Jämställdhetskrönika: Syns inte, finns inte?

Tyst och självuppoffrande moder, eller oskyldig, timid och mystisk med huvuduppgiften att föda och vårda. Normen om kvinnan rättfärdigar okunskap om och osynliggörande av kvinnors intressen och behov. Kvinnors sak förväntas fortfarande stå tillbaka för ”viktigare saker”.

Även om kvinnokampen kommit en bit på vägen lever normerna kvar i samhällsstrukturer och tankesätt. Det märks i många sammanhang, inte minst i vården. Det är delvis dessa normer som gör kvinnohälsa lågprioriterat, att kvinnor ses som mindre trovärdiga i kontakt med vården, blir nedvärderade och får sämre behandling.

Inom kvinnohälsa kan det vara svårt att få hjälp utan bevis för att något är fel. Många kvinnor som föreskrivs receptbelagda hormonella preventivmedel i tidig ålder har bristfällig kunskap om risker och alternativ. Hur många flickor och kvinnor får chansen att lära känna sina kroppar innan de börjar ta läkemedel som de förväntas fortsätta med livet ut?

Och allvarligt talat, hur många män förstår verkligen hur menstruationscykeln fungerar och hur kvinnors kroppar påverkas av olika preventivmedel? Jag ska varken argumentera för eller emot hormonella preventivmedel här, men det är ett intressant exempel på hur vi ses som inkompetenta i frågor som gäller våra egna kroppar.

Ett tydligt exempel på detta som många ryggar ifrån är förlossningsskador. Du anar inte hur många kvinnor som går med allvarliga obehandlade fysiska och psykiska förlossningsskador, och inte blir trodda när de säger att något är fel. Sverige ligger i topp bland OECD-länderna i antal allvarliga förlossningsskador per capita och skillnaden mellan regionerna är stora.

Ekots granskning 2019 visade att tio av femton verksamheter lät bli att anmäla förlossningsskador, som hade kunnat förebyggas, till Ivo. Mia Ahlberg, förbundsordförande för Barnmorskeförbundet, har uttalat sig om detta och hon säger att belastningen inom vården och resursbrist är viktiga faktorer. Ändå fortsätter nedskärningarna inom vården.

För att minska förlossningsskador krävs mer tid vid förlossning, kunnig personal som inte är stressad samt god eftervård. Men många vittnar om att deras oro över att något är fel viftas bort av vårdpersonal med orden ”allt ser fint ut”, både i samband med förlossningen och långt senare. De skambeläggs för att må dåligt och uppmanas vara ”tacksamma för sina barn”. Som om det står i motsättning till att kräva god vård och ersättning för felaktig vård!

Jag kan inte beskriva i ord hur förbannad jag blir av att läsa om det här men det ger viss inblick i hur ojämställd vården verkligen är. Det är ett tydligt tecken på kapitalismens inneboende systemfel. För de flesta av deras skador hade kunnat undvikas eller åtgärdas med mer tillgänglig vård eller mer resurser.

Läs några av berättelserna här, med samhällsperspektivet i bakhuvudet.

Sara Jonsson
Forskningsassistent