Ledare: Vad gör vi med det röda om V röstar gult?

Det är i tillspetsade lägen som det gäller att stå upp för det man tror på. Det finns lägen då man måste överge makten för att rädda anständigheten, som en gammal socialdemokratisk statsminister sa. Det var långt innan Stefan Löfven tillträdde. Med regeringsuppgörelsen står det klart att Löfven säljer anständigheten för att behålla makten.

Göran Therborn kallar uppgörelsen ”det här årtusendets mest aggressiva högerpolitik”. Stureplans-centerns Fredrik Federley menar att uppgörelsen innebär mer centerpartistisk politik än under åtta år med Alliansen.

Frågor som Reinfeldt och Borg inte vågade ta i av taktiska skäl – försämrad anställningstrygghet och slopad värnskatt – har Löfvens regeringsöverenskommelse öppnat dörren för. Och lärdomen av de gångna årtiondenas motreformation säger att när väl dörren öppnats för högerförslag kommer de också att genomföras, förr eller senare och på ett eller annat vis.

Det är en överenskommelse för ökade klassklyftor. Bland de 73 punkterna finns inte ett enda förslag om minskade klyftor, däremot serveras ett smörgåsbord av förslag för att öka orättvisor och otrygghet. Överenskommelsen innebär ett godkännande av vinstplundring i välfärden, skatteflykt, användande av nyanlända till att pressa löner och ytterligare steg mot marknadshyror.

Att kompromissa är en sak, att sälja sin själ är något annat. Åsa Linderborg har rätt: ”Socialdemokraterna är inte längre ett arbetarparti”. Det har varit en långvarig självmordsprocess, men oavsett när man bedömer att döden inträffade måste varje människa med ett klassmässigt och socialistiskt ben i kroppen vara överens om att med den nyliberala överenskommelsen i januari 2019 är det hög tid att skicka den avlidne till bårhuset.

Sverige ansluter sig till den europeiska utvecklingen där de socialdemokratiska partierna rasar samman. Undantaget är brittiska Labour som tvärtom går framåt genom att utmana och ifrågasätta den nyliberala politiken. Men inte ens Daniel Suhonen verkar längre våga hoppas på en sådan utveckling i Sverige.

Hoppet ställdes till Vänsterpartiet att stoppa eländet. Efter långvarig tystnad tog Jonas Sjöstedt bladet från mun i måndags. Med tanke på att Vänsterpartiet kampanjat under slogans om att inte vara till salu och att de vill se en politik för de många och inte bara de få, borde valet vara enkelt: Fäll Löfven.

Meddela öppet och rakt att Sverige har haft för mycket borgerlig och nyliberal politik, vi ska inte ha ännu mer av detta vansinne. Att valet inte står mellan nyliberalism och nykonservatism, det står mellan en arbetarpolitik och en överklasspolitik och överenskommelsen innebär det senare rakt av. Att de rika redan idag får för mycket bidrag och skattesänkningar. Att det behövs mer trygghet på jobben, inte ökad otrygghet. Dessutom uppstod ett gyllene tillfälle att föra upp frågorna om strejkrätten och den höjda pensionsåldern på dagordningen, frågor som nästan helt försvann i valrörelsen.

Många hoppades att Sjöstedt utifrån fakta på marken skulle ge ett högt och bestämt nej! Ett tydligt besked om att ett parti till vänster inte har till uppgift att släppa fram högerpolitik, utan bekämpa och stoppa den. Att villkoret för att V stödde Löfven som statsministerkandidat var att han skulle föra en socialdemokratisk politik, inte en extrem högerpolitik. Som Jonas Sjöstedt själv konstaterade handlar det om den mest högerinriktade socialdemokratiska regeringen i socialdemokratins historia.

Istället för ett rakt och tydligt svar blev det ett mumlande nja. Att Sjöstedt är en skicklig retoriker råder det ingen tvekan om. Men bortom retoriken var beskedet att Sjöstedt vill släppa fram den nyliberala regeringen om han bara får muntliga försäkringar från Stefan Löfven om att S tänker förhandla med V i andra frågor än de 73 punkterna. Och om bara Vänsterpartiet behandlas lite snällare.

Det verkar som att Sjöstedt först vill släppa fram en regering och sedan framställa sig som att vara i opposition. Det är sådant trixande som får det att vända sig i magsäcken bland folk överlag. Att vara mot och för i samma andetag. Att använda retoriska krumbukter till att maskera att man inte förmår stå för det man lovat och sagt. Att på riktigt eller på låtsas använda SD-spöket till att låta sig skrämmas till att sälja ut den egna politiken och kasta sig i säng med vem som helst annan. Samtidigt som den politik rullar på som innebär ökade klyftor, växande otrygghet och osäkerhet,  

Om Vänsterpartiet på fredag släpper fram Löfvens nyliberala regering uppstår ett nytt läge i svensk politik. Då har vi åtta partier i riksdagen som accepterar borgerlig politik. Då är det inte bara Socialdemokraterna utan även Vänsterpartiets ledning och riksdagsgrupp som ger upp ”partiets existensberättigande”, som Göran Therborn skrev, för ”vad är meningen med ett vänsterparti som röstar fram århundradets högerpolitik?”

Om Vänsterpartiets riksdagsgrupp på fredag väljer svekets färg gult, istället för motståndets färg rött, är det hög tid att gå från ord till handling i det som tisslats och tasslats om under många år bland både partianslutna och oorganiserade; det är dags att börja bygga något nytt och livskraftigt. Det gäller att utan grälsjuka och självgodhet mötas för att hitta vägar till gemensam handling för en kompromisslös och rak arbetar- och vänsterkraft.

Det är som sagt i tillspetsade lägen som det gäller att stå upp för det man tror på. Men det är också i tillspetsade lägen som nya krafter kan bryta fram. Om Sjöstedt väljer gult på fredag, kastar K handsken för en ny röd kraft i svensk politik. Vi sitter inte på facit hur, men vi har en ärlig och uppriktig vilja att tillsammans med andra hitta vägarna dit.