Stridbara hissmontörer i Norge: ”Vi vill vara en kamporganisation”

När Proletären är i Oslo och hälsar på de stridbara norska hissmontörerna är det bara att gå rätt in från gatan och uppför trappan. Dörren till Heismontørenes Fagforening är inte låst.

– Så ska det vara. Våra medlemmar ska enkelt kunna komma hit, det är viktigt för oss. Dörren ska vara öppen och vi ska inte ha någon reception som sitter och slussar in folk, säger David Coron-Andersen som är politisk sekreterare för Heismontørenes Fagforening, HMF.

– De som har det måste vara rädda för sura medlemmar och det har vi inga. Eller rättare sagt: vi vill att det kommer sura medlemmar, som är förbannade på LO och socialdemokraterna, lägger han till med ett leende.

HMF, som har 900 medlemmar, är själva en del av LO-förbundet El og IT. Men inom LO sticker de ut som ett radikalt och stridbart fack, med ett eget kollektivavtal som bland annat innehåller ett förbud mot bemanningsföretag.

– Vi är väldigt stolta över vårt kollektivavtal. Vi har jobbat fram avtalet i 60-70 år och det är riktigt bra, säger HMF:s ordförande Markus Hansen.

Förhållandet till El og IT är också bra, säger han.

– Varje gång vi gör något olagligt, när vi har en sit down eller övertidsblockad eller strejkar, så får vi ett telefonsamtal från El og IT. ”Nu får ni fan skärpa er”, säger de ungefär. Men de läser bara upp att vi kommer att bli straffade och få böter så att de inte ska ha något ansvar mot arbetsgivaren.

HMF:s inflytande i förbundet har resulterat i flera viktiga beslut på El og IT:s kongresser, bland annat att verka för att Norge ska lämna EES-avtalet, som reglerar Norges förhållande till EU, och förbjuda bemanningsföretag.

– Vi försöker också höja engagemanget hos de andra yrkesgrupperna i förbundet och få med dem på vårt sätt att arbeta, att aktivera medlemmarna och använda medlemsmassan. Vi vill inte vara någon serviceorganisation, vi vill vara en kamporganisation, säger Markus Hansen.

Det är Markus Hansen och David Coron-Andersen som tar emot och bjuder på kaffe. HMF:s tidigare ordförande Per Arne Salo kommer också förbi kontoret en sväng.

Förra året utvecklades en infekterad strid för en avskedad hissmontör på Kone i Oslo till en strid för Per Arne Salo och David Coron-Andersen, förtroendevalda på HMF:s klubb på hissföretaget Kone.

Historien började med att en ung montör hade missat att följa en säkerhetsföreskrift. Istället för att få lära sig göra rätt fick han sparken.

– Då satte sig hela Koneklubben ner i en tre dagars sit down. Företaget tänkte väl att ingen bryr sig om en 20-åring, men där tog de fel. Vi såg till att han hade full lön de fem månader som han var ute och vi tog hand om honom medan vi tog kampen mot Kone, säger Markus Hansen.

Kone menade att fackklubben använde otillåtna stridsåtgärder och konflikten lyftes till LO och NHO, den norska motsvarigheten till Svenskt Näringsliv. LO och NHO enades över huvudet på HMF, och David Coron-Andersen fick veta att han hade att välja mellan att få sparken och att sluta som förtroendevald.

– Då hade vi en massa diskussioner om taktik och strategi, berättar Markus Hansen. Kommer det att hämma kampen om David lämnar förtroendeposten eller kommer det att stärka den?

Diskussionerna slutade i att David Coron-Andersen lämnade sitt uppdrag, men det gjorde också resten av klubbstyrelsen.

– Kones ledning trodde att de kapat huvudet av fackledningen, men vad som hände var att klubben inte längre hade någon tvångströja på sig. Nu kunde man ta till stridsåtgärder utan att någon kunde pekas ut som ansvarig. Klubben utsåg bara två talespersoner, en i Trondheim och en i Bergen. Så varje gång direktörerna ville prata med dem fick de flyga dit.

