Ledare: Tomma tunnor skramlar mest

Så blev hon då vald, Magdalena Andersson. Under kongressens oförställda jubel. Se här kvinnan som ska återge socialdemokratin en smula av dess forna lyskraft!

I sitt installationstal sa Andersson vad kongressen ville höra, fattas bara annat. ”Marknaden är inte lösningen, den är problemet”, dundrade hon och hux flux drabbades den ivrigt applåderande församlingen av kollektiv minnesförlust.

För den bistra sanningen är att under de fyra årtionden som marknadsfundamentalismen förhärjat Sverige, så har S suttit i regeringsställning under 28 år. Utan att lyfta ett finger för att åtgärda det som nu framställs som problemet.

Se där tjuven som ropar ”ta fast tjuven”.

Magdalena Andersson kan naturligtvis ha ändrat sig; kan ha kommit till insikt om att den nyliberala politik som Kjell-Olof Feldt och den så kallade kanslihushögern introducerade 1982, efter sossarnas återkomst till regeringsmakten, har varit förfelad. Varvid en gnutta självkritik hade varit klädsam.

Den avgörande frågan blir dock om Europas snålaste finansminister, hon som gjort budgetslaveriet till överordnad ideologisk dogm, över en natt kan förvandla sig själv till spendersam reformistisk statsminister?

Svaret är nej. Kongressen beslutade visserligen om en justering av det finanspolitiska ramverket, där överskottsmålet ska ersättas av ett balansmål, en förändring som S-kongressen beslutade om redan 2015, då inför Magdalena Anderssons döva öron. Nu säger hon ja till justeringen, vilket ligger i tiden. I spåren av pandemikrisen behöver kapitalet en mer expansiv finanspolitik och då lyssnar S. 

Kanske lyckas Andersson övertala Annie Lööf att gå med på justeringen, om hon ber snällt och erbjuder något extremliberalt i utbyte. Men oavsett vilket kommer Sverige fortsatt ha EU:s stramaste budgetregler. I inget annat EU-land är den lagstadgade högerpolitiken mer långtgående än i Sverige, på grund av det ramverk som Göran Persson (S) drev igenom 1996. 

För välfärdssektorn betyder justeringen ingenting eller i vart fall mycket lite. Så länge skatteinkomsterna inte höjs är det fortsatt åtstramningspolitik som gäller i välfärden.

För det så kallade gröna kapitalet förhåller det sig annorlunda. Till företag som söker vinstmaximering i grön omställning erbjuder Andersson hela 100 miljarder kronor i statliga kreditgarantier. Men någon statlig investeringsbank vill hon inte veta av. ”Vi ska använda de banker vi har, och ge dem mod att låna ut, genom att staten tar en del av risken”, heter det i talet.

Det är alltså svindlande storbanker som Nordea och Swedbank med flera, de som ägnat sig åt hejdlös spekulation och penningtvätt i Baltikum, som ska styra över det gröna kapitalets investeringar. Med staten som passiv risktagare. Här är marknaden inte längre problemet, utan lösningen. Tala om dubbelmoral.

I installationstalet finns det ingen hejd på vad Magdalena Andersson vill uträtta om hon blir vald till statsminister. Hon vill se byggkranar över hela Sverige, som inte bara bygger fabriker utan också bostäder, daghem och vårdcentraler. Hon vill höja pensionerna, anställa fler i välfärden, motverka segregationen, förbättra sjukförsäkringen, anställa fler poliser och allt vad det nu är.

Så ska vi ha’t, men Magda du, var ska vi ta’t, säger vi med Gustaf Fröding. För i installationstalet lyser finansieringsfrågan helt med sin frånvaro. Magdalena Andersson säger bara att ”våra skattepengar ska göra största möjliga nytta”.

Detta är anmärkningsvärt. Andersson vet att de nuvarande skatteintäkterna inte räcker till bråkdelen av allt det hon påstår sig vilja genomföra, åtminstone visste hon det så sent som i maj, då hon och en S-arbetsgrupp föreslog införandet av en miljonärsskatt. ”Att samhällets allra rikaste har råd att bidra mer till välfärden är uppenbart”, hette det då. Man kan fråga sig varför S i så fall avskaffade värnskatten, men låt oss inte vara småsinta. Självklart ska de rika beskattas hårdare.

Men varför är det som var uppenbart i maj glömt i november? Denna glömska förvandlar installationstalet till ett luftslott. Det krävs en hel serie skattehöjningar på företagsvinster, aktieutdelningar och höga inkomster för att ens en bråkdel av Magdalena Anderssons utfästelser ska infrias. Och därtill indragning av onyttig användning av skattepengar, som till Rut- och Rotavdrag. Men i installationstalet tiger Andersson också om detta och annat slöseri.

Vad gäller vinstjakten i skolan var svansföringen högre. Den ska stoppas, oklart hur. Andersson säger bara att ”vi ska ta tillbaka kontrollen”, vad det nu betyder. Något förbud mot privat skolverksamhet är det i vart fall inte fråga om. Kongressen gick längre genom att att utvidga ”stoppet” till hela välfärdssektorn. I det antagna kongressdokumentet heter det att ”det behövs ett regelverk som sätter stopp för vinstjakt i skola, vård och omsorg”.

En som vet vad denna oprecisa formulering betyder är nyvalde partisekreteraren Tobias Baudin, som i en intervju i tidningen Arbetet säger att ”vi vill inte ha mer vinster i välfärden och nu går vi till och med fram med ett vinstutdelningsförbud när det gäller skolan”. Det är så det går till i S. När kongressbeslut ska omsättas till praktisk politik tolkar partiledningen besluten som den vill. Och när det kommer till konkreta förslag sitter Annie Lööf med vetorätt.

Vi ska inte vara orättvisa mot Magdalena Andersson. Några av hennes utfästelser har bäring, som löftet om fler poliser. Och givetvis kommer försörjningsstödet att kombineras med arbetstvång, som Andersson föreslår och som de blåbruna föreslagit sedan länge. En sådan ”reform” kostar inget och ger lönenedpressning som bonus.

Det har talats om att valet av Magdalena Andersson innebär en orientering åt vänster. Det är i så fall ”världens kortaste vänstersväng”, för att citera Daniel Suhonen. I installationstalet står de vackra orden i omvänd proportion till konkreta förslag och någon vänsterpolitik syns det inte skymten av. Det är tom tunna som skramlar.