Ett krig planerat långt i förväg

Kriget för att ockupera Irak var väntat och utannonserat långt i förväg. Redan timmarna efter att flygplanen rammat World Trade Center i New York, 11 september 2001, begärde USA:s försvarsminister Donald Rumsfeld att planer skulle dras upp för ett angrepp på Irak. Han krävde att Irak skulle bli ett huvudmål i den första omgången av ”kriget mot terrorismen”. Men inte ens president George W Bushs propagandamakare kunde skapa en trovärdig koppling mellan al-Qaida och Irak. Det blev istället tusentals civila afghaner som fick plikta med sina liv och Afghanistan ockuperades.

Men bomberna hade knappt slutat falla i Afghanistan förrän Irak utnämndes till nästa mål.

Flera år tidigare hade kretsar i Pentagon liksom akademiker och politiker ur det så kallade nykonservativa lägret börjat umgås med planer på att ta kontroll över Irak. De gjorde ingen hemlighet av att de ville installera en regim som kunde garantera en säker tillgång till den irakiska oljan. Den nya regimen skulle inte vara ett orosmoment i regionen eller vara fientligt inställd till Israel.

På så vis kom terrorattacken 11 september som en skänk från ovan. Kriget mot terrorismen blev en perfekt täckmantel för de verkliga skälen.
Terrorismen har fördelen att vara dold. Därför kan man hitta den där man vill. Den är ogripbar. Det går inte att förhandla med den eller hitta politiska lösningar. Därför återstår bara militär uppladdning och krig som kan serveras där USA-imperiet önskar placera det. Varför inte i ett land som har en världens största oljereserver?

Fast egentligen bedrev USA och Storbritannien redan krig mot Irak. Ett lågintensivt krig med ständiga bombningar av oljeledningar, livsmedelslager bostadshus och elverk. Dessutom led Irak under stränga sanktioner i vilka Sverige också deltog. Det förra Irakkriget, 1991, slutade aldrig.

Iraks invasion av Kuwait i augusti 1990 blev ett idealiskt tillfälle för USA att flytta fram sina positioner. Det kalla kriget var över. Sovjetunionen var i upplösningstillstånd och Bush den äldre, som då var president i USA, utnyttjade tillfället.

Det första Gulfkriget 1991 blev den första militära operationen i FN:s historia som hade stöd från de fem permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet och en majoritet av generalförsamlingen.
USA hade nu också lärt sig läxan sedan Vietnamkriget. Det gällde att kontrollera medias rapportering. Inte låta sanningen påverka opinionen på hemmaplan. Därför brukar Gulfkriget kallas för ett CNN-krig.

Kriget framställdes nästan som en skonsam vetenskap med smarta bomber som med kirurgisk precision bara drabbade militära installationer eller riktigt usla människor. I verkligheten var precisionen lika exakt som om kirurgerna använt motorsågar vid ögonoperationer.

Under en månad fälldes 88500 bomber över Irak. Det motsvarar sprängkraften hos sju Hiroshimabomber och orsakade en fruktansvärd slakt på civila. 250000 män, kvinnor och barn dog direkt som en följd av terrorbombningarna.

Redan 1991 kunde FN:s specielle sändebud också konstatera att Irak nu var ”ett land som bombats tillbaka till ett förindustriellt stadium.” Iraks hela infrastruktur var till stor del förstörd, elektricitet, vattenförsörjning, sjukvård, kommunikationer, avloppssystem, jordbruk och industri var sönderslagna. Efter kriget ålades Irak att betala krigsskadestånd, att avväpnas och utstå stränga sanktioner.

Det ledde till att inget kunde återuppbyggas. Man led ständig brist på livsmedel, mediciner och utrustning. Situationen ledde till svält och epidemier och under tiden från 1991 till 2002 beräknas 90000 irakier ha dött varje år som en följd av sanktionspolitiken. Trots att detta var känt gjorde det inget större intryck på media i väst. Uppenbarligen värderades inte människoliv utanför den egna sfären så högt.

