Vi är människor – inga maskiner

Många tidningar skrev om ilskan förrförra veckan, när bonusen uteblev på Volvo Personvagnars fabrik i Torslanda. Men bonusen var bara droppen som fick bägaren att rinna över. 

Proletären har tidigare berättat om hur arbetarna på fabriken skrämdes av facket att rösta för ett nytt arbetstidsavtal, som skulle göra det möjligt att höja årsproduktionen. Informationen var knapphändig och avtalet har i efterhand visat sig vara sämre än vad arbetarna fick veta innan omröstningen. 

Arbetsdagarnas längd gjorde att lediga veckor måste läggas ut för att årsarbetstiden inte ska överskridas. Men förläggningen av de lediga veckorna visade sig ligga i företagets händer. De extra anställningar som krävdes för ledigheterna krympte till en bråkdel av vad som hade sagts. Personal för avlösningarna skulle istället frigöras genom än hårdare rationaliseringar. Arbetarna skulle alltså i praktiken själva jobba in sina lediga veckor.

Kritiken blev genast stark. Då uppmanade en av gruppstyrelserna i slutmonteringen alla som var missnöjda att säga upp sig. Ett sätt att möta missnöje som annars brukar höras från företagen.

Det har inte blivit bättre sedan dess. 50-50-lösningen, att företaget under sammanlagt två veckors arbetstid per år kan skicka hem arbetare med halv lön, skulle bara kunna användas vid oplanerade stopp. Nu används den ändå för en planerad produktionsminskning.  

En poäng med det nya avtalet sades vara att den slitsamma övertiden skulle begränsas. Det har inte infriats. Två av de tre skiften har haft ständig sexdagarsvecka.

Precis innan bonusbomben briserade hade två unga arbetare dessutom skrivit var sin lång, detaljerad berättelse om hur de på kort tid blivit skadade för livet av arbetet i fabriken. Hur de svikits av såväl bemanningsföretaget som Geely/Volvo, facket, försäkringskassan, sjukvården och av AFA, som sköter arbetsskadeförsäkringen. 

I Facebook-kommentarerna till deras berättelser blev kritiken mot facket stenhård. Ingen uttryckte något som helst hopp om att facket eller skyddet skulle göra något åt situationen. I ett fall begärde en arbetare uttryckligen att klubbstyrelsen skulle utestängas från gruppen där diskussionen fördes. Så uselt är förtroendet för facket.

Istället diskuteras strejk som enda möjligheten till förändring, men att facket inte är att räkna med där heller. När någon tvekar inför vild strejk kommenterar någon annan att ”de kan inte sparka 3000, för då får kunderna verkligen inte sina bilar. Alla fabrikerna går ju för fullt”.

Läget är idag snarlikt på många andra arbetsplatser. 50 år efter den stora gruvstrejken i Norrbotten växer också stämningarna så sakteliga för att på nytt höja rösten och bryta sönder lydnadens förlamande tvångströja. Medan LO går i motsatt riktning och begär att regeringen ska snabba på den nya lag som ska begränsa strejkrätten ytterligare. 

När eller var utbrottet kommer är omöjligt att förutsäga. Men när det väl är dags kan fältropet mycket väl komma att bli snarlikt gruvarbetarnas: Vi är inga maskiner!