Venezuela: Valkamp med sikte på socialismen

”Leve den bolivarianska revolutionen! Leve socialismen! Leve ungdomen!”

Orden från Hugo Chávez möts av ett massivt jubel från de tiotusentals deltagarna. Det är Venezuelas förenade socialistparti (PSUV) som håller valmöte på en idrottsarena i staden Maracaibo och arrangemanget visas i venezuelansk tv.

Chávez har i rollen som ordförande för PSUV rest runt i landet och talat på massmöten. Den 7 augusti var det dags för Maracaibo i delstaten Zulia, som styrs av oppositionen. Folkhavet domineras av medlemmar i PSUV, men här finns också Venezuelas kommunistparti (PCV) och dess ungdomsförbund.

Under den senaste månaden har valkampanjen tagit fart. PSUV:s aktivister, organiserade i 36.500 lokala valpatruller, är i full gång med en landsomfattande dörrknackningskampanj för att vinna stöd och motivera människor att rösta.

Parlamentsvalet är viktigt. Att oppositionella guvernörer och borgmästare i dag kontrollerar viktiga delstater och städer, och använder dessa som bas för att motarbeta den revolutionära processen, är illa. Mycket värre vore det om landets lagstiftande församling hamnar i högerns händer.

Huvudfrågan i valet är det som kallas för 2000-talets eller det tjugoförsta århundradets socialism. En stark parlamentarisk majoritet för PSUV betyder att arbetet med att driva samhällsomvandlingen vidare i socialistisk riktning kan fortsätta. Det är en process som dock är allt annat än enkel.

Chávez och PSUV har mycket positivt att peka på från de gångna elva åren av bolivariansk revolution. Som att oljeinkomsterna använts till sociala satsningar som förbättrat levnadsförhållandena för folkmajoriteten. Eller skapandet av 30.000 så kallade kommunala råd, som det första steget i att lägga makten i folkets händer.

Men revolutionen är, skriver den Venezuelabaserade US-amerikanska advokaten och författaren Eva Golinger, ”också full av mänskliga fel och vardagsproblem i ett samhälle – en nation – som genomför den svåra och tumultartade processen av total förvandling. Ingenting är perfekt här i landet som sitter på världens största oljereserver…”.

En del kan skyllas på de styrandes misstag och tillkortakommanden eller på arvet från tiden före revolutionen. Andra problem är skapade av, eller åtminstone förvärrade av, den överhet som till varje pris vill stoppa vänsterutvecklingen.

Ekonomin är ett aktuellt exempel. Det oljeexporterande Venezuela har drabbats hårt av sjunkande oljepriser och den globala ekonomiska krisen. Också elbristen, orsakad av den värsta torkan på decennier, har resulterat i minskad produktion. Den tidigare expanderande ekonomin har börjat krympa.

Problemen har fått enorma proportioner i västmedia. Svenska Dagens Industri pekade i januari ut Venezuela som ett av de tio länder i världen som står närmast bankrutt. Det är inte sant. Landets skuldsättning är ett talande exempel. Venezuelas stats-skuld har sedan 2003 mer än halverats och är i dag cirka 20 procent av BNP. Genomsnittet i EU är 79 procent, och flera EU-länder ligger över 100 procent. Vem hävdar att EU står nära en kollaps?

Däremot är det sant att Venezuelas regering inte lyckats få bukt med den höga inflationen. De ständiga prishöjningarna på mat och andra nödvändiga konsumtions-varor slår hårt mot venezuelanerna.

Eva Golinger skriver att mycket av inflationen ”orsakats av företagsägarna, storskaliga privata distributörer och producenter, importör-exportörer och den ekonomiska eliten som försöker att destabilisera och störta Chávezadministrationen. De säljer dollar på svarta marknaden till uppumpade kurser och spekulerar och höjer priser på vardagliga konsumtionsvaror för att provocera fram panik och desperation bland allmänheten, allt med målet att skynda på avsättningen av Chávez”.

Sådana metoder är inget nytt, särskilt inte i valtider. Kom ihåg sabotaget av ekonomin årsskiftet 2002/03, vilket ledde till att arbetslösheten nådde tjugo procent. Eller den skapade matbristen 2007, vilken blev ett effektivt vapen i den antisocialistiska skrämselkampanjen inför folkomröstningen samma år.

Nyligen publicerade privata medier i Venezuela en bild från bårhuset i Caracas som visade döda, blodiga kroppar staplade på bårar. El Nacionals redaktör har erkänt att tidningen haft bilden i åtta månader, men väntat på rätt tillfälle för publicering. Vilket ansågs vara mitt under valkampanjen. Att oppositionen utnämnt kriminaliteten och bristen på säkerhet som en central valfråga är ingen slump.

