Filmrecension: Underväldigande superhjältekitsch

Det är den 24 december. Med en tecknad bild föreställande tomten i sin släde dragen av ett F-35-stridsplan önskar det israeliska flygvapnet alla sina Twitterföljare en god jul. Dagen efter genomför Israel en flygräd över Gaza som svar på en påstådd missilattack signerad Hamas.

Räden orsakar bland annat skador på ett barnsjukhus och ett center för funktionshindrade människor. En sexårig flicka och en man i tjugoårsåldern såras.

Samma dag har superhjältefilmen Wonder Woman ’84 premiär. I huvudrollen syns den israeliska supermodellen och skådespelerskan Gal Gadot. Hon har, som de flesta israeler, tjänstgjort i armén. Faktum är att det var det som ledde till genombrottet som actionstjärna.

I en av scenerna spöar hon skiten ur massa arabiska soldater. Sedan räddar hon två arabiska barn undan ett skenande (arabiskt) stridsfordon. Det är som hämtat ur IDF:s (den israeliska krigsmaktens) propaganda. De vill ju gärna framställa sig själva som modiga riddare, som även skyddar palestinska barn från terrorister.

Nåja. Det var en parentes. Men det är svårt att bortse från när man ser filmen.

Wonder Woman ’84 utspelar sig 66 år efter föregångaren Wonder Woman (2017). Den snudd på odödliga amazonkvinnan Diana (Gadot) lever nu ett helt vanligt svenssonliv som vrålsnygg och framgångsrik intendent på ett av världens mest prestigefyllda museer. Vid sidan av jobbet bekämpar hon brott som superhjältinnan Wonder Woman.

Maxwell Lord (Pedro Pascal) är en blonderad affärsman som befinner sig på ruinens brant.

En dag roffar han åt sig en magisk sten som kan uppfylla önskningar. Han ger sig ut och börjar förverkliga allas drömmar. För egen vinst, naturligtvis.

Folk blir snart varse om att man ska vara försiktig med vad man önskar sig. Det är en klassisk ”apans tass”-historia, där varje önskan får ödesdigra konsekvenser. Speciellt när varenda tjomme – från servitris till oljeshejk – får sin innersta dröm förverkligad.

Resultatet blir en total röra – ungefär som när marknadskrafterna släpps fria. Tänk elsparkcykelkaos men värre. Till slut står hela mänsklighetens framtid på spel.

Och vem ska rädda oss om inte Wonder Woman?

WW ’84 skiljer sig både från föregångaren och resten av DC Comics långfilmsbibliotek. Innan var det mörker och benhårt allvar. Nu är det kitsch för hela slanten.

Det är uppenbart att DC sneglat på konkurrenten Marvel/Disney, som skördat enorma framgångar med lättsammare superhjältefilmer a’la Spider-man: Homecoming och Thor Ragnarök. Den sistnämnda har WW ’84 plockat hela färgpaletten från rakt av.

Tyvärr uteblir Marvelcharmen och det känns mest plastigt och tomt.

Wonder Woman hyllas ofta som feministisk ikon. Åtminstone av liberaler.

Att hon är kvinna med agens kan jag köpa. Och hon törs ta plats i ett grabbigt gebit. Men blir det feminism för det? Jag vet inte.

Å andra sidan verkar ju det mesta passera som feminism nu för tiden. Från Bondbrudar till Birgitta Olsson.

Och IDF – ja, de är väl feminister de också, med sin könsneutrala värnplikt och sina rosa bröstcancer-flygplan.

Någon kvinnokamp i ordets rätta bemärkelse synes inte i Wonder Woman 84 alla fall. När de två kvinnliga huvudrollfigurerna får önska vill den ena ha sin karl tillbaka, och den andra bekräftelse av karlar.