När blått skiftar i brunt

– Utlänningsfientlighet går inte ihop med överklassidealet som kännetecknar gammelmoderater, säger Jan Guillou om de ”rysligheter” han skådar bland sina grannar i DN:s stora reportage den 20 mars om Sverigedemokraternas framgångar på Östermalm.

Jan Guillou har fel. Det finns en stark gammal fascistisk och rasistisk tradition i den svenska överklassen. Traditioner som delar av överklassen nu dammar av.

Patrik Engellau har varit en drivande nyliberal ideolog i det svenska kapitalets tjänst sedan åtminstone 1988, då han grundade tankesmedjan Den Nya Välfärden som han ännu är ordförande i. Med vid starten var den alldeles nyligen avlidne Sture Eskilsson, då informationsdirektör i Svenskt Näringslivs föregångare Svenska Arbetsgivareföreningen och styrelseordförande i tankesmedjan Timbro.

Den Nya Välfärden var en liberal spjutspets mot välfärden och ”kravmaskinerna” (de anställda) inom den offentliga sektorn. När tankesmedjans arbete sammanfattades av dem själva 2014 konstaterades att samhället förändrats precis i den riktning som de förespråkat.

”Det Nya Välfärden visade vägen”, lyder en rubrik varunder en lista stolt proklamerar vad som vunnits: Friskolereform, försäljning av statliga företag, avskaffad arvs- och gåvoskatt, avskaffad förmögenhetsskatt, ny lag om offentlig upphandling, lagen om valfrihet inom vård- och omsorg och – värt att anmärka – friare arbetskraftsinvandring.

Så dyker Patrik Engellau upp i DN:s reportage, intervjuad på Den Nya Välfärdens kontor på Danderydsgatan 10 på Östermalm. Liberalismen tycks som bortblåst. Istället osar det av gammaldags brun konservatism.

”Kulturskillnader” gör att vi inte kan ta emot invandrare. I Afrika finns inte ”de kapitalistiska dygderna”. Tyskarna, däremot, har ”utvecklingen i blodet”.

Inte ens Sverigedemokraterna är rätt parti att klara de svåra uppgifterna vi står inför. Engellau saknar en ”Churchill” som kan ”galvanisera de nationella känslorna för ett gemensamt mål”. Han anser att de som styr Sverige inte har någon ”aning om vad ledarskap är” och är tveksam till om demokratin överhuvudtaget kan lösa problemen.

I ett inlägg på den borgerligt blåbruna bloggen Det Goda Samhället försvarar han sig mot anklagelserna om rasism med att rasbiologin visade sig vara ”en återvändsgränd”. Han efterfrågar därför en ny förklaring till olikheterna mellan samhällena på jorden, till varför väst är så framgångsrikt. Och han tror sig vara något på spåren: ”Den mest lovande framgångsvägen är att jobba med begrepp som ’kultur’.”

Hur kommer det sig att Patrik Engellau, ordförande för den tankesmedja som varit pådrivare för det nyliberala samhälle vi har idag, för EU, för nedmonteringen av välfärden, för fri arbetskraftsinvandring, plötsligt talar om kulturskillnader, blod, ledarskap och nationella känslor?

Det finns flera förklaringar. Fascismen och liberalismen är inte varandras motsatser. Tvärtom.

Den liberalism som lämnat allt socialt och kollektivt bakom sig, som vi kanske främst känner som nyliberalism, bygger på den starke individens rätt framför kollektivets. De fattiga får skylla sig själva, de är lata eller ointresserade av utveckling (vilket är Patrik Engellaus beskrivning av afrikaner).

Liberalismen slår över i socialdarwinism – den människosyn som den klassiska fascismen byggde på.

Skiftet har varit på gång i många år. Runt om i Europa, inte minst i Östeuropa, har ”liberalkonservativa” partier dykt upp i råkapitalismens kölvatten. Ekonomisk nyliberalism blandas med klassisk mörkblå konservatism med inslag av främlingsfientlighet, kvinnoförakt och inte minst antikommunism.

Liberalismen har inte alltid varit huvudsaklig ideologi för de svenska kapitalisterna. De stödjer sig på flera olika borgerliga ideologier.

För att slå sönder den tidigare välfärdsstaten behövdes nyliberalismen. Men i ett annat läge, i en ekonomisk och politisk kris, behövs något annat. Och det är inte första gången.

När världen på 1930-talet stod inför ökade motsättningar och ekonomisk kris lockades stora delar av borgerligheten av de fascistiska strömningarna. I Sverige fanns flera fascistiska partier med kopplingar till den etablerade högern, framförallt nuvarande Moderaterna.

År 1915 bildades Sveriges Nationella Ungdomsförbund, SNU, som ett fristående ungdomsförbund till Allmänna Valmansförbundet, föregångaren till Moderaterna. Förbundet bröt senare med moderpartiet och 1935 bildades Sveriges Nationella Förbund, SNF, ett öppet fascistiskt parti.

En viktig ideolog i den fascistiska rörelsen var Per Engdahl. Han gick med i Sveriges Fascistiska Kamporganisation, SFKO, för att efter ett antal splittringar och sammanslagningar med bland annat SNF gå med i det som blev Nysvenska rörelsen. Här var han för övrigt i sällskap med en av vår tids mest framträdande kapitalister, Ingvar Kamprad, som så sent som häromåret beskrev Per Engdahl som ”en stor man”.

Efter Andra världskriget ville fascisten Per Engdahl tvätta bort den nazistiska och rasbiologiska stämpeln. Den fascistiska rörelsen skulle istället fokusera på invandringskritik, på kultur istället för ras, och på att försvara demokratin mot kommunismen.

Trots det vann de fascistiska idéerna inget större gehör i borgarklassen. Det var andra ideologiska tongångar som gällde.

Ideologi är de tankar och idéer som omsveper olika samhällsgruppers materiella intressen. Överklassens intressen har under de senaste 100 åren skiftat. Men som en brun tråd genom de ideologiska skiftena går rättfärdigandet av elitens makt, individualismen och föraktet för de svaga.

”Vi behöver en ny verklighetstolkning som gör att sakerna faller på plats, ty maktens stabilaste fundament är kontrollen över begreppen och verklighetsuppfattningen. Det ideologiska herraväldet är säkrare än det som utövas med hjälp av stridsvagnar och bajonetter.”

Så skrev Patrik Engellau inför att Den Nya Välfärden skulle bildas 1988. Nu var det slut på klassamarbetet och den relativt reglerade kapitalismen.

Arbetarrörelsen och den socialistiska världsrörelsen hade försvagats till den grad att den inte längre utgjorde ett akut hot. Kapitalisternas vinster skulle höjas och fler marknader öppnas upp. Den nya verklighetstolkningen blev nyliberalismen, med dess många varianter och avarter.

Nyliberalismen och marknadsfundamentalismen innebar kraftigt höjda vinster för de svenska kapitalisterna. Till priset av nedmonterad välfärd, ökad arbetslöshet och socialt utanförskap. Men också till priset av ett sönderfallande samhälle som påverkar även kapitalisterna.

Den svenska kapitalistklassen ser sig oroat omkring, på ekonomisk kris, terrorism, flyktingkris och ett pyrande socialt missnöje. Var finns den ideologi som kan tjäna kapitalistklassen i dessa oroliga tider och skapa ordning i den oordning de själva varit med och skapat? Kanske duger inte nyliberalismen längre.