Två klasskildringar från höger

Ack, alla dessa klassreseskildringar. ”Mot alla odds” har nån jäkel tagit sig till ”toppen”. Eller i alla fall ganska nära toppen. Myten om att vem som helst kan bli vad som helst fyllde sitt syfte i det socialdemokratiska folkhemmet. Här kunde arbetaren bli statsminister eller till och med kapitalist! Idag har den svenska klassreseskildringen mer gemensamt med den amerikanska drömmen. Den liberala myten om att vem som helst kan bli vad som helst, bara man anstränger sig tillräckligt. Man ska kunna röra sig uppåt – och neråt – på samhällsstegen, men själva samhällsstegen måste till varje pris bevaras.

Robert Hannahs självbiografiska roman Potatisskallen handlar om hur han, född i Sverige med utländska föräldrar – en ”potatisskalle” – och uppvuxen i Tynnered och Gårdsten i Göteborg, ändå lyckas bli både jurist och riksdagsledamot för Liberalerna.

Litterärt är det ingen bra bok. Detaljerna som ska ta oss till tiden och platsen – ”rapkassett”, ”Jenkatuggummi” och ”rapgruppen NWA” – är så taffligt instuckna i texten att de snarare tar en ur berättelsen. Alla talar ortenslang utom Robert själv, som mer framstår som en ordentlig liten gubbe redan som barn. Varenda replik i boken känns onaturlig.

Synd på en bok som tar upp sådant som hedersförtrycket som drabbar både Roberts pojkvän eftersom han är homosexuell, och Roberts bästa vän Noor eftersom hon är kvinna.

Bokens egentligen enda starka ögonblick är när huvudpersonen av en slump träffar Noor igen efter att de varit ifrån varandra i flera år. Den tidigare kaxiga tjejen med musikerdrömmar, som tog av sig sin slöja varje gång hon fick möjlighet, är nu helt täckt i en svart niqab och fullständigt undergiven sin man och Allah. Nedtryck av dem hon lovade aldrig skulle få trycka ner henne.

Även Muf-ordföranden Benjamin Dousa har skrivit en bok där han koketterar med sin arbetarklassbakgrund. Just att han koketterar med den erkänner han själv, och slår alltså undan benen på mig som vill skoja om det.

Snöflingorna faller över Husby är något av en blandning mellan debattbok och självbiografi. Lite enkelt sammanfattat vill Dousa säga att unga människor nuförtiden skyller alla sina misslyckanden på någon annan, och att man kan nå dit man vill bara man anstränger sig. Själv jobbade han extra på städfirman där hans ensamstående mamma jobbade, sålde jultidningar och majblommor. För pengarna köpte den tolvårige Benjamin sina första aktier.

Visst är det lätt att hålla med i Dousas raljerande över lättkränkthet och offermentalitet, men moderat som han är ser han dessa som orsaker till olika samhällsproblem och inte som individualiserade och destruktiva reaktioner på dem.

Klassreseskildringar från höger och vänster skiljer sig självfallet åt. Men de har ändå det gemensamt att de lyfter flykten från sin klass som utvägen. Den individuella kampen för att klättra i hierarkin, inte den kollektiva kampen för att även knegare ska ha ett gott liv. Eller för att avskaffa klassamhället.