Varför kommer du hit och är sjuk i onödan?

På SKR:s hemsida om överbeläggningar hittar man en rapport från 2016 med den aningen cyniska titeln ”Ingen på sjukhus i onödan”. I rapporten konstaterar SKR att på regional nivå ”kan inte något samband mellan antal vårdplatser och förekomst av överbeläggningar och utlokaliseringar observeras”.

SKR drar denna slutsats genom att använda vissa matematiska modeller. Eftersom Sveriges regioner har på ett ungefär samma antal disponibla vårdplatser, men olika antal överbeläggningar och utlokaliserade patienter, blir vårdplatsantalen en ickefråga, enligt SKR. I detta sammanhang bör man nämna att snittet för både överbeläggningar och utlokaliseringar ökat rejält sedan 2014.

Vad är då lösningen? Vad ska sjukhusen göra för att inte lägga sina patienter i korridorerna eller flytta dem till avdelningar vars specifika kompetens och medicinska ansvar inte motsvarar patientens behov? Svaret är lika cyniskt som titeln på SKR:s rapport: man ska minska tiden som patienterna ligger i sina sjukhussängar.

SKR uppmanar all vårdpersonal att ställa sig vissa frågor under ett arbetspass. Två exempel är: ”Har jag som vana att skriva ut patienter i rätt tid?” och ”stöttar jag utskrivningar i rätt tid av patienter som inte är i behov av sjukhusets resurser?”. SKR säger explicit att det i dagsläget finns patienter som ligger på svenska sjukhus i ”onödan”. Implicit menar man också att vårdpersonalen är så pass inkompetent att de varken ser eller gör något åt problemet.

Själv har jag aldrig hört en enda vårdarbetare säga att det skulle vara problemet. De vittnar snarare om det motsatta: Det är en brist på platser, personal och pengar.

Ytterligare en lösning som SKR lägger fram är att regionerna måste tillsätta så kallade styrgrupper som ska ta fram underlag ”vid framtida produktions- och kapacitetsplanering” för att ”prioritera vilka patienter som är lämpliga att utlokaliseras”. Återigen ett exempel på trenden inom svensk sjukvård: ökad administration ses som den självklara lösningen, och den göds från toppen. Alltsedan 2016 har dessa principer letat sig ned till ledningarna inom Sveriges regioner, där patienterna mer och mer framställs som trasiga bilar som måste repareras på kortast möjliga tid.

I en vårdplatsutredning från 2020 tar Region Jämtland/Härjedalen upp ett begrepp som blivit allt vanligare inom sjukvårdsadministration: medelvårdtider. I sin utredning konstaterar Region J/H att medelvårdtiden för en patient på deras sjukhus sjunkit från 6,3 dagar 2003, till 4,56 dagar 2019, vilket framhålls som positivt.

Det blir uppenbart vad regionen vill säga med denna statistik: År 2003 spenderade patienterna 1,74 dagar på sjukhusen ”i onödan”. Ergo: det är möjligt att effektivisera patienternas vård- och återhämtningstider. Något man själv understryker när överbeläggningarna ska lösas genom att ”se över in- och utskrivningsprocesserna, då man sett att denna varierar utifrån in/utskrivande individ”.

Ett annat exempel på denna logik går att hitta i Proletärens intervju med hälso- och ch sjukvårdsdirektören för RegionVästernorrland, Kurt Petterson. I samband med besparingar på närmare en halv miljard kronor underströk han att det sänkta budgetanslaget inte var ett problem. Sjukvården måste istället fokusera på så kallade turnovers. Med andra ord: att öka in- och utflödet av patienterna på sjukhusen.

I alla dessa rapporter, utredningar och intervjuer är det aldrig tal om att öka antalet vårdplatser eller att skjuta till resurser för att skapa en dräglig arbetsmiljö för vårdpersonalen. Dessa två åtgärder har blivit sjukvårdens Voldemort som varken får nämnas eller bekämpas.

När de här marknadsmässiga produktionslösningarna läggs fram måste man ställa sig frågan: Vems behov är det som står i fokus? Patienternas? Eller ledningens, politikernas och sjukhusets?

Om regionernas mål är att få ned medelvårdtiden till ett minimum har jag en rekommendation: Stäng samtliga sjukhus för patientintag. Medelvårdtiden skulle då sjunka till noll och ledningen skulle på så sätt lösa både överbeläggningar, utlokaliseringar och bristen på vårdplatser. Då skulle man också kunna säga upp all personal, vilket i sin tur skulle möjliggöra besparingar som politikerna bara kunnat drömma om.