”Förfalskade bevis för kemisk attack”

Det var på natten mellan den 20 och 21 augusti som rapporterna kom om att en attack med kemiska stridsmedel ägt rum i flera förtorter i Damaskus som ligger i Östra Ghouta. Det första filmklippet publicerades på Youtube 03.50. Under de följande timmarna fylldes det på med klipp efter klipp, det ena mer fruktansvärt än det andra.

Snart visades bilderna på döda barn i massor i nyhetssändningar världen över. Men redan då fanns det kritiskt tänkande journalister och kommentatorer som var försiktiga med att uttala sig om bildernas äkthet och vad de visade. Under Syrienkonflikten har det många gånger tidigare avslöjats att filmer eller bilder inte alls skildrat det som källan, vanligtvis oppositionsgrupper, påstått.

Nu bekräftas att försiktigheten kring bilderna från Ghouta var befogad. Förra veckan presenterades resultatet av en omfattande granskning av bildbevisen för gasattacken. Granskningen har utförts av ISTEAMS, Internationella stödgruppen för Mussalah (försoning) i Syrien, under ledning av Agnes Mariam.

Rapporten har offentliggjorts av Internationella institutet för fred, rättvisa och mänskliga rättigheter (IIPJHR), en NGO baserad i Genève med rådgivande status i FN-organet ECOSOC. Agnes Mariam var själv i Genève och presenterade arbetet för FN:s människorättskommission och Navy Pillay, FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter.

”Jag säger inte att kemiskt stridsmedel inte använts i området – för det har det. Men jag insisterar på att de filmer som nu används som bevis [mot regeringen] är framställda i förväg”, förklarar Agnes Mariam för tv-kanalen Russia Today. Hon menar att syftet var att få till stånd ett militärt ingripande utifrån till stöd för de väpnade rebellerna.

ISTEAMS har lagt över hundra timmar på att noggrant syna de 35 youtubefilmer som först lades ut efter att attacken rapporterades. 31 av dem publicerades den 21 augusti mellan 03.50 och 14.00. Bland dessa finns de tretton filmklipp som USA:s underrättelsetjänst valt ut och visat för senatens utrikeskommitté, som en del i bevisningen av att den syriska regeringen gjort sig skyldig till massmord.

Det som fick ISTEAMS att besluta sig för att titta närmare på händelserna i Östra Ghouta natten mot den 21 augusti var att flera föräldrar hörde av sig och sade sig känna igen sina barn på filmerna. Men det var inte familjer från förorterna till Damaskus som kontaktade dem utan från provinsen Latakia vid Medelhavskusten – drygt 30 mil norr om huvudstaden. Deras barn hade nämligen blivit kidnappade av väpnade gäng flera veckor tidigare

De brutala händelserna i Latakia i början av augusti tillhör sådant som nästan aldrig rapporteras i de stora medierna i väst. I denna provins bor många shiamuslimska alawiter. Det är den etnisk-religiösa grupp som president Bashar al-Assad tillhör. Alawiterna tillhör de minoriteter som är särskilt utsatta för sunnimuslimska extremistrebellers övergrepp.

Den 4 augusti invaderades ett tiotal byar i området av al-Qaidagruppen Jabhat al-Nusra. De ställde till med ett blodbad. Ett undersökningteam knutet till Agnes Mariams organisation Mussalah (försoning) har listat namnen på döda och försvunna. De räknas i hundratal. Men terroristerna kidnappade också 150 barn och kvinnor, vilka visats upp för omvärlden i ett Youtubeklipp den 15 augusti.

Mindre än en vecka senare spreds bilder av de döda barnen i Ghouta och flera föräldrar från Latakia fick en chock då de kände igen sina egna barn bland offren.

Detta var utgångspunkten när Agnes Mariam och ISTEAMS gick igenom filmerna. Det bör påpekas att klippen laddats upp på Youtube av lokala ”revolutionskommittéer”, mediegrupper eller andra som stöder de väpnade rebellerna.

I resultatet av granskningen framförs en rad iakttagelser som undergräver filmernas trovärdighet. Vi tar upp några av dem som nämns i den 53 sidor långa rapporten:

• Varför är det så många barn bland offren?
Frågan reses av flera skäl. För det första är Östra Ghouta kontrollerat av rebellerna och därmed förvandlat till en krigszon sedan över ett år tillbaka. Dessutom pågick den 21 augusti en arméoffensiv i vilken rebellerna förlorade mark.