En ny världsordning – våldets världsmakt – började ta form. Det washingtonska språket fick fäste. Världen skulle delas i onda stater och goda. Onda stater, eller skurkstater, var de som motsatte sig viljan från godhetens imperium – USA. Regeringarna i USA gav sig själva rätten att döma resten av världen och bestraffa vem de ville, när de ville, hur de ville. FN:s enda funktion skulle numera vara att rättfärdiga Washingtons beslut när dessa redan var fattade.

I förhållande till sina allierade inom Nato hade USA samma överlägsna attityd. Man renodlade sin unilaterala linje som innebar att man utan att rådfråga de övriga bestämde för allas räkning. Som när man bombade sönder Serbien under Kosovokriget 1999. Inför Irakkriget fanns tecken på splittring och missnöje med USA:s unilateralism. Både Frankrike och Tyskland var till exempel ovilliga att delta i ännu ett krig där de troligtvis inte hade mycket att vinna för egen del.

Dessutom hade det folkliga motståndet mot kriget börjat växa både i Europa och USA. Sanktionspolitiken och det förnedrande Olja mot mat-programmet var redan starkt ifrågasatt av opinionen. Lögnerna för att rättfärdiga kriget började också framstå som allt för genomskinliga. Det var lätt att se att Irak inte hotade någon.

USA som självt svarade för nästan hälften av världens militärutgifter hade vid sin sida ett annat av de större imperialistländerna, Storbritannien.

Vad hade de att frukta från ett land i tredje världen som redan 1991 fick två tredjedelar av sina stridskrafter förstörda? Sedan dess hade Irak förnedrats och utsatts för sanktioner och en FN-övervakad nedrustning. Irak var ett avväpnat och utsvultet land som hotades av invasion från världens starkaste militärallians.

Hösten 2002 inledde USA och Storbritannien den militära uppladdningen kring Persiska viken för ett storskaligt krig och angrepp på Irak. Även om kriget sedan länge var beslutat avvaktade USA tillsvidare med invasionen i hopp om att få den legitimerad av FN.

Samtidigt accelererade krigspropagandan. De osanna beskyllningarna om Iraks försök att gömma massförstörelsevapen för FN:s vapeninspektörer trappades upp och förmedlades okritiskt av de flesta media.

Men allt eftersom hotet om krig skärptes, stärktes också krigsmotståndet. Inom några månader växte det till en massrörelse som samordnade sina aktioner med gemensamma demonstrationsdatum och krav. Det satte press på krigsanstiftarna och regeringarna världen över samtidigt som alla lögner för att rättfärdiga kriget blev ifrågasatta.

I Göteborg blev Nätverket Stoppa USA:s krig något av ett nav kring vilket krigsmotståndet organiserades. Nätverket bildades i protesterna mot USA:s angrepp på Afghanistan 2001. Det var uttalat antiimperialistiskt men självfallet med lite olika utgångspunkter från de olika organisationerna som deltog. Deltog gjorde förutom Kommunistiska Partiet och RKU även Proletären FF och Svensk-Kubanska Föreningen samt ett flertal exilorganisationer från Palestina, Irak, Iran, Latinamerika men också Socialistiska Partiet och Ung vänster med flera. På pappret var även Vänsterpartiet medlem. Men i praktiken deltog det aldrig på vare sig nätverksmöten eller någon verksamhet förrän inför den stora demonstrationen vid krigets utbrott 22 mars 2003.

Den första demonstrationen mot kriget beslutades till den 19 oktober 2002. Inför den sökte nätverket även samarbete med en annan gruppering kallad Koalitionen för fred i mellanöstern. Detta försök till sam-ordning sprack tyvärr. ”Koalitionens” bild av bred enighet och hur den uppnås var annorlunda vår. De hoppades kunna locka representanter även från borgerliga partier och socialdemokratin genom att filtrera politiken. Då skulle inte ord som till exempel ”erövringskrig” och ”imperialism” fungera i propaganda och tal. Det var ”hårda kod-ord för vänstern”, enligt dem och skulle skrämma bort andra människor.

