Var inte rädda för cheferna, de ska vara rädda för oss!

Nyårsdagen var min första arbetsdag efter åtta månaders föräldraledighet. Jag ska ärligt säga att jag var måttligt road av att gå hemifrån bara några timmar efter nyårsraketerna tystnat.

Väl på jobbet vände det snabbt. I lunchrummet var diskussionerna höga. Det stora samtalsämnet var såklart Arrivas försök att köpa ut och bli av med huvudskyddsombudet på Pågatågen, Ola Brunnström. 

I slutet av december hade Ola blivit inkallad till samtal med tre höga chefer och tackat nej till ett erbjudande på två årslöner för att lämna sin anställning, istället skulle ett nytt möte hållas den fjärde januari.

På nyårsafton hade över 100 anställda på Arriva samlats till stormöte och röstat för att möta Arrivas hot med vild strejk. Om hotet om uppsägning inte försvunnit efter nästa möte skulle tågen stå stilla.

Trots att avregleringen av järnvägen varit fullt genomförd i mer än tio år, har konkurrensen på spåren inte kunnat slå sönder sammanhållningen bland personalen. Järnvägsbranschen är en speciell bransch, både stor och liten på samma gång.

Våra avtal, arbetsmiljö och lagstiftning gör att vi ställs inför problem som ofta är ovanliga på resten av arbetsmarknaden. Det har under många decennier funnits en stark tradition av motstånd och självständigt agerande. Det visade sig inte minst under nyårshelgen. 

När måndagen kom var jag ledig och tog mig ner till Malmö för att stötta min kollega. Utanför Arrivas kontor hade nästan 100 personer samlats som slöt upp för Ola. Det var såklart både anhöriga och utomstående men den absoluta majoriteten var i uniform, redo att gå till sina tåg eller låta bli.

De kollegor jag pratade med på plats hade svårt att sia om utgången. Det som talade för att Arriva skulle backa var den massiva uppslutningen på arbetsplatsen. Samtidigt gick det rykten om att Arriva på morgonen meddelat Trafikverket att planera för inställda tåg vid 11-tiden.

När Ola Brunnström stegade ut från kontorsbyggnaden på Stormgatan 6 steg jublet. Bakom mig stod två äldre tågvärdar och grät. ”Det är så fint att han får vara kvar. Att vi lyckades!”, sa en av dem innan hon gick för att ge sitt huvudskyddsombud en kram.

I efterspelet har Arriva försökt göra en pudel. Enligt företaget var det aldrig tal om en uppsägning alls. Men anledningen till att Arriva backade var hotet om vild strejk, som var både väl organiserat och väl förankrat.

Ola Brunnström har efteråt sagt att formuleringen i mejlet, om att cheferna ska vara rädda, var onödig. Men alla förstår att det inte handlade om hot mot någon enskild – utan var ett sätt att mobilisera och gjuta mod i ett arbetarkollektiv som hotas av lönedumpning, uppsägningar och hyvling.

Med det stöd som finns borde hela fackföreningsrörelsen istället stå upp för Olas formulering, och alla förtroendevalda göra orden till sina. Det är just chefernas rädsla för att vi ska agera tillsammans som gör att vi arbetare faktiskt kan flytta fram våra positioner.