Ett liberalt angrepp på sexköpslagen

RFSU (Riksförbundet för sexuell upplysning) har inför sin kongress i juni låtit en forskare göra en kunskapssammanställning av sexköpslagens effekter.

Rapporten ska fungera som underlag för diskussionerna om sexköpslagen på förbundets kongress, men eftersom RFSU är en tongivande röst i den sexualpolitiska debatten väcker rapporten nyhetsrubriker och allmänt intresse. Inte minst eftersom RFSU med rapporten ifrågasätter sexköpslagens berättigande.

Förbundsordförande Kristina Ljungros som sammanfattar rapporten i en lång artikel på förbundets webbplats börjar med att slå fast att RFSU självklart är emot människohandel och trafficking.

Därmed sällar sig förbundet till den skara i debatten som menar att det går att skilja mellan ”vanlig” försäljning av sex och den som genomförs under tvång och hot om våld inom ramen för den organiserade brottsligheten.

Som många tidigare påpekat är svagheten i det resonemanget att sexköparen omöjligt kan veta under vilka villkor den kvinna han köper ”arbetar”.

Även i ett mer allmänt resonemang är det mycket svårt att diskutera sexköp utan att grundligt problematisera begreppet frivillighet.

RFSU är kritisk mot sexköpslagen för att de menar att det är sociala insatser, inte lagstiftning, som är svaret på problemet med sexhandel. Och självklart har RFSU rätt i att samhället måste finnas där med allt tänkbart stöd för de människor som av olika skäl tvingas sälja sina kroppar.

Men hur i hela friden skulle en lagstiftning som kriminaliserar sexköparna kunna utesluta sociala insatser för de utsatta kvinnorna?

RFSU kritiserar med rätta den okunskap och stigmatisering som människor som säljer sex möter hos sjukvården och myndigheter, men återigen, vad har detta med kriminaliseringen av sexköparna att göra?

Rapporten visar att stödet för en kriminalisering av sexköp har ökat sedan lagens införande. Men också att stödet för en kriminalisering av försäljning av sex har ökat.

Av detta drar RFSU den halsbrytande slutsatsen att lagstiftningen har bidragit till en mer negativ inställning till människor som säljer sex.

Men åsikten att försäljning av sex ska kriminaliseras måste inte nödvändigtvis bottna i en negativ inställning till människor i prostitution. Och en negativ inställning till människor i prostitution kan bero på helt andra saker än sexköpslagen, inte minst ett ökat kvinnoförakt i samhället i reaktionens spår.

Det är lätt att dra förhastade slutsatser om orsak och verkan när forskningsresultat ska tolkas, inte minst när man som i RFSU:s fall utifrån en liberal ståndpunkt vill underminera en lagstiftning som ser till maktstrukturer snarare än till individens frihet att utnyttja sina medmänniskor.

En annan av RFSU:s angreppspunkter är de bristande bevisen för att sexköpslagen verkligen har minskat sexköpen. Därom tvista de lärde.

Men det viktigaste argumentet för sexköpslagen är fortfarande dess normerande funktion. Ett beteende tar lång tid att förändra, men samhället kan med lagstiftning visa var gränsen för det acceptabla går.

Grundfrågan är fortfarande om det i Sverige ska vara lagligt att köpa sig rätten att våldta en annan människa. När sexköpslagen trädde i kraft svarade samhället för första gången nej på den frågan, vilket är en milstolpe i kvinnokampen.

RFSU ska enligt egen utsago verka för alla människors frihet att vara, frihet att välja och frihet att njuta. På kongressen i juni är det upp till bevis.