Bokrecension: Varför fortgår mördandet?
Diamant Salihus uppmärksammade reportagebok Tills alla dör skildrar gängkriget mellan Shottaz och Dödspatrullen. En infekterad konflikt som också blottar samhällets tillkortakommanden.
– Tills alla dör, svarar rapparen Jaffar Byn på polisens fråga om hur länge de dödliga gängkonflikterna ska fortsätta.
Tills alla dör blir också titeln på Diamant Salihus initierade och detaljrika reportagebok om ”kriget” mellan Dödspatrullen och Shottaz, två rivaliserande gäng i Järvaområdet. Diamant Salihu har länge bevakat kriminalitet genom sitt yrke som journalist på Expressen och SVT. Han skriver boken för att han behöver förstå varför de unga kriminella männen/barnen dödar varandra.
Det enkla svaret är att samhället sviker barnen. Det kanske också är det enda svaret som går att ge. Inte desto mindre behöver fler förstå på vilket sätt samhället sviker.
Samhället sviker genom att normalisera utsatta barns situation. Det är så vanligt att barnen i förorter som Rinkeby mår dåligt att det blir det normala, menar en lärare som intervjuas i boken och som haft ett av barnen som blivit mördad i sin klass. Då blir gränserna för när orosanmälningar görs och när insatser beviljas, olika de kriterier som behövs i andra områden.
Samhället sviker genom att inte alltid och tydligt stå för att det i Sverige finns ett rättssystem som alla ska förhålla sig till. Annars öppnas för parallellsamhällets förödande struktur, där blodspengar och hämnd blir alternativ. Det är en förrädisk kortsiktighet att se medling, baserad utanför samhällets rättssystem, som en väg till lösning. Visst kan det lugna situationen för tillfället, men de långsiktiga konsekvenserna av att konflikter löses utanför samhället blir en dyrköpt frist.
Samhället sviker genom att inte alltid och tydligt stå för att det i Sverige finns ett rättssystem som alla ska förhålla sig till. Annars öppnas för parallellsamhällets förödande struktur, där blodspengar och hämnd blir alternativ.
Samhället sviker genom att skära ner, genom privatiseringar och besparingskrav, i skolor och förskolor. Vi som jobbade i förskola och skola i förortsområden på 70- och 80-talen fick ofta och mycket konkret höra hur stora belopp som vi sparade för samhället med varje barn som vi räddade från att hamna i kriminalitet och drogberoende. Kvarterspoliser, ja de fanns, kom till personalmöten och inpräntade vikten av att vi såg vår uppgift och vårt ansvar i detta. Insikten måste finnas hos alla, annars ligger ansvaret alltid på någon annans bord.
Flera av de inblandade i konflikterna har varit omhändertagna både en och flera gånger och placerade enligt LVU. Men det är sällan det blir lyckat. De ungas problem är större och mer komplexa än vad vården de hamnar i klarar av. En lösning som tas till när annat har prövats är LVU-placering i hemmet, en uppgiven lösning med dåliga förutsättningar att lyckas och därmed en signal att samhället har gett upp.
I gängkonflikten som skildras här är somaliska barn och unga överrepresenterade. Men etnicitet är inte orsaken till att unga hamnar i kriminalitet. Fattigdom, misslyckande i skolan, psykisk ohälsa i familjen, trångboddhet och utanförskap är mer handfasta tecken att reagera på om barnen ska få en chans.
Barn vill göra väl, bli sedda och uppskattade av människor de möter i skolan och i andra sammanhang, leva i en familj som är accepterad i samhället, som behärskar svenska språket och med en ekonomisk trygghet som gör att de kan leva som andra barn. Märkeskläder, dyra klockor och bekräftelse och gemenskap i det kriminella gänget, glorifierat genom film och gangsterrap, kan aldrig ersätta den grunden.
Ett och annat hoppfullt glimtar fram i Diamant Salihus samtal med Vincent, en av killarna som senare mördas, när han säger till sina småsyskon att de måste sköta sig i skolan. ”Skolan är viktig.” Sorgligt också, eftersom han inte såg sig själv där.
I den här långvariga gängkonflikten med så många mord har polisresurser satsats. Det har funnits engagerade poliser som gjort allt de kunnat, men det är svårt att få fällande domar. Det finns synnerliga skäl som måste uppnås om minderåriga ska kunna häktas. Det finns poliser som kallar det ”sagolika skäl” för att kunna få fällande domar mot minderåriga. Så är det, samtidigt som det är väl känt hur de äldre kriminella utnyttjar yngre till brott eftersom de sällan döms.
Diamat Salihu visar en verklighet som gör att barn och unga, tidigare både skolkamrater och vänner, mördar varandra. En verklighet där klasskillnaderna driver fram en hopplöshet hos de som inte lever med en tillräcklig grundtrygghet, en hopplöshet som blir farligt destruktiv i stället för ett embryo till kamp emot de ökande klyftorna.
Diamant Salihu ställer inga krav på ansvariga, det blir upp till förskole- och skolpersonal, fritidspersonal, fältarbetare, socialarbetare, det blir upp till alla som inte vill blunda att göra.
Det som skildras är nutid. Och Järvagängen är inte de enda i Sverige. Samma dag som jag läser ut boken mördas en man i en kriminell uppgörelse i Hjällbo, Angered.
Det finns paralleller att dra med andra situationer i samhället. Det mest slående är samhällets brist på långsiktighet och marginaler när det handlar om skola och vård. Pandemin som påverkat oss alla under många, långa månader har blottat hur obefintlig lagerhållning av skyddsmaterial varit och hur den slimmade bemanningen inom äldrevården visat de konsekvenser som många har varnat för. Alltså bristen på långsiktigt tänkande och marginaler.
Men pandemitiden har också visat att det finns pengar i samhället. Miljoner och miljarder har snabbt kunnat bli till företagsstöd, behövs det mer har mer tagits fram.
Den insikten, att det finns pengar i samhället, är bra att ha med sig när alla de som arbetar med barn och unga som far illa behöver ställa krav för att kunna göra det jobb man med sin kunskap ser behöver göras.