att du inte längre får bo kvar, när man vet att de förpassas till ett liv utan trygghet, är mycket tärande och går emot allt vad vi socialsekreterare står för. Vid 18-årsdagen har dessa ungdomar över en natt ingen trygghet kvar. De tvingas flytta från ett tryggt boende och de omsorgspersoner som funnits med sedan de kom till kommunen. Stöd av god man och socialsekreterare upphör och de får stora svårigheter att fortsätta med sina studier och fritidsintressen.
– Istället tvingas de bo på undermåliga flyktingförläggningar, tillsammans med vuxna som ofta är traumatiserade, utan något som helst stöd. Detta borde inte några ungdomar behöva uppleva.
Det Lena Sanner beskriver stämmer väl överens med vad Rädda Barnen vittnar om. De har aldrig sett barn och unga må så dåligt som nu och självmordsrisken är stor. Osäkerheten över om de överhuvudtaget ska få stanna i Sverige är plågsam och rädslan är stor kring hur livet kommer bli om de avvisas till ett ”hemland”, som flera av dem aldrig ens har visstats i.
Lena Sanner och hennes kollega Vasvija Licina-Medic påtalade alla dessa brister. Därför blev de motarbetade av sin närmsta chef, vilket resulterade i att de inte längre kunde utföra sitt arbete rent yrkesetiskt. Till slut blev det omöjligt att fortsätta arbeta och de valde att säga upp sig.
– Jag tycker att vi ska ta hand om ungdomarna som flytt hit och ge dem de förutsättningar som behövs för att skapa ett tryggt och bra liv. Framförallt för deras skull men också för att de har så mycket att tillföra om de får chansen. Eftersom många av ungdomarna kommer att få uppehållstillstånd så har kommunen inte ens något att vinna på att deras tillvaro slås sönder genom att de förpassas ut i otrygghet på en flyktingförläggning.
Mitt i all bedrövelse beskriver hon också glädje. Som att få vara med på studentexamen för ”sina” ensamma ungdomar, som hon följt och stöttat sedan de kom hit.
Lena Sanner berättar att en av dem, en kille som vuxit upp i en jordbrukarfamilj i Afghanistan, inte hade gått i skolan alls när han kom hit 2013. Han har på dessa få år klarat av studentexamen på bygglinjen och har nu ett jobb att gå till direkt efter examensdagen. En annan av hennes killar gick ut gymnasiet förra året som elektriker och har också jobb.
– Det är verkligen sant att de flesta klarar sig mycket bra om de får rätt stöd. De är ofta i grunden så resursstarka.