Ny bok avslöjar makten och mediebilden: Syriens tystade röster får ordet

– När jag slutade på Proletären för ett år sedan var tanken att jag skulle syssla med annat än att skriva på heltid, säger Patrik Paulov.

Så blev det inte. När han fick frågan av Karneval förlag tackade han ja och har spenderat det senaste halvåret med att skriva. På tillfälligt besök på sin gamla arbetsplats berättar Proletärens tidigare utrikesredaktör om sin nyutkomna bok Syriens tystade röster.

De som läst honom varje vecka i Proletären blir nog inte förvånade över ämnet. Ända sedan det bröt ut 2011 har Patrik Paulov själv varit en av ytterst få röster i svensk media som gått emot den dominerande framställningen av kriget. Men titeln på boken syftar naturligtvis på de människor inne i Syrien som han låter komma till tals, och vars vittnesmål inte alls passar in i den gängse mediebilden.

– Ett av huvudsyftena med boken är just att ge en motbild och att låta röster inifrån landet kommentera hur kriget beskrivs här i Sverige. Ibland när det gäller konkreta händelser är det nästan svårt att förstå att de pratar om samma saker som rapporterats i svensk media, för berättelserna skiljer sig så mycket åt.

Den som öppnat en tidning eller sett på nyheterna i Sverige de senaste åtta åren lär inte ha missat vilka – eller snarare vem – man bör se som både anledningen till kriget och dess största skurk. Patrik Paulov menar att den minst sagt svartvita berättelsen om Syrien har storpolitiska grunder.

– Mycket av mediebilden i Sverige är anpassad efter vad makten tycker. USA med flera länder bestämde sig tidigt för att president Assad ska bort och sedan har det varit utgångspunkten, att regeringen är den onda sidan och ”rebellerna”, eller ”oppositionen”, den goda. Det har legat till grund för all nyhetsvärdering, men så ser verkligheten inte ut.

”Att vilja ha förändring och reformer betyder inte att man stödjer ett väpnat uppror, som i stort leds av utlandsstödda extrema religiösa krafter.”

I boken visar Patrik Paulov på hur utländska makter redan från början var inblandade i det som beskrevs som fredliga demonstrationer och en del av den arabiska våren. Han intervjuar syrier som hoppades på att protesterna skulle leda till förbättringar, men som vittnar om hur de snabbt blev allt våldsammare och togs över av religiösa grupper.

– Det fanns och finns mycket folkligt missnöje i Syrien, och en vilja till förändring och reformer. Men att vilja ha mer demokrati, större pressfrihet och ökad social rättvisa betyder inte att man stödjer ett väpnat uppror, som i stort leds av utlandsstödda extrema religiösa krafter och där våldet i huvudsak har drabbat vanliga människor.

Svensk massmedia var i en internationell jämförelse bland de allra mest ensidiga, säger Patrik Paulov som citerar flera brittiska och amerikanska tidningar i boken.

– Till exempel New York Times har bitvis gett en ganska sann skildring av kriget. De har haft reportrar på plats och beskrev tidigt hur al-Qaida och andra liknande grupper dominerade upproret, medan man i Sverige fortfarande pratade om ”rebeller” som något positivt. Men i USA läser en ganska liten del av befolkningen tidningar, så de når ett smalt skikt av folket jämfört med vad tidningar i Sverige gör.

Senare blev det för farligt för journalister att åka till de områden som ”befriats” av de väpnade grupperna, och medier i väst fick förlita sig på terroristernas egna aktivister och ”journalister”. Även då sticker svensk media ut.

– Man kan se artiklar som kommer från internationella nyhetsbyråer och publiceras i många olika tidningar. Då kan det vara så att på Reuters eller AFP står det åtminstone i en bisats att uppgifterna kommer från en obekräftad oppositionskälla, och så har just den lilla biten försvunnit när svenska TT har tagit artikeln.

I boken nagelfar Patrik Paulov också den svenska regeringens – både Alliansens och den rödgrönas – politik i Syrien, som han ser som en del av Sveriges anpassning och följsamhet mot EU och USA.

