Hoppa till huvudinnehåll
Av
Kommunstyrelseledamot (K)

Krönika: Ingen klar vinnare i matchen om Preemraff

Att fasa ut fossila drivmedel är tekniskt möjligt och absolut nödvändigt. Men att stänga Preem ”för att visa att vi menar allvar”, är kontraproduktiv symbolpolitik.


Dagarna före midsommar ljöd gonggongen för tredje ronden i matchen mellan för och emot en utbyggnad av oljeraffinaderiet Preem i Lysekil.

Rond 1: Den 9 november 2018 gav mark- och miljödomstolen Preem tillstånd att utöka sin verksamhet i Lysekil.

Rond 2: Den 28 december 2018 beslutade mark- och miljööverdomstolen att överpröva frågan och beslutade om inhibition (det vill säga tvärstopp) under utredningens gång. Naturvårdsverket krävde att frågan skulle prövas av regeringen för ett slutgiltigt ja eller nej.

Rond 3: Den 15 juni 2020 ger nu överdomstolen klartecken till Preems ansökan. Men med stöd av miljöbalken tar regeringen över den juridiska prövningen. Regeringen S-MP svettas just nu tillsammans (gissar jag) över frågan för besked i höst.

Hur slutar matchen? Ja, teknisk knockout är enda seriösa tipset. Det kommer inte att finnas någon klar segrare.

Människor och miljö tar alltid stryk när energi produceras. Inte ens miljösymbolen elbilen är miljöneutral eller humant producerad om man ser till hela produktens livscykel. Inte ens en elcykel är det!

Men här handlar det om energiprodukten olja som mycket tydligare symboliserar marknadens rovdrift. Oljans betydelse i den industriella revolutionen, på gott och ont, är odiskutabel.

Att fasa ut beroendet av fossila produkter kräver både teknikutveckling och miljökamp. Både visionärt och realpolitiskt. Utan en utmanande miljöopinion hade Preem säkert tagit fler genvägar till maximalprofiten.

Men en arrogant ton när det gäller arbetstillfällen, från delar av miljörörelsen, blockerar typiskt nog den viktigaste parten i kampen för en bättre värld, arbetarklassen.

I ett greppbart perspektiv finns miljövinster i Preems projekt att avsvavla tjockolja/restolja till diesel, det så kallade ROCC-projektet. Tjockoljan används idag som drivmedel i sjöfarten, framför allt i de längre rutterna, och spyr ut svavel och partiklar i världshaven.

Den internationella lagskärpningen ”svaveldirektivet” innebär förbud mot att använda den skitiga oljan och krav på att istället ersätta den med en ”renare” produkt. Detta har skapat en ny marknad som blivit Preems profitabla affärsidé, där miljövinsten blir en positiv biprodukt. Mer romantiskt än så är det inte.

Krav på ”renare” bränsle för sjöfarten innebär att denna produkt kommer att tillverkas. Vem som då tillverkar den är en andrahandsfråga, men knappast en ickefråga för arbetstillfällen och människors möjlighet att bo kvar i sin bygd.

De ökade utsläppen av koldioxid är naturligtvis den mest dramatiska effekten av Preems eventuella utbyggnad. De ”nationella målen” hotas. Men om utsläppen sker i Sverige, Marocko eller Nigeria? Vi delar ju samma atmosfär.

Att fasa ut fossila drivmedel successivt är tekniskt möjligt och absolut nödvändigt. Men att stänga Preem ”för att visa att vi menar allvar”, är kontraproduktiv symbolpolitik.

Att flytta frakt från lastbil och flyg till järnväg och båt skulle minska utsläppen avsevärt. Inte helt fossilfritt men en vettig politik, tycker vi kommunister i Lysekil.