Då kriget kommer till ett område brukar flertalet civila fly. Antingen flyttar de till släktingar i ”säkra” områden – många av de som bor i Ghouta har släktingar i centrala Damaskus – eller så försöker de lämna landet. Kvar i stridszonerna är främst män som tillhör någon av rebellgrupperna.

Hur kommer det sig att så många barn fanns i ett område som flertalet familjer redan lämnat? Var kommer barnen ifrån? Var är deras föräldrar? Och hur kommer det sig att offren är anonyma? I områden där flertalet invånare flytt och några få stannat borde de överlevande inte ha några problem med att identifiera de döda. Särskilt som kropparna sägs ha hämtats från deras hem.

• Varför förekommer samma barn på olika platser i olika filmer?
Två av de filmer som USA:s underrättelsetjänster lyft fram som bevis visar en lidande pojke i röd tröja, som ännu är i livet. Den ena är publicerad av Lokala koordinationskommittén (LCC) i förorten Jobar, den andra av LCC i Hamouria som ligger i en annan del av Ghoutaområdet. Filmerna visar när pojken får medicinsk hjälp i helt olika miljöer och med olika människor omkring sig. Ger någon av dem den sanna bilden?

Det finns många liknande exempel. Flera barn återkommer i filmer som påstås vara från olika hela områden i Ghouta. Om filmerna är äkta, vad är då förklaringen till att man transporterar döda – eller möjligtvis drogade – barn till olika platser samtidigt som tusentals utsatts för kemiska stridsmedel och behöver akut vård?

Det finns också barn som i en film sägs vara döda för att sedan vara vid liv i en senare uppladdad film från en helt annan plats.

• Var finns kropparna efter alla offer?
Enligt uppgifter från Förenade revolutionära medicinska byrån i Östra Ghouta dödades 1.466 personer och 10.000 skadades från klockan 02.00 till 08.00 den 21 augusti. Dödstalet är detsamma som USA uppger men 1.100 fler än vad exempelvis Läkare utan gränser rapporterat och nästan 1.200 fler än vad franska underrättelsetjänsten kommit fram till.

I ISTEAMS rapport ställs frågan var alla offren är begravda. Enligt de granskade filmerna syns en begravningen av totalt åtta personer samt ytterligare en begravning där ingen kropp syns. Men var är resten? Och var är alla sörjande släktingar? Med tanke på det enorma antalet offer borde de vara mångdubbelt fler.

Det finns mycket mer att lyfta fram från rapporten. Här avslöjas att en bild som påstås visa att offer för den kemiska attacken är hämtad från en massaker i Egypten. Här visas hur kropparna arrangerats olika vid olika tillfällen för att ge dramatiska bilder.

Rapporten väcker också många frågor. Varför har offren dagkläder på sig när attacken skedde nattetid? Och hur lyckades de lokala kommittéerna på bara någon timma samla ihop hundratals kroppar i provisoriska sjuksalar samtidigt som de inte hade en aning om hur spridd den luktfria giftiga gasen var?

Den rapport som ISTEAMS sammanställt bör tas på allvar. Det avgörande är att den kraftigt ifrågasätter den ”sanning” som lagts fram av de syriska rebellerna och deras uppbackare i väst. De många frågetecken som väcks av rapporten måste undersökas vidare.

Det är viktigt att åter påpeka att ISTEAMS undersökning inte på något vis utesluter att kemiska vapen använts eller att många människor dödats i Ghouta. Men dess slutsats är att rebellernas filmatiserade skildring av vad som hänt inte visar verkligheten utan iscensatts i ett tydligt syfte. Nämligen att angripa den syriska regeringen och legitimera en västligt militär attack på Syrien.

Hur var det då med misstanken att det bland offren fanns kidnappade barn från Latakia?

I rapportens slutord skriver Agnes Mariam att det måste till en internationell utredning för att klargöra det fruktansvärda brott som begåtts mot de barn som syns på filmerna från Ghouta, och det är ett brott som begått oavsett om de är döda eller levande. Viktigt är också att identifiera dem och ta reda på varifrån de kommer.

Agnes Mariam menar att det måste upprättas en oberoende och opartisk kommission som kan söka rätt på barnen och, om de är döda, utföra DNA-tester på kropparna. Endast då kan vi få klarhet i om de sörjande föräldrarna i Latakia har rätt i att det är deras barn som fallit offer för och utnyttjats i rebellernas krigspropaganda.