Irakkriget avslöjar imperialismen

I februari 2003, en månad innan krigsstarten, skrev Carl Bildt en debattartikel i International Herald Tribune.

”Att störta Saddam Hussein är enda vägen som fred kan uppnås. De närmaste veckorna bör bli början till slutet på årtionden av krig för folken i Irak och för regionen.”

Tio år har gått och den bildtska visionen om ett krig för att få fred verkar längre bort än någonsin.

Det är viktigt att Irakkriget inte glöms bort. USA, Storbritannien och övriga angriparstater har gjort sig skyldiga till så mycket lidande och så många grymheter mot det irakiska folket. Det måste uppmärksammas, och kravet att de skyldiga ska ställas till svars är fortsatt aktuellt. Angreppskriget är enligt internationell rätt den värsta av krigsförbrytelser.

Men uppmärksammandet av tioårsdagen handlar om mycket mer än Irak.

Vi måste lyfta fram detta krig eftersom det så tydligt avslöjar det imperialistiska system som dominerar dagens värld.

I den västliga imperialismens jakt på olja och gas, i dess strävan att lägga under sig andra stater, och i konkurrensen med framväxande stormakter i öster, så är inget pris för högt att betala.

Dessutom visar kriget att inga lögner är för grova när imperialismen ska motivera användandet av våld i frihetens och demokratins namn.

Idag är det andra länder i regionen som får känna på imperialismens inblandning, och då tänker jag främst på Syrien.

Tio år efter invasionen 2003 väntar irakierna fortfarande på att George W Bush och Tony Blair ska uppfylla sina vackra löften om demokrati och frihet.

Oavsett de stora inrikespolitiska motsättningarna i Irak, så finns det en sida antiimperialister inte får missa, och det är att kriget inte gick såsom USA önskade.

• För det första måste man framhålla att krigsanhängarna, trots lögnerna och drevet i medierna, misslyckades med att vinna opinionen i väst. Här spelade tveklöst den stora antikrigsrörelsen en viktig roll.

• För det andra blev Irak inget militärt fäste för USA. Visst finns mindre specialstyrkor kvar men de stora så kallade permanenta baserna är utrymda. Trots dödsskvadroner, truppförstärkningar, tortyrfängelser och underblåsandet av sekteristisk splittring blev det militärt, politiskt och ekonomiskt omöjligt för USA att stanna, för irakierna vill inte ha dem där.

• För det tredje är striden om oljan ännu inte avgjord. Västliga oljebolag finns visserligen i Irak och profiterar på det svarta guldet. Men villkoren är inte alls så goda som de önskade, och planen att privatisera Iraks olja har inte kunnat fullföljas, bland annat för att irakierna inte accepterar detta. I oktober förra året skrev den amerikanska affärstidningen Business Insider lite bittert att amerikanska oljebolag nästan helt stängts ute från centrala och södra Irak. Endast ExxonMobile finns på plats.

• För det fjärde har Irak inte blivit någon lydstad till USA. Även om premiärminister Nuri al-Maliki sitter vid makten som ett resultat av kriget, är det fel att tala om en ockupations- eller lydregering. De irakiska politikerna går, åtminstone ibland, sin egen väg, som när de vägrar sluta upp i drevet mot Iran eller Syrien. Vad det gäller det sistnämnda landet står Irak vid dess sida i kampen mot terrorismen. Den grupp som nu spränger bomber mot syriska civila, Jabhat al-Nusra, har vuxit fram ur irakiska al-Qaida och krigar på båda sidor gränsen.

Att Irak inte är en lydstad märks också i frågan om naturresurserna. Sedan några år tillbaka finns planer på två konkurrerande gasledningar. Det lilla emiratet Qatar, som har en av världens största gasreserver, vill bygga en ledning genom Saudiarabien, Jordanien och Syrien till Turkiet för export till Europa, vilket skulle minska flera europeiska staters beroende av rysk gas.

Den andra planerade ledningen är den som Iran vill bygga via Irak till syriska Medelhavskusten, också för export till Europa. Det överraskar knappast om jag säger att Irak och Syrien är med på de iranska planerna.

Att utgången av Irakkriget inte blev såsom USA önskade är en bidragande orsak till att supermakten så intensivt arbetar för ett regimskifte i Syrien.