– Sverige har spelat en väldigt skamlig roll, som är okänd för de flesta svenskar. Å ena sidan har vi tagit emot många flyktingar och gett mycket humanitärt bistånd genom FN och Röda korset. Men den andra sidan finns också, att vi har spelat med i regimskiftesförsöket. 

Sverige har ändå inte på något sätt varit värst, påpekar han.

– Men vi har hela tiden stött den så kallade Syriska oppositionskoalitionen och blundat för att de ropar på mer vapen, vill att Nato ska invadera och att de samarbetar med al-Qaidagrupper på marken.

”Hur ska man kunna återbygga ett krigshärjat land när man inte får importera bränsle?”

Patrik Paulov intervjuade Sveriges Syriensändebud för fyra år sedan, men har sedan dess inte lyckats få till en ny intervju för att få höra hur UD nu ser på det svenska bistånd som gått till Syriska oppositionskoalitionen.

– Jag vill fråga om hur de idag ser på stödet och på att oppositionen samarbetade med al-Qaida. Men de vägrar ställa upp och har bara svarat på en av mina skriftliga frågor. 

Den avslöjande mejlväxlingen som visar hur UD undviker att svara på frågorna finns med i boken. Utrikesdepartementets ökända ovilja att lämna ut offentliga handlingar är också en av delarna som tagit längst tid i den journalistiska processen.

– Det tog elva månader innan jag fick ut UD:s värdering av biståndsprojektet. Rapporten var totalt innehållslös och ändå tog det dem nästan ett år att skicka ut den.

Patrik Paulov jämför med Nederländerna, där en rapport förra året granskade landets stöd till den så kallade hjälporganisationen Vita hjälmarna, som har avslöjats ha tydliga band till terrororganisationen Jabhat al-Nusra. 

– Därefter beslutade den nederländska regeringen att strypa biståndet, för de kunde inte garantera att stöd till Vita hjälmarna inte hamnade hos terrorister.

Åtta år efter att kriget bröt ut i Syrien har regeringen åter kontroll över den största delen av landet, och i Damaskus och Aleppo har lugnet äntligen återvänt. Men kriget är fortfarande inte över.

– Nej, det är det inte. Vi har bland annat sett under våren hur Jabhat al-Nusra har brutit mot avtalet med regeringen och gjort offensiver från Idlibprovinsen dit den syriska armén bussat dem.

Men framför allt kämpar man nu mot ett annat krig, det ekonomiska, säger Patrik Paulov.

– USA:s och EU:s sanktioner har gjort att vintern var fruktansvärd för massor av människor. Folk satt utfrusna i hemmen och det var kilometerlånga köer till bensinmackar. Och hur ska man kunna återbygga ett krigshärjat land när man inte får importera bränsle?

Vilka vill du ska läsa boken?

– Så många som möjligt. Alla som känner minsta nyfikenhet och intresse för den här världen vi lever i. Sedan hoppas jag att journalister som själva skrivit om kriget läser den, och politiskt engagerade människor oavsett partisympatier.

– Men vad jag verkligen skulle önska mig är att boken leder till en diskussion om hur våra så kallade fria medier i Sverige funkar. Hur väl granskar medierna makten och de åsikter som makten för fram? Och hur är det med den svenska utrikespolitiken, vilka tjänar den och vad får den för följder?

Vad säger du om de som kan komma att kalla dig diktaturkramare för att du vägrar lägga den största skulden för lidandet i Syrien på regeringen?

– Det är ett enkelt sätt att slippa diskutera saker och sin egen eventuella skuld. I boken intervjuar jag flera oppositionella syrier, och de röster som framträder har väldigt olika åsikter. En del stödjer Assad, andra vill ha ett helt annat styre. Naturligtvis är det inte min sak att välja ledning för Syrien, det ska det syriska folket göra. Det stora problemet är att väst och gulfstaterna försökt frånta syrierna den rollen, vilket har orsakat kriget.

Slutligen, varifrån kommer egentligen intresset för Syrien och Mellanöstern?

– Det är ett område som alltid fascinerat mig och som jag har besökt ganska många gånger. Det verkligt djupa intresset föddes nog när jag reste till Irak ett halvår innan det USA-ledda anfallet 2003. Det var en väldigt speciell situation att besöka ett land som man vet kommer att utsättas för krig och sedan komma hem till Sverige och se landet bombas sönder – och veta att alla människor man träffat drabbas – i ett krig byggt på lögner.