LO och NHO gav David Coron-Andersen och Per Arne Salo skriftliga varningar och två års karantän från förtroendeposter. Men redan på nästa medlemsmöte valdes de på nytt till klubbordförande och vice ordförande.

– Det tog 14 sekunder innan telefonen ringde. Förbundsordföranden hade fått samtal från NHO som undrade vad fan vi höll på med, säger Markus Hansen.

HMF kallade direkt in alla medlemmar i Oslo till lunchmöte. 

– Där tog alla klubbar ställning för att om det händer något med David eller Per Arne så lämnar alla medlemmar El og IT-förbundet och LO. Det gjorde vi innan LO hunnit utesluta dem, för att visa att vår solidaritet låg med våra medlemmar som var hotade, inte med LO.

Det var viktigt att agera snabbt, säger Markus Hansen.

– Vi kunde ha väntat men då hade vi kanske inte haft den kraften. Nu gick vi direkt ut och sa som det var och då vågade de inte göra någonting. LO blev schack matt, de kunde inte göra något för de ville inte förlora 900 medlemmar. Det enda de kunde gjort hade varit att ge dem sparken från Kone, och hur skulle det se ut för LO om de hjälper företaget att sparka förtroendevalda?

Striden på Kone är bara en i raden av konflikter och aktioner som HMF tagit de senaste åren. Förra vintern var de stridbara hissmontörerna initiativtagare till flera politiska strejker mot bemanningsbranschen.

– Vi har ju redan förbud i vårt avtal, men vi vet att vi måste hjälpa de andra också att stoppa social dumpning och bemanningsbranschen. Vi ser att bemanningsföretagen är ett jätteproblem på norska byggarbetsplatser, säger David Coron-Andersen.

Vi är inte rädda att använda de medel vi har tillgängliga. Det spelar ingen roll om det är lagligt eller olagligt att strejka när det känns rättfärdigt.

Politisk strejk är ett av flera verktyg som HMF gärna använder.

– Vi är inte rädda att använda de medel vi har tillgängliga. Det spelar ingen roll om det är lagligt eller olagligt att strejka när det känns rättfärdigt, säger Markus Hansen.

– Och det är medlemmarna som tar besluten. Om vi föreslår två dagars strejk för att vi är väldigt oeniga med ett regeringsbeslut säger medlemmarna, varför inte tre dagar? Vi har en medveten och radikal medlemsmassa med mycket åsikter.

Medvetenheten kommer från planmässigt arbete, påpekar David Coron-Andersen.

– Att vi är så politiska kommer av många medlemsmöten och mycket skolning. Det har blivit en tradition inom HMF på att diskutera både politik och facklig kamp. Varför har vi till exempel ett så pass bra avtal och varför har inte andra det?

Markus Hansen fyller i:

– Vi är väldigt fokuserade på ideologisk skolning. Vi kör historiekurser från att de börjar som lärlingar när de är 17-18 år och börjar tidigt med att lära dem marxistisk teori om vem som producerar värde i företagen. Och när arbetare blir på det klara med att det är de som tjänar in pengarna som gör att direktören kan gå ut och köpa sig en Porsche så får de makt. De blir orädda när det kommer till att ta strid för det som de känner är rättfärdigt.

– Vi gör också aktioner hela tiden, sit downs och övertidsblockader. Då blir det en väldigt stark kamratskap på klubbarna och på många ställen har vi hundraprocentig organisationsgrad. Alla är organiserade, ingen är utanför. Då blir det enkelt att vidta åtgärder, säger Markus Hansen.

Han säger att det är viktigt för HMF att göra mer än att enbart föra facklig kamp.

– Vi upplever att många av attackerna på oss inte kommer från arbetsgivarna utan från systemet runt om, från kapitalismen. Från EU, inte minst. EU är som en prenumeration på högerpolitik som skickas till Norge från Bryssel.

