Ledare: Sverige är ett casinosamhälle – banken vinner alltid

En grundläggande demokratisk tanke är att det som nyttjas av oss alla ska vi också gemensamt bestämma över. Det gäller inte minst en samhällsinrättning som hela vår ekonomi är beroende utav. Som vi är tvungna att betala pengar till för att kunna fungera som medborgare.

Än mer om denna samhällsinrättning framställer den största delen av pengarna i samhället. Och om en majoritet av befolkningen är tvingad att förlita sig på denna samhällsinrättning för att lösa grundläggande mänskliga behov som boende och pension.

Det finns en sådan samhällsinrättning som står bortom varje demokratiskt inflytande. En inrättning vars makt över folket växer, men där denna makt inte ifrågasätts av något av de folkvalda partierna i riksdagen.

Det handlar givetvis om bankerna. Det samhällsorgan som består av fyra storbanker som kontrollerar hela marknaden. Våra skulder till dem är bland de högsta i världen. Vi har gett detta samhällsorgan makten över alla våra köp, våra bostäder och pensioner.

Vi kan inte ens identifiera oss hos myndigheter utan att först vara tvungna att köpa en tjänst hos en bank. Och utan att vi har någonting att säga till om lägger de på folket allt tyngre avgiftsbördor.

I boken Bankbluffen gör SvD-journalisten Joel Dahlberg några räkneexempel. Runt fyra miljoner svenskar betalar varje år cirka 140 kronor i avgift för internettjänsten. Det betyder 600 miljoner kronor i vinst till bankerna för att kunderna ska utföra en tjänst som banken tidigare gjorde gratis via service på kontoren.

Lägg där till avgiften för det bankkort som du är tvungen att ha för att kunna hantera dina egna pengar som du lånat ut till banken. Avgifterna varierar kraftigt, men om vi räknar med en snittavgift på 250 kronor betyder det ytterligare 3,75 miljarder kronor i vinst till banken.

Endast avgifterna för bankkort och internettjänst, innebär med andra ord en garanterad vinst på nästan fyra och en halv miljarder kronor till storbankerna, varje år! Inte konstigt att bankerna, bortom varje demokratiskt inflytande, arbetar på att förverkliga det kontantlösa samhället.

Miljontals människor tvingades in som kunder hos bankerna för att över huvud taget komma åt den lön de själva arbetat ihop.

Vid upprepade tillfällen har bankerna försökt införa avgifter på automatuttag, men tvingats backa efter folkliga protester.

Men när de lyckats få bort kontanterna har de uppnått sitt mål att göra det omöjligt för en löntagare att komma åt sin lön utan att betala avgifter till banken. Och varje gång det sker en penningtransaktion mellan två invånare ska banken finnas med och ta sin del av kakan.

Bankerna försöker gömma sig bakom den tekniska utvecklingen. Men det är ingen teknisk fråga, utan i allra högsta grad en politisk. Kontantsamhällets avskaffande innebär ett enormt angrepp mot människors integritet. Nu är det inte bara staten – eller för den delen utländska statsmakter – utan även bolagen som ges full insyn i detaljerna i människors liv.

Strävan att lägga under sig löntagarnas pengar är mycket äldre än internet. Redan under 1950- och 60-talen uppvaktade bankerna ihärdigt företagen med erbjudanden om att, utan kostnad för arbetsköparna, ta över löneutbetalningarna. Miljontals människor tvingades in som kunder hos bankerna för att överhuvudtaget komma åt den lön de arbetat ihop.

Alla dessa avgifter och ingrepp i vår integritet är vi tvungna att acceptera för att överhuvudtaget komma åt vår lön. Om du sedan som löntagare vill kunna handla för din lön har bankerna kopplat upp sig även här.

Kreditkorten är en guldgruva för bankerna där de, utöver den fasta avgiften, kan plocka ut avgifter på varje köp. Precis som momsen, fast med den stora skillnaden att inga folkvalda församlingar någonsin fått besluta om det.

Makten över människorna i egenskap av löntagare och konsumenter är den ena sidan av saken, makten över människorna som låntagare är den andra. Det är här de verkligt stora pengarna finns.

På tjugo år har hushållens skuldkvot mer än fördubblats. Från 90 procent av den disponibla årsinkomsten i mitten av 1990-talet till 185 procent 2017.

Sida vid sida har stat och kapital gjort om såväl bostadspolitiken som pensionssystemet och lagt dessa i händerna på bankerna. Ständigt stegrande rekordvinster för bankerna betalas av skuldsatta bostadsägare och fattigpensionärer.

Bankerna kontrollerar inte bara betalningssystemet, de skapar också pengarna i samma stund som nya kunder tvingas skuldsätta sig för att ordna boende. Och folkets egna pensionspengar fungerar som spekulationsobjekt åt bankerna, istället för att användas till att bygga bostäder.

Systemet är absurt. Enligt nationalekonomerna Claes Belfrage och Markus Kallifatides bör den svenska ekonomin inte längre betraktas som exportledd utan som skuldledd. Det är genom en ständigt ökad skuldsättning som hjulet hålls igång. Och i detta casinosamhälle finns bara en regel: banken vinner alltid. De har lyckats privatisera alla vinster och socialisera alla förluster, för när väl systemet rasar är det folket i egenskap av skattebetalare som tvingas gå in och rädda bankerna.

Även bland systemets förvaltare och försvarare erkänns problemen. Men i valrörelsen lyser frågan med sin frånvaro. Inget av riksdagspartierna vågar röra vid den grundläggande demokratiska frågan. Om vi gemensamt ska bestämma över det som nyttjas av oss alla, varför gäller detta inte bankerna?

Man behöver inte vara kommunist för att tänka i dessa banor, det räcker gott att vara demokrat.