Syriens tystade röster kan beställas direkt av Karneval förlag, från någon av de stora nätbokhandlarna, eller i din lokala bokhandel, till exempel Röda stjärnan. 

Patrik Paulov om olika aktörer i Syrien

Turkiet

– Turkiet är ett av de länder som har spelat den allra mest destruktiva rollen. Utan Turkiet hade det knappast blivit ett storkrig över huvud taget. De väpnade grupperna har haft Turkiet som en bas och frizon och det mesta av vapnen har kommit den vägen. Många anfall har börjat på turkisk mark. 

– De väpnade grupperna släpps över gränsen, antingen tillsammans med turkisk militär eller med den turkiska militärens goda minne, och sedan kan de åka tillbaka igen och ta skydd efter att ha massakrerat människor.

Israel

– Även om det inte talas så mycket om det är Israel ett av de länder som bombat Syrien mest, och som började göra det väldigt tidigt. Långt innan det fanns någon internationell koalition mot IS till exempel. Israel har bombat syriska arméanläggningar och försvagat den armé som bekämpat al-Qaida, IS och andra grupper, och därigenom åtminstone indirekt hjälpt de här grupperna. 

– Sedan är det ganska omskrivet i israelisk press att de har vårdat stridande ”rebeller” på israeliska sjukhus, Netanyahu har själv varit och besökt dem. I boken citerar jag också flera tidigare överbefälhavare i Israel som säger att om valet står mellan att IS eller Iran har kontroll över Syrien så väljer de IS.

Svenska jihadister

– Det är väldigt hycklande att man i Sverige nu talar mycket om de som har stridit för IS. I princip alla svenskar som rest till Syrien beskrivs som IS-krigare, och de kritiseras och fördöms. Men i början av kriget, när de första svenskarna började åka ner, var det här något som beskrevs som positivt i media, att svenskar åkte och anslöt sig till ”rebellerna”. 

– Men i stort gjorde de precis samma saker som IS har gjort, de var med och slaktade folk och begick andra förbrytelser. En orsak till att det bara talas om IS i Sverige är att många av de här grupperna som svenskarna anslöt sig till har stridit sida vid sida med Fria syriska armén, det vill säga de grupper som har stötts av den svenska regeringen.

Kurdernas roll

– Det finns en olöst nationell fråga i Syrien, att vissa kurder inte haft medborgarskap, och det erkände Assad när han blev president. Sedan kom bekymret att kurderna har valt att samarbeta med USA, som är den kraft som bär störst skuld till allt kaos, all terrorism och allt elände som har drabbat Mellanöstern.

– När Trump då och då har sagt att han ska dra tillbaka trupperna har det kurdiska ledarskapet insett att man måste förhandla med Damaskus, men sedan har den amerikanska politiken ändrats igen. Det är klart att USA inte vill att det ska ske någon försoning mellan de två parterna, men jag menar att den enda lösningen är en förhandlingslösning mellan de båda och att de amerikanska trupperna ska ut ur landet. Men det är inte det första som måste lösas. Idlib och sanktionerna är större problem.

Vita hjälmarna

– Det är en grupp som åtminstone på många ställen har täta band till Jabhat al-Nusra och är mer av ett propagandaorgan än en humanitär organisation. Margot Wallström tog glatt emot dem på UD, medan nederländska UD har brutit stödet till dem eftersom de inte vet vart pengarna har gått. I den nederländska regeringens rapport står att de enda som granskar Vita hjälmarna är de själva. Det finns ingen yttre faktor som tittar på deras verksamhet och så köper ändå västvärlden den bilden rakt av. 

– Vita hjälmarna har fått otroligt mycket pengar, det handlar om hundratals miljoner från många länder, och så har de sina kontor vägg i vägg med Jabhat al-Nusra.

Du hittar Patriks Paulovs många artiklar i Proletären om Syrien och Mellanöstern under taggen ”Syrien” eller genom att söka på ”Syrien” i Proletärens arkiv.