Krönika: Vem tjänar public service?

I förra veckan publicerade Proletären ett långt reportage från Karlskoga. Den folkliga vreden mot beslutet att lägga ner lasarettets förlossning förmedlades genom barnmorskor, undersköterskor, nyblivna föräldrar och andra Karlskogabor.

I kommentarsfälten på Facebook var folk glada över att vi uppmärksammade deras kamp, men samtidigt också förbannade över att andra medier lyste med sin frånvaro.

Public service ska vara hela folkets medier. Vi betalar gemensamt lönerna för både SVT:s och SR:s journalister. Ändå är det inte helt ovanligt att vi som betalar har svårt att känna igen oss i den verklighet som skildras. Vad får vi för pengarna?

När SVT för ett par år sedan gjorde en dokumentär om ockupationen av BB i Sollefteå framställdes aktivisterna som hotfulla och okunniga.

Klassperspektivet är den mest slående skevheten i public service. Bara fyra procent av de som medverkar i nyhets- och samhällsprogram på SVT är arbetare.

När årets sommarpratare i P1 presenteras har fyra titeln vd, men ingen representerar den arbetarklass som utgör minst halva befolkningen.

Enligt Institutet för mediestudier är det 20 gånger vanligare att en företrädare för näringslivet kommer till tals i media än en facklig företrädare.

Trots att också den statliga televisionen ger ett oproportionerligt stort utrymme åt näringslivet har den politiska högern länge avskytt public service. När Fredrik Reinfeldt bildade regering visade det sig att tre av hans ministrar medvetet avstod från att betala tv-avgiften.

Utöver ett ideologiskt förakt för det gemensamt ägda, var högerns kampanj mot public service länge också ett sätt att avskaffa radio- och tv-monopolet, som stängde ute kapitalet från etern.

Nu späs högerns förakt för public service på av Sverigedemokraterna som då och då portionerar ut små attacker mot SR och SVT och hotar införa politisk styrning av innehållet.

Vilket ger de journalister som försörjer sig på statligt finansierade medier en möjlighet att gå i taket med moralisk indignation.

Det finns så klart många anledningar att försvara idén om gemensamt ägda medier. I teorin skulle public service kunna bli den aktör som rapporterar från de områden i landet och från de grupper i samhället som de kommersiella mediebolagen inte anser lönsamma.

Men SVT och SR fungerar allt mindre som en service åt folket och allt mer som den rådande ordningens megafoner. Vi ser det i vilka människor som får komma till tals, i krypandet för monarkin, i den lydiga återgivningen av USA-imperialismens lögner.

Om journalister och mediechefer vill ha folkets stöd mot högerns attacker på public service gör de nog klokt i att också vara folkets medier.

Vad skulle hända om representation i SVT och SR inte bara handlade om etnicitet och kön, utan också om klass och bostadsort?

I reportaget från Karlskoga undrar en nybliven mamma retoriskt om centraliseringen kommer att leda till att alla barn måste födas i Stockholm. Även i nyhetsbevakningen måste public service inse att det levs liv och händer saker utanför storstädernas centrum.