Dessutom var det helt otänkbart för dem att tillåta kända representanter för Kommunistiska Partiet att tala. Helst skulle talen framföras av personer som var kända; hellre från tv än för sina åsikter.
Eftersom det verkade omöjligt att komma överens gick vi skilda vägar. Vårt nätverk var övertygat om att det var viktigt att klargöra det vi uppfattade som de verkliga skälen till USA:s och Storbritanniens planerade krig mot Irak. Resultatet blev två demonstrationer inom loppet av en vecka. Vår var något större med cirka 1200 deltagare. Men situationen var både dum och förvirrande. Vi beslöt att göra nya försök att hitta en lösning för att detta inte skulle upprepas.

Samtidigt sattes enigheten i vårt nätverk på prov. I USA:s krigspropaganda var svartmålningen av Iraks president Saddam Hussein en viktig del. Genom kriget skulle han fråntas sin makt, dömas för sina brott och demokrati skulle införas i Irak. Det var vad som påstods.

Men även detta var lätt att genomskåda för den som ville. Saddams regim var inga problem så länge USA och deras allierade i Storbritannien ansåg sig kunna dra nytta av honom. Det var inte hans grymhet utan hans oberäknelighet och ovilja att låta Irak förvandlas till en koloni på nytt som gjorde att man nu ville byta ut honom mot en lydig skurk.

Några av Nätverkets irakiska och iranska representanter ville emellertid att vi tydligare skulle ta avstånd från Saddam Hussein och hans regim i vår propaganda.

Det blev en lång diskussion som inte ledde till enighet. Men majoriteten blev ändå överens om att fokus måste ligga på att stoppa kriget och avslöja krigspropagandan. Inte falla för den. Det irakiska folket måste få möjligheten att själv avgöra sin framtid, utan krigshot och sanktioner.

Den ideologiska krigföringen och försöken att mentalt få världen att acceptera det väntade kriget trädde nu in i en ny fas. Efter påtryckningar från USA beslöt FN:s säkerhetsråd den 8 november 2002 att Irak skulle få en tidsfrist på 30 dagar för att redovisa alla fakta om sina massförstörelsevapen. Vapeninspektörerna, som leddes av svensken Hans Blix skulle få fria händer. Irak varnades för ”allvarliga konsekvenser” om man inte samarbetade. Det hade Irak hittills gjort under förnedrande former i över tio år. Utan att inspektionerna upptäckt något anmärkningsvärt.

Kriget ryckte tydligt närmare. Nästa datum för demonstrationer samordnades efter initiativ från antikrigsrörelsen i USA till tiden för ”tidsfristens” utgång i mitten på januari. Denna gång nådde vi också en överenskommelse med ”Koalitionen”. Vi skulle samarbeta genom att helt enkelt respektera våra skillnader. Inför demonstrationerna skulle vi gå ut med information från respektive nätverk och uttrycka oss på det sätt vi ville. Kunde vi inte komma överens om gemensamma namn på talare skulle vi utse minst en var.

Demonstrationen den 18 januari visade att krigsmotståndet nu börjat omfatta alltfler. Diskussionen pågick överallt och i media hade även motståndare till kriget börjat komma till tals. Närmare 5000 personer demonstrerade i Göteborg, och i storstäderna i Europa och USA deltog flera hundratusen.

Samtidigt meddelade FN:s vapeninspektörer att man behövde mer tid och ville förlänga fristen. USA och Storbritannien var uppenbart besvärade av det växande krigsmotståndet på sina hemmaplaner. Man försökte med hjälp av Spanien få igenom en ny skarp resolution som skulle ge FN-mandat för krig efter den 17 mars. Datumet överensstämde med deras egen tidsplanering för kriget. Men resolutionen stoppades i säkerhetsrådet av Ryssland och Frankrike.