Det är stora men inte nya problem. De förvärrades i och med nyliberalismens intåg på 1980-talet och de snabbt växande klassklyftorna. Situationen är liknande i flera andra latinamerikanska länder.

Regeringen har vidtagit åtgärder, bland annat genom att skapa en nationell polisstyrka, kraftigt begränsa vapenförsäljning samt samt öka insatserna mot narkotikahandeln.

Kriminaliteten har enligt officiell statistik minskat. Den höga mordfrekvensen kvarstår dock. En förklaring är närheten till Colombia. Det är väl känt att dess narkotikamaffia och paramilitära grupper verkar också i Venezuela.

President Chávez erkänner problemen men påpekar att brottsbekämpning inte bara är en uppgift för regeringen. Delstaterna har egna polisstyrkor och ett eget ansvar.  Hur kommer det sig, frågar Chávez, att delstaterna Miranda och Carabobo, som styrs av guvernörer från högerpartier, har de högsta brottssiffrorna?  

Att storföretag, privata medier och högerpolitiker skriker sig hesa om regeringens misslyckanden och hetsar mot socialismen är en sak. Dessa krafter är fortsatt starka och mäktiga, men de är väl kända.

Många vänsterröster i Venezuela menar att det finns andra, dolda fiender, som är farligare för revolutionens framtid.

Den ärvda statliga byråkratin är ett sådant hot. De enskilda byråkraterna, ofta motståndare till vänsterpolitiken, har makten att bromsa eller sabotera den revolutionära processen. Det talas i Venezuela också om en framväxande röd byråkrati av revolutionärer, som i nyvunna positioner börjat gynna sig själva.

I statsapparaten finns en djupt rotad korruptionskultur. Inte ens de sociala programmen står över den.

I juni i år greps flera chefer för distributionsnätverket PDVAL, en av de statliga satsningarna för att förse folket med billig mat. De anklagades för hamstring av mat i syfte att driva upp priserna och tjäna pengar på svarta marknaden. Gripandena skedde efter att polisen hade hittat 2300 undangömda containrar fyllda med mat. Delar av maten hade börjat ruttna.

En dold fiende finns också i den politiska ledningen för revolutionen. Den nyligen avlidne Alberto Muller Rojas, tidigare PSUV:s vice ordförande, sade i ett uppmärksammat uttalande att Chávez sitter i ”ett skorpionnäste”. Alberto Muller Rojas varnade upprepade gånger för ledare som hävdar att de arbetar för revolutionen, men i verkligheten har en annan agenda.

Konflikten mellan de som är revolutionärer i ord och de som är revolutionärer i handling är tydlig när det gäller införandet av de kommunala råden. Dessa utgör det första steget för att spränga den borgerliga demokratins ramar och ersätta den med en verklig folkmakt. Ofta uppstår motsättningarna när makthavare på mellannivå slår vakt om sina positioner och det rådande systemet.

En av många som vittnat om detta är Antenea Jimenez, bosatt i en kåkstad i norra Caracas och aktiv i rörelsen för att stärka de kommunala råden. I en intervju publicerad av webbsidan Venezuala Analysis säger hon:

”…ofta vill chavister på lokal nivå inte dela makten. Istället är det konfrontation mellan kommunerna [de kommunala råden i ett större område] och de chavistiska borgmästarna och guvernörerna. Även om vi står tillsammans på fotot med Chávez är det i praktiken verklig konfrontation. Guvernörerna förstår inte denna dynamik därför att guvernörerna inte vill förlora makt.”

Liknande motsättningar finns på andra håll. På vissa nationaliserade företag finns ett verkligt arbetarinflytande eller till och med arbetarstyre. Men dessa utgör undantag. Fackliga aktivister på andra företag vittnar om hur de nya cheferna driver verksamheten på samma sätt som tidigare kapitalistiska ägare.

En förklaring till den spretande politiken är PSUV:s klassammansättning. Pedro Eusse, sekreterare i Venezuelas kommunistparti, beskriver i en intervju för den kanadensiska socialistiska webbsidan The Bullet hur personer som är lierade med nationella borgare och stora jordägare samsas med arbetare, jordlösa bönder och progressiv medelklass i PSUV.

”Det finns därför sektorer inom partiet vars intressen leder dem till nödvändigheten av revolution och socialism, och andra vars intresse är att behålla kapitalismen, om än en reformerad kapitalism. Alla dessa intressen samexisterar inom PSUV. Det finns en liknande ideologisk spretighet. Denna permanenta interna spänning och motsättning gör det väldigt svårt för partiet att organisera den folkliga sektorn och bygga socialismen”, säger Pedro Eusse.

