Julian Assange, Sverige och USA

Förra veckans Uppdrag granskning, om turerna kring Julian Assange, ställer frågan om det är orimligt att Sverige skulle lämna ut Wikileaksgrundaren till USA.

Svaret på frågan är givet. Det är inte orimligt utan tvärtom högst troligt att den svenska regeringen vid en utlämningsbegäran skulle göra som husse i Washington vill.

Som Uppdrag granskning framgångsrikt visar har USA naturligtvis inte glömt bort den man de ser som hjärnan bakom läckorna av hundratusentals dokument som bevisar USA:s krigsbrott i Irak och Afghanistan.

Och vad gäller Sveriges uppblåsta självbild som ett neutralt och fullkomligt rättsäkert land, som aldrig skulle låta främmande makt påverka beslutsfattandet, så är den lika falsk som inställsamheten västerut är höjd över partigränserna.

När de terroristanklagade egyptierna Ahmed Agiza och Mohammed Alzery i december 2001 avvisades från Arlanda på USA:s begäran, och flögs i ett CIA-plan till Egypten för att torteras, var Göran Persson statsminister och Anna Lindh utrikesminister.

2007 hade Alliansen flyttat in i Rosenbad när regeringen Reinfeldt i hemlighet kom överens med USA om ett informellt samarbete mot terrorism som inkluderade det så kallade SDU, Surveillance Detection Unit, spionorganisationen som USA installerade på sina ambassader runt om i världen.

Det var för övrigt Wikileaks som släppte dokumenten som avslöjade att höga tjänstmän på Beatrice Asks justitiedepartement gjort regelbundna visiter på USA:s ambassad för att diskutera det olagliga arrangemanget. Nog finns det gott om politiker och tjänstemän även i Sverige med ett horn i sidan till Wikileaks och Assange.

Att åklagarmyndigheten kallade till presskonferens om Assange förra onsdagen hade enligt överåklagare Marianne Ny inte det minsta att göra med att Uppdrag gransknings program skulle sändas samma kväll. Marianne Ny inledde den märkliga presskonferensen med att säga att det inte fanns något nytt att berätta i ärendet.

Julian Assange kommenterade, från sin tillflyktsort på Ecuadors ambassad i London, överåklagarens utspel med den rimliga tolkningen att Ny försöker påverka hovrätten som på fredag ska meddela sitt beslut om huruvida den överklagade häktningsordern på Assange ska kvarstå eller inte.

Att den sex år långa förundersökningen om misstänkt våldtäkt lämnar mycket i övrigt att önska är de flesta överens om, inklusive Svea Hovrätt som 2014 gav åklagaren hård kritik för att inte ha uppfyllt sin skyldighet att ”i alla berördas intresse driva förundersökningen framåt”.

Att i sammanhanget bortse från Assanges person är omöjligt. Det är heller ingen vågad gissning att det fanns politiska påtryckningar bakom att den först nerlagda svenska förundersökningen om sexbrott återupptogs. Och FBI:s pågående brottsutredning i USA om bland annat dokumentstöld – ett brott som inte nödvändigtvis är politiskt och därför lättare skulle kunna få Assange utlämnad än anklagelser om spioneri – är som det framkommer i Uppdrag gransking ett faktum.

Därmed inte sagt att sexbrottsärendet utan vidare kan avfärdas. Vi vet inte vad som hände den där fredagkvällen och lördagmorgonen i augusti 2010 i Stockholm. Det tål att upprepas hur Assanges oförmåga att undvika situationen beskrevs på ledarplats i Proletären (34/2010): ”Själv påstår Assange att han varnats för ’sexfällor’, men likafullt hamnar han i säng med en för honom okänd kvinna, vilket verkar mer än lovligt korkat. Är man hatad av Pentagon och jagad av CIA gör man bäst i att behålla byxorna på.”

Kloka ord. Men oavsett vad som hände i sängkammaren är det svårt att förstå varför det inte kunde hållas kompletterande förhör i ärendet redan 2010 när Assange var kvar i Sverige.

Som Aftonbladets Oisín Cantwell (som knappast kan anklagas för att tillhöra Assanges fanskara) skriver efter att ha bevittnat åklagarmyndighetens show för den internationella pressen: ”vid dagens presskonferens sade Ny att hon tvingades begära Assange häktad i sin frånvaro i november 2010 för att det inte gick att lokalisera honom. Sanningen är att han skrotade runt i Stockholm i veckor efter att han hade släppts i väntan på nytt förhör. Det var inte svårare att få tag på Assange än att jag kunde äta lunch med honom. Han var irriterad över att inget hände. Till slut tröttnade han och flög till London.”

Direkt efter Uppdrag gransknings program om Assange var hans advokat Thomas Olsson i Aktuellt-studion för att debattera fallet mot Elisabeth Massi Fritz som företräder den målsägande kvinnan.

Massi Fritz fick gott om utrymme att tvärsäkert föra fram att Assange inte behöver frukta en utlämning till USA och att han bör ”bete sig som en man” och komma till Sverige för att bli förhörd.

”Varför vågade han komma till Sverige 2010 om han inte vågar komma nu?” undrade Massi Fritz retoriskt.

Svaret är att läget idag är ett helt annat än det var sommaren 2010.

Innan våldtäktssanklagelserna gjorde att samarbetsplanerna “frös till is på en sekund”, som Jan Helin uttrycker det i Uppdrag granskning, diskuterade Assange med Aftonbladets dåvarande chefredaktör hur Wikileaks skulle ha sin bas i Sverige och Aftonbladet vara den svenska partner som publicerade Wikileaks avslöjanden. En situation som innebar ett helt annat skydd för Assange, som också anställdes av Aftonbladet, för att han skulle kunna bilda bolag och ha Wikileaks server i Sverige, där dess innehåll skulle skyddas av Sveriges starka tryckfrihetsförordning.

Bara några månader senare var situationen en annan, och när Assange var bokad för att tala på ett möte i Stockholm 6 oktober 2010 stod svensk polis redo att gripa honom. De visste inte att Assange hade avbokat sin medverkan.

Sedan dess har den svenska åklagarmyndigheten häktat Assange i sin frånvaro och Wikileaks-källan Chelsea Manning har dömts till 35 års fängelse i USA för spionage. Och som Uppdrag granskning visar är USA fortfarande på jakt efter icke namngivna medbrottslingar till Manning, med kopplingar till Wikileaks. Som Wikileaks grundare och talesperson är Julian Assange naturligtvis en av de misstänkta medbrottslingarna.

Elisabeth Massi Fritz har som part i målet all anledning att låtsas som att det inte finns någon risk att Sverige skulle lämna ut Assange till USA. Men även om Assange själv är bra på att framstå som rättshaverist och paranoid i största allmänhet är en utlämning till USA ett reellt hot för honom.

Som den gamla sanningen lyder, bara för att man är paranoid betyder det inte att de inte är ute efter en.