Stödjer Syrienangrepp

I interpellationsdebatten om Syrien i riksdagen 14 juni yttrade utrikesminister Carl Bildt: ”Jag kan skriva under på vartenda ord som Hans Linde här i kammaren framfört. I sammanhanget hör det inte till vanligheterna att jag alltid är helt överens med Vänsterpartiet, men i detta sammanhang är det så vilket jag uppskattar”.

Hans Linde, Vänsterpartiets utrikespolitiska talesperson, svarade på detta: ”Tragedin i Syrien är så omfattande att den inte får användas i inrikespolitiskt käbbel.”

Linde framhöll i denna riksdagsdebatt, beträffande oenigheten i EU kring upprätthållandet av det officiella vapenembargot mot Syrien, att det var mycket illa att EU inte har en gemensam och slagkraftig utrikespolitik. Och tillade att detta strider mot Sveriges uppfattning om att EU:s utrikespolitik är Sveriges utrikespolitik!

Detta sagt av företrädaren för ett parti som tidigare uppfattats som åtminstone EU-kritiskt och mot bakgrund av EU:s upprepade folkrättsstridiga krav på regimskifte i Syrien, ”Assad måste bort”.

Partiernas samsyn om Syrien baserar sig på en falsk verklighetsbeskrivning som underbyggs av omfattande desinformation i media. De ignorerar väldokumenterade fakta som styrker att kriget i Syrien är ett sedan länge planerat folkrättsstridigt angrepps-krig.

• Enligt Pentagondokument planerade USA redan 2001 att destabilisera Irak, Libyen, Syrien och senare Iran (intervju med förre Natobefälhavaren Wesley Clark mars 2007 i Democracy Now).

• Washington Post skrev 18 april 2011: ”USA:s utrikesdepartement finansierar i hemlighet syriska politiska oppositionsgrupper.”

• Förre CIA-agenten Philip Giraldi uppgav: ”NATO är redan i hemlighet engagerat i Syrien under ledning av Turkiet som USA:s ställföreträdare” (www.theamericanconservative.com, 19 december 2011).

• Vid ett möte 1 april 2012 i Istanbul beslöt USA och drygt 70 andra stater (”Syriens vänner”) att stödja det splittrade Syriska nationella rådet med vapen och pengar med totalt 130-140 miljoner dollar. USA gav mest: 12 miljoner dollar.

• Al-Qaida deklarerade i februari 2012 via sin högste chef Ayman al Zawahri att man stödde de syriska rebellerna. Hillary Clinton medgav samma månad att al-Qaida också arbetade för att störta Assads regim.

• Den brittiska tidningen Daily Star skrev 26 augusti 2012 att ”nästan 200 elittrupper (SAS och SBS trupper) i eller nära Syrien är på jakt efter massförstörelsevapen. Dessa elittrupper åtföljs av folk från underrättelseorganisationerna MI6 och CIA, och av franska och amerikanska soldater”.

• New York Times har 4 augusti 2012 rapporterat att Turkiet, Saudiarabien och Qatar, tillhandahåller vapen, med hjälp av tjänstemän från CIA som tränar och tar emot rebeller och arbetar med tjänstemän i utrikesdepartementet.

• I en artikel 24 mars i år ger New York Times många belägg för kraftigt ökat vapenstöd från USA och allierade till rebellerna i Syrien. ”Med hjälp från CIA har arabiska regeringar och Turkiet kraftigt ökat det militära stödet till Syriens opposition och upprättat en hemlig luftbro av vapen och utrustning för upproret mot Assad, enligt uppgifter från flygtrafik, intervjuer med tjänstemän i flera länder och uppgifter från rebelledare.”

• Ledningen för rebellerna (SNC, Doha-koalitionen) är tillsatt av USA eller med USA:s stöd, och premiärministerkandidaten Ghassan Hitto bor sedan länge i USA.

• Från november 2012 till februari 2013 levererades 3000 ton vapen från Kroatien via Jordanien till Syrien. Saudiarabien betalade, turkiska och jordanska flygplan transporterade och brittiska underrättelsetjänsten organiserade distributionen (Die Presse 29 maj).

USA:s Nationella Säkerhetsråd uttalade efter Tripolis fall att USA:s ”ingripande” i Libyen var ”en modell för framtida militära interventioner”. Det var ”mer legitimt och effektivt för regimskiftet” om det gavs intryck av att det kom inifrån (Foreign Policy 24 augusti 2011).

Den pågående interventionen i Syrien är en tillämpning av denna modell. Krigsmetoden kallas i Pentagons ”läckta” manual för ”unconventional warfare”, en kombination av strategisk desinformation och krig via ombud. Metoden är inte ny. Jämför USA:s stöd till Contras i Centralamerika på 1980-talet och destabiliseringen av Jugoslavien på 1990-talet. Den har tidigare benämnts ”dirty war” och ”lågintensivt krig”.

