Ledarkrönika: Vi betalar inte
Det är inte de i toppen av samhällspyramiden som kommer drabbas av nedskärningarna och försämringarna i coronakrisen. Men de lär återigen skicka räkningen till oss.
När Corona bara var ett okänt influensavirus långt bort i Asien fick vi på lagret ett besked som inte var det roligaste att få. Vår arbetsplats i Örebro skulle sluta existera, allt skulle centraliseras och bildelarna vi skickar ut över Sverige skulle nu skickas från centrallagret i Danmark.
Stämningen blev ganska tryckt alldeles efter det där mötet när vi alla fått reda på att vi var uppsagda. Ingen visste riktigt vad man skulle säga men stämningen lättade något ganska snabbt. Vi blev lovade omställningsbidrag, vi skulle få hjälp att söka oss till andra arbetsplatser eller utbildningar.
Ingen skulle lämnas i sticket. Även om det var prat om en kommande lågkonjunktur redan då, så såg arbetsmarknaden ganska ljus ut och lagerarbete är lätt att få i Örebro för den som ville fortsätta jobba på lager.
Sen smög sig då viruset ända hit till oss i Sverige och man började tala om att viruset kommer utlösa en kapitalistisk kris som kommer påminna om den vi såg i 30-talets USA. Nu ser inte den där framtida arbetsmarknaden lika ljus ut längre. Uppsägningarna och de lagda varslen riskerar att göra så att vi som jobbar på lagret får sällskap av hundratusentals andra som nu ska konkurrera om jobben med oss när vi går ut i arbetslöshet i sommar.
Det var en del som sa att vi som tillhörde den generation som växte upp i svallvågorna av 90-talskrisens nedskärningar och privatiseringar var den första generation efter andra världskriget som skulle få sämre livsmöjligheter än våra föräldrar. Efter finanskrisen 2008 kunde vi läsa i en del tidningar om den ”förlorade generationen”. Vad kommer att sägas och skrivas om den generation som växer upp efter detta kommande stålbad?
När alla de pengar som nu lånas upp för att klara av de värsta följderna av coronapandemin och pumpas in i företagen för att undvika en total ekonomisk kollaps ska betalas tillbaka så kommer räkningen med all sannolikhet hamna i knäet på oss vanliga jobbare. Precis som efter 90-talskrisen.
Om det är något som denna pandemi visar så är det att det inte är de i toppen av samhällspyramiden som behövs för att samhället ska fungera. Det är inte heller de som kommer att drabbas av nedskärningarna och försämringarna. Men däremot är det de som kommer skicka räkningen.
Stefan Sundström skrev 2003 en låt med titeln ”Vi betalar inte”. Låten handlar egentligen om att planka och inte betala på tunnelbanan i Stockholm, men det är tre ord som jag tycker alla borde ha i bakhuvudet och säga högt när räkningen kommer denna gång. För det alternativet har vi nämligen: Vi vägrar betala er kris!