Filmrecension: Tenet siktar högt

Så kom den till slut. Christopher Nolans Tenet. Filmen som är tänkt att ”rädda” biograferna efter att salongerna gapat tomma i ett halvår. 

Trailrarna lovade mycket. Men Nolan brukar leverera. Speciellt när det kommer till sci-fi-genren. Det har han visat med Inception (2010) och Interstellar (2014) – smarta, snygga filmer som både utforskar det själsliga och bjuder på spektakulära actionscener. 

Tenet är väldigt nolandsk. Det är avskalat och storstilat på samma gång. Foto, färgpalett, miljöer och rollfigurer – allt andas Nolan. Vi bjuds till och med på ett litet gästinhopp av Michael Caine. 

Nolands ständige vapendragare, kompositören Hans Zimmer, är inte med den här gången, men svensken Ludwig Göransson (Black Panther, The Mandalorian) fyller skorna väl. Det låter som det ska.

Nolanfans lär få sitt lystmäte, med andra ord.

Nolan är besatt av tidens gång. Det är ett återkommande tema i många av hans filmer. Från genombrottet Memento (2000), med sin omvända kronologi, till hans senaste innan Tenet – krigsdramat Dunkirk, som hoppar fram och tillbaka mellan tre parallella tidslinjer.

Tenet är inget undantag. Här gäller det manipulation av tiden – och människors och föremåls rörelse genom den.

Det blir en del vetenskapligt mumbo-jumbo. Men i grund och botten handlar det bara om att hjälten (nya stjärnskottet John David Washington) måste döda skurken (Kennet Branagh med rysk brytning) innan denne förgör världen. 

I verkligheten har vi ingen kontroll över tiden. Det visar Tenet också på. Filmen skulle först haft premiär den 17 juli. Den sköts sedan upp till den 31 juli. Sedan till den 12 och slutligen till den 26 augusti.

Hollywood och biojättarna klarar sig nog ändå.

Tenet är en stabil rulle. Helt okej på alla plan. Varken mer eller mindre. Den siktar högt, men når inte upp till Inception eller Interstellar. Där har Nolan sig själv att skylla – det är ju han som satt ribban.