Proletären i Nordkorea 9: Arbete och fritid på elkabelfabrik 326

”Självtillit är enda vägen”, står det på en skylt vid entrén till Pyongyangs elkabelfabrik 326. Kim Sok Nam möter oss iklädd en prydlig kostym och ett brett leende. Han presenterar sig som chef på fabriken, ansvarig för reklam och marknadsföring.

Han ser stolt ut när han visar och pekar på de olika byggnaderna i fabriksområdet – och fotbollsplanen i mitten.

– Där kan alla arbetare spela fotboll efter jobbet!

Innan vi får se själva fabrikslokalerna guidas vi genom rum dedikerade till ledarna, med bilder på deras besök på fabriken. Därefter rum med bilder på arbetare och ingenjörer som på olika sätt utmärkt sig, till exempel slagit produktionsrekord eller kommit med förslag till förbättringar.

Här finns också ett slags museum över fabrikens historia och produktion, inklusive utställda produkter – och europeiska produkter att jämföra med. De senaste årens försiktiga reformer i landet innebär att fabriker själva får sköta viss marknadsföring och försäljning på den globala marknaden. Om inte sanktionerna står i vägen.

– Vårt mål är att bli en fabrik i världsklass och delta på världsmarknaden, säger Kim Sok Nam självsäkert.

Inne i fabrikslokalerna är det nästan lika städat och prydligt som på fabriksgården. Många av maskinerna är av äldre modell, andra ser nyare ut.

Några arbetare lyfter koppar- och aluminiumstavar som ska bli trådar och kablar. Andra står vid kontrollpaneler och spanar lite skeptiskt mot oss där vi går runt, pekandes och frågandes.

Vid en av maskinerna står Ri Song Il som arbetat på fabriken i 26 år.

– Mycket av produktionen är automatiserad, så arbetet är inte särskilt svårt, säger han och visar kontrollpanelen han ansvarar för.

• Får ni arbetare vara med och föreslå förbättringar?
– Absolut! Vi behöver ju modernisera mycket i fabriken, och vi försöker komma med förslag.

Ri Song Il berättar han trivs med arbetet och beskriver en arbetsgrupp där alla är nära vän med alla. Själv bor han i närheten av fabriken och att han ofta är med och spelar fotboll eller bordtennis efter jobbet.

– På 1 maj brukar det anordnas turneringar där alla arbetsgrupper möts.

På fabriken jobbar runt 1000 arbetare. Av dem är 40 procent kvinnor.

Ju Kyong Ok är veteran på fabriken. I 38 år har hon arbetat här.

– Självklart har mycket förändrats under åren. Vi får nya maskiner och arbetsförhållandena har blivit bättre. Den här maskinen togs in 2007, säger hon och berättar om processen där koppartrådar sätts ihop till kablar.

– Det är ett givande arbete, försäkrar hon när vi frågar om hon trivs.

• Utför män och kvinnor samma arbete?
– Ja, i den processen jag arbetar i är vi en kvinna och en man. Men om något är extra tungt, så får män sköta det.

Ju Kyong Ok är inte lika engagerad i sport som sin arbetskamrat Ri Song Il. Men ibland spelar hon volleyboll.

– Jag är inte så bra, men när min arbetsgrupp är med och tävlar så är jag med.

De vi pratar med gör ingen hemlighet av att Pyongyangs elkabelfabrik 326 är något av en mönsterfabrik. Den är en av de lönsammaste fabrikerna i Pyongyang och arbetarna här tjänar bättre än på många andra arbetsplatser – och mer än mån-ga partianställda.

I fabrikslokalerna sitter stora skärmar som visar lönenivåerna för arbetarna på morgonen. Lönerna är kopplade till produktionsnivåerna och tanken är att redovisandet av lönerna ska sporra alla att arbeta hårdare.

– Jag tjänar så mycket jag behöver, svarar Ju Kyong Ok diplomatiskt när vi frågar om lönen.

Hennes chef, Kim Sok Nam, berättar att det finns en minimilön och att nattarbete ger ungefär 20 procent lönetillägg. Kvinnor med barn tjänar också extra. Arbetstiden är åtta till fem, med en timmes lunch.

Det är inte helt lätt att få en exakt bild av lönenivåerna och lönesystemet i Nordkorea. Vi får förklarat för oss att det inte går att jämföra nordkoreanska löner med västerländska. I Nordkorea betalar man ingenting för bostad, utbildning och sjukvård. Dessutom är en viss mängd livsmedel kraftigt subventionerade genom ransoneringssystemet.

Kim Sok Namn berättar att lönerna på fabriken sätts efter förhandlingar mellan facket, där de flesta är medlemmar, och fabriksledningen. Vi försöker få oss en bild av hur dessa förhandlingar fungerar.

– Lönenivåerna diskuteras med facket men främst får man mer i lön genom hårdare arbete. Högre löner är viktigt men ännu viktigare är att bidra till landets utveckling, säger Kim Sok Nam och berättar att arbetarna ser vad alla tjänar på skärmarna och därmed kan diskutera nivåerna.

Utanför fabriken går kvinnor och män i arbetskläder till och från sina skift. Kim Sok Nam visar oss till en pampig byggnad mitt på fabriksområdet. Det är fabrikens kulturhall.

– Här samlas arbetare när vi firar årsdagar och vi ser på uppträdanden. Arbetarna ska kunna njuta av den bästa sortens kultur. Även facket träffas här, och om arbetare har idéer om förbättringar i produktionen, anordnas möten.

I taket till den pampiga entrén hänger en kristallkrona. Vi ser oss runt i lokalerna. Här finns allt från frisörer och restauranger till idrottshallar och studiesalar. Priserna är subventionerade för de som arbetar på fabriken.

I baren hänger arbetare som tar en öl efter avslutat skift. I datasalarna sitter några och studerar, andra kollar på film.

Stolt berättar Kim Sok Namn att kulturhallen är nybyggd sedan 2015, och betydligt större än många andra arbetsplatsers kulturhallar.

– Men de flesta arbetsplatser har någon form av kulturhus.