Opinionsmätningar visar på en klar seger för PSUV den 26 september. Trots att revolutionen är full av ”mänskliga fel och vardagsproblem” är det folkliga stödet starkt. Partiledningen varnar dock för att ta ut valsegern i förskott.

En stor fara är att fattiga människor i kåkstäderna, de som hela tiden varit revolutionens främsta stödtrupper, inte känner sig motiverade att rösta, eller inte inser nödvändigheten av att vinna valet. Lågt valdeltagande är högerns bästa chans. En annan fara är provokationer och våld från de grupper som får mångmiljonstöd från USA och Europa för att motarbeta revolutionen.

Även om PSUV och dess allierade segrar är revolutionens socialistiska inriktning ett oskrivet kort. De avgörande striderna återstår.

Regeringen Chávez har genomfört viktiga nationaliseringar och arbetar för att stärka den statliga industrisektorn. Men Venezuela är fortfarande ett kapitalistiskt land, med huvuddelen av ekonomin i händerna på privata storföretag, banker och jordägare. Det är ett stort bekymmer.

”Så länge som bourgeoisien fortfarande kontrollerar 80 procent av den nationella banksektorn, 90 procent av handeln och en stor del av de transnationella företagen kommer vi inte att kunna sänka inflationen… Varje gång vi höjer minimilönen höjer de priserna. Och samma bilar som du kan köpa i Bogotá säljer de i Caracas till tredubbla priset”, sade Chávez vid ett arbetsplatsbesök i juni.

Kommer omfattande nationaliseringar att göras, såsom vänstern kräver, för att en gång för alla bryta kapitalets makt? Eller väntar en fortsatt balansgång med stegvisa reformer som inte rubbar de grundläggande orättvisa ägarförhållandena?
Och vad händer i kampen mellan den gamla statsapparaten kontra den framväxande folkmakten?

Chávez har vid flera tillfällen citerat Lenins berömda verk ”Staten och revolutionen” och slagit fast att socialismen inte kan byggas av den ”parasitära borgerliga staten”. Denna måste ersättas av ”en ny revolutionär, socialistisk stat”.

De kommunala råden är en början. Men vad göra med alla nuvarande politiker och byråkrater som inte vill låta folket styra sig självt?

Patrik Paulov
Proletären nr 34, 2010


Fakta: Venezuela och valet
Bolivarianska revolutionen
• Hugo Chávez vann presidentvalet 1998 med 56 procent av rösterna. Stödet kom från den fattiga folkmajoriteten. Den bolivarianska revolutionens första år präglades av en försiktig vänsterpolitik.
• I april 2002 genomförde en av USA uppbackad allians av storföretag, medier, militärer, kyrkan, fackpampar och högerpolitiker en stats-kupp. Massiva folkliga protester tvingade kuppmakarna på flykt.
• 2003 inleddes omfattande sociala program för alfabetisering och utbildning, vård, bostadsbyggande och billig mat. Programmen finansierades av landets oljeinkomster.
• Två år senare förklarade Chávez att han insett att kapitalismen inte kan lösa mänsklighetens problem. En omfattande diskussion om socialismen och Venezuelas framtid påbörjades.
• Presidentvalet 2006 blev en folkomröstning för socialismen och Chávez eller emot. Chávez segrade med 63 procent av rösterna.

Parlamentsvalet 26 september
• Nationalförsamlingen har 165 platser. Valet gäller också tolv ledamöter i det latinamerikanska parlamentet.
• Totalt har 6465 personer registrerat sig som kandidater. Två koalitioner står mot varandra:
• Venezuelas förenade socialistpartiet (PSUV) som kandiderar i allians med Venezuelas kommunistparti (PCV).
• Rundabordet för demokratisk enhet (MUD). Här ingår de tidigare styrande partierna, kristdemokratiska Copei och socialdemokratiska Acción Democrática, liksom nya högerpartier som Rättvisa först och En ny tid. Här finns även det reformistiska Podemos, som bröt med Chávez 2007 i protest mot radikaliseringen.

”Venezuela är ett föredöme”
• ”Vad Venezuela har uppnått i förhållande till FN:s millenniemål borde tjäna som ett föredöme för alla andra länder”, förklarade Ali Abdessalam Treki, president för FN:s generalförsamling, när han i juni i år besökte landet.
• FN-presidentens beröm bygger på Venezuelas dokumenterade framgångar i att nå FN:s milleniemål.
• Officiell statistik visar på minskad fattigdom, utrotad analfabetism, ökad andel barn i grundskolan, minskad undernäring, ökad tillgång till rent vatten och minskad barnadödlighet.