Ett exempel på det senare är att hissmontörernas kollektivavtal övervakas av Eftas övervakningsorgan ESA – motsvarigheten till EU-kommissionen för länderna i Europeiska ekonomiska samarbetsrådet, EES, där Norge ingår.

– Att vi har förbud mot bemanningsföretag är under press från EES-avtalet och de vill ta bort regleringen i kollektivavtalet för att den strider mot EU:s bemanningsföretagsdirektiv. Det är ytterligare en sak som visar hur värdelöst EES-avtalet är, säger Markus Hansen.

De norska hissmontörerna har genom åren haft en del kreativa lösningar på situationer som uppstått. Som 2005 när HMF tog en stor strid mot social dumpning, för att de som jobbar i Norge ska ha norsk lön.

– Vi strejkade i fem månader för att få in det i kollektivavtalet, men förlorade. Myndigheterna gick in och stoppade strejken. De menade att det var fara för liv och hälsa, med hissar som inte blev reparerade.

HMF gjorde dock vad de kunde för att förlänga strejken och visa att de inte ville att tredje person skulle drabbas.

– Vi ville ju bara slå mot arbetsgivaren, säger David Coron-Andersen. Så vi startade vårt eget företag som gjorde service på och satte igång hissar. På det viset snodde vi alla kunder och pengar från arbetsgivarna, så vi kunde driva strejken vidare. Det var naturligtvis väldigt impopulärt hos arbetsgivarna, men även LO var missnöjda med att vi tänjde på spelreglerna på det viset.

En annan okonventionell metod användes 2013, när arbetsgivarna försökte få bort kravet på att bara certifierade hissmontörer får jobba i Norge. Men de ville inte enskilt förklara sig utan hänvisade till arbetsgivarorganisationen NHO.

Då gick hissmontörerna runt till hissföretagens huvudkontor i Oslo och ropade upp till direktörerna att de var fega kycklingar om de inte vågade komma ner och förklara varför utländsk arbetskraft inte skulle ha samma kvalifikationer som norsk.

– Vi hade med en kille i kycklingdräkt och så dansade hundra hissmontörer kycklingdansen nedanför företagsledningens kontor. Ingen vågade komma ut men vi behövde få lite action efter att vi hade hållit på och stridit om det i sju månader, säger Markus Hansen.

I somras tog HMF strid mot hissleverantören Orona som vägrade teckna kollektivavtal. Även i den konflikten fick HMF ändra taktiken efter stridens gång. Orona kontrade HMF:s blockad med att flytta in strejkbrytarna på bygget så hissmontörerna inte kunde stoppa dem från att gå in.

– Då samlade vi en massa folk och stoppade hissen från att bli körd in på firman istället, berättar Markus Hansen.

Hissmontörerna har sin egen kampfond, som de använder när det behövs.

– Vi använde HMF:s kassa och hissmontörer från andra arbetsplatser kom och agerade strejkvakter mot Orona, de var inte tillräckligt många på arbetsplatsen för att klara kampen själva, säger David Coron-Andersen.

Solidariteten och kampviljan vann. Två månaders strejk slutade med fullständig seger för hissmontörerna som fick igenom såväl kollektivavtal som avtal för upplärning och inhyrning.

HMF:s organisationsgrad är imponerande, 95 procent av hissmontörerna i Norge är organiserade i Heismontørenes Fagforening. Men Markus Hansen och David Coron-Andersen är överens om att siffran inte är tillräckligt bra.

De är också överens om vikten av att de själva är ute och jobbar som hissmontörer.

– Ja, vi har bara en anställd, en organisationssekreterare. Alla våra företrädare är också anställda på företagen och har samma lön som alla andra. Det är och ska vara lätt för medlemmarna att kasta ut oss och vi är direkt tillbaka i schaktet, det är väldigt viktigt, avslutar Markus Hansen.