I samma veva och under stort buller och bång presenterade USA satellitbilder tagna över Irak. Man påstod att bilderna visade hur Iraks massförstörelsevapen flyttades. De flesta mötte de suddiga ”bildbevisen” med den skepsis de förtjänade. Men Sveriges dåvarande statsminister Göran Persson uppfattade detta som ”tunga bevis, besvärande för Saddam Hussein”. Han bidrog därmed än en gång till att framställa USAs motiv för kriget som trovärdiga.

Den 15 februari blev nästa datum för världsomspännande demonstrationer. Det fanns en tanke att man i alla länder skulle satsa på jättelika manifestationer i huvudstäderna. Koalitionen ansåg att vi i Göteborg också skulle arbeta för det.

Men vi kommunister var motståndare till detta och fick stöd i Nätverket för att satsa på en egen demonstration. En resa till Stockholm skulle i bästa fall locka några hundra aktivister. Men det stora flertalet krigsmotståndare skulle inte bli delaktiga. ”Koalitionen” beslöt ändå att uppmana sina anhängare att åka med chartrade bussar till Stockholm och Nätverket arrangerade själv en demonstration i Göteborg. Den blev rekordstor!

Vi blev ärligt talat själva överraskade av tillströmningen. En halvtimme innan tiden för samling var Götaplatsen smockfull av folk och vid tiden för avmarsch sträckte sig leden ut och förbi flera kvarter. Demonstrationen samlade närmare 16000 personer. I världen demonstrerade över tolv miljoner människor denna dag. Något som fick New York Times att på ledarplats utnämna antikrigsrörelsen till en ny stormakt i världspolitiken.

Efter demonstrationen blev Nätverket Stoppa USAs krig i Göteborg intressant även för media. GP besökte till och med ett nätverksmöte veckan därpå och intervjuade oss i ledningsgruppen. Nu bestämde vi oss också för att snabbt ta fram det Stoppa kriget-märke som blev en försäljningssuccé i hela landet. Intäkterna från försäljningen av dessa märken kunde sedan i många år finansiera antiimperialistiska manifestationer, propaganda, seminarier och insamlingar.

Men kriget gick inte att stoppa. USA och deras vasaller trotsade världs-opinionen. För att få kontroll över en världens största oljereserver och kunna dominera regionen lät man på nytt en våg av död och förintelse svepa över Irak. Ett Irak som redan var avväpnat och utsvultet.

Sedan någon månad hade nätverket en text på sina flygblad. ”Om kriget bryter ut: Samling samma dag på Gustaf Adolfs torg kl. 18. Lördagen därefter samling för demonstration, samma plats kl. 14!”

Torsdagen den 20 mars deltog över 4000 i ett protestmöte. Då dök också SSU och några socialdemokrater upp och monterade upp bord och parasoller i mötets utkanter. Man ville även delta i lördagens demonstration och ha en talare där. Det fick man, som siste talare.

Lördagen den 22 mars demonstrerade 24000 mot kriget. Rörelsen var nu så omfattande att både Aftonbladet och GT hade helsidor som informerade om var man kunde demonstrera mot kriget i Sverige denna lördag. Men därefter tömdes massrörelsen snabbt på kraft. Kommande demonstrationer var snart ungefär lika stora som när kampanjen mot kriget inleddes.

Massrörelsen kunde inte förhindra kriget denna gång. Men lögnerna som skulle rättfärdiga det blev avslöjade. Miljoner människor ifrågasatte de styrandes handlingar, motiv och världsbild. Utan att vara tillfrågade tog folket sig rätten att säga sin mening om världspolitiken.

Ulf Nilsson

Representant för Kommunistiska Partiet i Nätverket Stoppa USA:s krig i Göteborg