Harold Pinter har beskrivit den: ”Lågintensiv krigföring innebär att tusentals människor dör[...] Det innebär att man infekterar ett lands livsnerv, åstadkommer en elakartad svulst och ser kall-branden grassera. När befolkningen är kuvad – eller ihjälslagen, det går på ett ut – och ens egna vänner […] sitter bekvämt vid makten, ställer man sig framför kameran och säger att demokratin har segrat.” (”Konst, sanning och politik” 7 december 2005).

Genom att förvränga frågan om angripare och offer i Syrien spelar etablerade media, det politiska etablissemanget och organisationer som FN-förbundet, Amnesty och Olof Palmes Internationella Center med i mörkläggning av krigets verkliga karaktär av angreppskrig och underbygger, direkt eller indirekt, propaganda för fortsatt och/eller utökad intervention.

De folkrättsliga aspekterna, FN:s aggressionsförbud enligt paragraf 2(4) i FN-stadgan och förbudet mot intervention i länders interna angelägenheter enligt paragraf 2(7), negligeras.

Slutsatsen i interventionspropagandan är att ”bocken ska sättas till trädgårdsmästare”. För att rädda det syriska folket från vad som beskrivs som dess demoniska ledare Assad, som enligt propagandakonceptet ”attackerar sitt eget folk”, måste ”omvärlden” (läs USA och Nato) ingripa!

Den förvrängda verklighetsbilden tjänar också syftet att dölja att en blodig intervention redan pågår. Man kan som Hans Linde, Sait Yildiz och Gin Akgul Hajo (V) i en artikel betitlad ”Vänstern måste stödja revolutionen i Syrien” (Flamman 29 mars 2012) skriva: ”Rösterna för en militär intervention hittills har varit få, och vi bedömer risken för en sådan som liten…”

Och om USA-alliansens beväpning av de så kallade rebellerna, som är ett brott mot flera internationella konventioner, medges bagatelliseras det vanligen genom att jämställas med Rysslands enligt internationella regler fullt legala vapenexport till Syriens regering för landets försvar.

Sju partier (S, V, MP, C, KD, FP, M) bildade 2012 ett särskilt riksdagsnätverk i Syrienfrågan som i praktiken stöder det imperialistiska angreppskriget mot Syrien.

Samsyn mellan ledningarna för partierna är huvudsidan. Men vi som arbetar för fred och stödjer ett oberoende Syrien måste också förhålla oss till den konkreta politik Sverige för i Syrienfrågan.

Då är att notera att Sveriges regering vid EU:s beslut om skärpta folkrättsstridiga och inhumana sanktioner mot Syrien 2011 motsatte sig att sanktionerna skulle omfatta även telekommunikationer.

För detta kritiserades regeringen hårt av Hans Linde (V): ”Att sanktionerna skärps är välkommet, men de kunde ha blivit så mycket skarpare om det inte vore för Sverige.” (SVT Debatt 2 december 2011)

Sverige upprätthåller de diplomatiska förbindelserna med Syrien, har stoppat ett EU-beslut om att ställa president Assad inför internationella Brottsmålsdomstolen (ICC) som skulle ha blockerat pågående fredsansträngningar, samt tillhörde den majoritet av EU-länder som ville behålla det officiella vapenembargot. Konsensus mellan medlemsländerna hade krävts för ett beslut om att behålla embargot.

Det är också viktigt att partierna motsätter sig en storskalig öppen intervention i Syrien, till exempel av typen flygbombningar med flygförbudszon som täckmantel.

Det enda parti vars ledande organ i förhand välsignat ett beslut om svenskt deltagande i ett öppet angrepp är Socialdemokraterna då partistyrelsen lade fram ett utlåtande om utrikes- och säkerhetspolitiken på kongressen 3-7 april.

I dokumentet står att vid ”extrema nödsituationer”, där inte FN agerar på grund av vetorätten, kan Sverige delta i krig under ledning av ”en regional organisation” (läs Nato) och exemplifierar med ”som är fallet med Syrien idag”.

Utifrån den skrivningen är krigsdeltagande lätt att motivera eftersom krig alltid är en ”extrem nödsituation” och då krigs-propaganda kan underbygga skälen för ett ingripande på grund av den humanitära kris som angreppskriget och sanktionerna orsakat, men som skylls på ”regimen”.

Som president Obama tillkännagav i fredspristalet i Oslo 10 december 2009 med den ominösa formuleringen: ”Jag tror att våld kan rättfärdigas på humanitära grunder.”

Ulf Bjerén