Femtio nyanser av kvinnoförakt – porrindustrins klichéer i romantiskt ljus

”Romantisk, befriande och fullkomligt beroendeframkallande.” Så lanseras den brittiska författaren EL James trilogi ”Femtio nyanser” för svenska läsare. Böckerna om kärleksparet Anastasia Steele och Christian Grey har sedan den första boken gavs ut 2011 översatts till 51 olika språk och sålts i mer än 100 miljoner exemplar.

Det är svårt att förstå vidden av det genomslag som EL James har fått med sina böcker. Att ”sex säljer” vet vi sedan länge, men att miljoner läsare, främst kvinnor, så till den milda grad går igång på denna reaktionära och kvinnoförnedrande historia är nästan kusligt.

För ”Femtio nyanser” är inte vilken romantisk eller erotisk dussinlitteratur som helst. För er som lyckats undvika fenomenet är storyn i ”Femtio nyanser” i korthet följande:

Den unga och vackra oskulden Anastasia Steele faller handlöst för det nästan lika unga och stenrika affärsgeniet Christian Grey. Det visar sig dock snart att vanligt hederligt ”vaniljsex” inte är något för Mr Grey. Han vill istället dominera, kontrollera och spöa skiten ur sina älskarinnor, vilket naturligtvis gör att den unga hjältinnan hamnar i bryderier. Ska hon gå honom till mötes (han är ju ändå svinrik och skitsnygg) eller ska hon dra innan han skadar henne?

För att läsaren ska köpa Anastasia Steeles val att stanna hos Mr Grey har EL James gett honom en mörk och traumatisk barndom. Christian Grey är alltså inte en man som förnedrar och slår kvinnor för att hans maktställning ger honom den möjligheten utan för att han innerst inne är en ledsen och förvirrad pojke som inte vet hur man älskar.

Ja, ni gissar rätt. Anastasia bestämmer sig för att med sina omsorger och sin kärlek läka denne fantastiske man. Under resans gång utsätts hon för en kvinnomisshandlares alla olika nyanser. Han är lynnig, oförutsägbar, kontrollerande, bestraffande och måste binda henne i förnedrande ställningar när de har sex. Och genom minst två tredjedelar av trilogin är Anastasia faktiskt på riktigt rädd för honom!

”Femtio nyanser” är en fascinerande blandning av pornografi och romantik. Här finns många av porrindustrins klichéer som lockelsen hos en oskuld, att kvinnor blir sexuellt upphetsade av förnedring och att ett rejält straffknull med lite smisk ibland är precis vad en kvinna behöver för att lindra spänningar och ett dåligt humör.

Samtidigt innehåller böckerna lika många klichéer från den romantiska genren (tänk Harleqin eller Mitt livs novell). Mr Grey uppvaktar sin älskarinna med all tänkbar lyx. Det är smycken, kläder, blommor och spontana resor i privatjet. Han är också extremt uppmärksam och beskyddande, vilket ju är dominansens romantiska omskrivning. Även om Anastasia kan tycka att Mr Grey överdriver kan hon också njuta av ”den härliga känslan av att vara hans ägodel”.

Både pornografin och romantiken är uttryck för patriarkala värderingar. Skötsamma, oskuldsfulla och lydiga kvinnor gör sig förtjänta av blommor och choklad. Olydiga och promiskuösa kvinnor gör sig förtjänta av bestraffning.

I båda fallen är det mannen som fäller avgörandet och har makten. ”Jag vill att din värld ska börja och sluta med mig”, som Mr Grey säger i ett ögonblick av klarsyn.

I ”Femtio nyanser” är kvinnans hela sexualitet mannens ägodel. Det är han som inviger henne i sexlivets mysterier, det är han som bestämmer var och hur det ska knullas och när det är dags att få orgasm.

Den drygt tjugoåriga Anastasia har aldrig ens onanerat (allvarligt talat!) innan hon träffade Mr Grey och tycks inte ha någon egen inneboende sexualitet. Hennes lust och njutning börjar och slutar också med honom.

Därför kan hon heller inte protestera mot påståendet att våld och sex är två sidor av samma mynt och att smärta egentligen bara är ett sätt att förhöja njutningen. Hon ifrågasätter inte heller varför det är hon och inte han som ska tillfogas denna smärta för att göra det gemensamma sexet så fantastiskt.

Nej, Anastasia har istället fullt upp med att anpassa sig till sin dominante älskare. Vid varje steg hon tar måste hon fråga sig hur Mr Grey kommer att reagera. Även om det så bara rör sig om ett klädval eller huruvida hon kan ta en öl med en kompis. Av hänsyn till hans psykiska hälsa måste hon låta honom bestämma.

Och allt detta paketeras alltså till (den kvinnliga) läsaren som ”befriande”.

Men vad är det ”Femtio nyanser” befriar oss ifrån? Att en kvinna ger sig hän åt en man utanför äktenskapet för njutnings skull är knappast något revolutionerande i populärkulturens mittfåra. I dag är det snarare så att kvinnans sexuella frigörelse av marknadskrafterna har förvandlats till ett tvingande påbud för kvinnan att vara sexuellt tillgänglig och attraktiv.

Kvinnokraft handlar i populärkulturen nästan alltid om attraktionskraft. Det är först när hjältinnan genomgår en yttre förvandling i riktning mot de sexualiserade skönhetsidealen som hon hittar sig själv och styrkan att förändra sitt liv.

Exemplen är otaliga i filmens värld på hur tråkiga och bortkomna kvinnor blir handlingskraftiga och självsäkra så fort de har bytt ut sin garderob och gjort sig av med sin kroppsbehåring, inte minst i filmer som behandlar unga tjejers väg in i vuxenvärlden.

Men allt knullande på film och tv handlar inte om frigörelse eftersom kvinnan i de allra flesta fall fortfarande blir till först genom den manliga blicken.

Och ingenting av detta är EL James ens i närheten av att problematisera. Trots, eller kanske just på grund av, de många kittlande sexskildringarna är ”Femtio nyanser” en högst konventionell och i vissa avseenden djupt reaktionär skildring av heterosexuell kärlek. På samma sätt som porrindustrin ständigt befäster maktobalansen mellan könen.

Utan porrindustrins stora inflytande på populärkulturen skulle vi sannolikt få en betydligt mer variationsrik och fri skildring av erotik och sex, både på film och i litteratur.