Dags att lyssna på kommunisterna!

Kommunistiska Partiet är ett klasskamps-parti. Det kanske låter hårt. Våra motståndare hävdar till exempel att vi därför är ett våldsparti, att vi rent av är våldbejakande extremister.

Vi är visserligen extremt mycket mot kapitalismen och den utveckling, eller snarare avveckling, som Sverige genomgått sedan flera årtionden och som fortfarande genomförs. Vi vill ha ett extremt annorlunda system än dagens – ett system där planering gäller istället för privatisering, människovärde istället för marknadsvärde och arbetarklassens intressen styr istället för borgarklassens.

Men det gör oss inte till några våldsbejakande extremister, enligt den skräckbild som våra motståndare målar upp.

Klasskamp är inget som vi önskar, den är ett faktum. Det är en strid som jämt och ständigt pågår i samhället. När resultaten av de gångna 34 årens klasskamp spaltas upp, som här ovan, är det lätt att se vad som händer och har hänt i Sverige. Det är lätt att se att det är klasskamp som förs, men det är en klasskamp uppifrån. En kamp som varit så framgångsrik och djupgående att det faktiskt går att tala om en baklängesrevolution.

För politiska partier handlar det inte om att tycka att klasskampen är rätt eller fel, bra eller dålig – det gäller att ta ställning i den klasskamp som pågår oavsett vad partier tycker eller vill. Den som hävdar att den kan ställa sig bredvid denna motsättning ljuger. Vi påverkas alla och vi tvingas alla ta ställning – antingen mot klasskampen uppifrån eller genom att öppet eller i tystnad ge sitt stöd till överklassens framfart.

Kommunistiska Partiets ståndpunkt är klar och tydlig. Vi är mot överklassen och står på andra sidan i klasskampen. Därför anklagas vi ofta för att vara så negativa, att vi är ständiga nej-sägare. Och det är sant. När borgarklassen har initiativet, när det är deras intresse som sätter dagordningen, så måste ett arbetarparti säga nej. Alternativet – att hitta kompromisser, att gilla läget och försöka hitta en lösning som kanske inte är fullt lika dålig som det andra som erbjuds – är just den hållning som har fört oss dit vi är idag.

Välfärd, trygghet och livskvalitet angrips bit för bit. Nedmonteringen av välfärden och omfördelningen från löner och gemensam välfärd till privata vinster och förmögenheter genomförs i samförstånd mellan kapitalisterna och de politiska partier och fackföreningar som säger sig vilja något helt annat.

Socialdemokraterna har suttit vid makten i 20 av de 34 år vi redogör för här ovan (Se artikeln Kapitalets baklängesrevolution). Även om den nyliberala högerpolitiken lägger i en högre växel de år borgerliga allianser har suttit i regeringsställning, så är det socialdemokraterna som tagit initiativ till och genomfört flera av de mest grundläggande stegen i baklängesrevolutionen, t ex EU-medlemskapet, lönesänkningspolitiken, avskaffandet av den sociala bostadspolitiken, det klassorättvisa pensionssystemet och införandet av de nyliberala budgetreglerna.

Stefan Löfven försöker inte ens påskina att denna utveckling/avveckling på något avgörande sätt kommer att ändras om han blir statsminister.

Även Vänsterpartiet har låtit sig förvandlas till ett kompromissvilligt parti som strävar efter att bli ett regeringsdugligt alternativ, med andra ord bli en politisk förvaltare av baklängesrevolutionen. Men med vänsterpartister som ministrar utlovas lösningar som kanske inte är fullt lika dåliga som de sämre alternativ som sossarna accepterar, vilka i sin tur inte är riktigt lika illa som borgaralliansens.

Vänsterpartiets strävan att hitta en politik som uppfattas som realistisk här och nu, blir i praktiken en politik som inte angriper de grundläggande förändringarna utan nöjer sig med symptomen. Att vara regeringsduglig innebär att anpassa sig till de trånga ramar som borgarklassens framfart har satt upp. Låt oss för tydlighetens skull ta tre exempel.

Kravet att Sverige ska lämna EU har ersatts med krav om att förhandla om medlemskapet. Den nyliberala union som är en garant för baklängesrevolutionen ska alltså genom förhandlingar och påverkan förvandlas till något helt annat.

Kravet på att stoppa privatiseringspolitiken och kasta ut kapitalismen ur välfärden har reducerats till att begränsa vinsterna. Att det införs någon form av vinstbegränsning i välfärden är det enda krav som Vänsterpartiet har ställt för att ingå i Löfvens regering.

Kravet att förstatliga storbankerna har ersatts av ett tandlöst förslag om bankdelning. Ett sådant förslag skulle kanske skydda folks sparpengar, men inte på något sätt begränsar den makt som finanskapitalet har.

Vänsterpartiet i regeringsställning kommer alltså inte påverka Brysselmakten, kapitalismens härjningar i välfärden och storbankernas makt. Med andra ord ett Sverige som är extremt likt det vi redan har idag.

Kommunistiska Partiet är av en helt annan uppfattning. Sverige behöver inte en kompromissvillig vänster inställd på förvaltning av kapitalismen. Sverige behöver en revolutionär vänster, ett revolutionärt arbetarparti, som oreserverat ställer sig på arbetarklassens sida i klasskampen. Som inte nöjer sig med att plåstra om symptomen, utan vågar angripa orsakerna, även om detta därmed gör oss impopulära bland våra motståndare.

Vi menar att det inte duger att försöka backa in i framtiden. Vi lever i 2000-talet och nya tider kräver nya svar. Klassamarbetets dagar är historia och baklängesrevolutionen har med alla önskvärd tydlighet visat vad som väntar i framtiden om den tillåts fortsätta.

Sverige behöver visserligen en ny regering, men framför allt behöver Sverige en ny politik. I de 25 kommunval och 2 landstingsval vi ställer upp i uppmanar vi därför: kasta inte bort din röst på fortsatt baklängesrevolution – rösta för en antikapitalistisk, socialistisk arbetarpolitik. Välj Kommunistiska Partiet.