Ett eko från 1980-talet

När insatsen på tisdagen var inne på sitt femte dygn spekulerades det hej vilt, men ingen vet mer än vad krigsmakten informerat om: en optisk observation som är mycket pålitlig.

Det är som ett eko från kalla krigets dagar på 1980-talet när ubåtsjakten pågick som intensivast och när fienden var Sovjetunionen, något som kom att förändra Sveriges neutralitets- och säkerhetspolitik.

Fenomenet med ubåtskränkningarna började i oktober 1980 utanför Utö i Stockholms skärgård när marinens bogserbåt Alex tyckte sig se något som kunde vara tornet av en främmande ubåt.

Ubåtsjakten i Utö pågick i flera veckor där marinen bland annat satte in sjunkbomber, men ubåten eller om det var ubåtarna vägrade att komma upp till ytan, och det uppskruvade läget om ”främmande ubåtar” lugnade ner sig något.

Ett år senare bröt ubåtshysterin ut på allvar i Sverige när ryska ubåten U 137 gick på grund i Gåsefjärden utanför Karlskrona. I media blev det krigsrubriker när journalister vallfärdade till platsen för att rapportera om den ryska spionubåt som hade avslöjat sig själv genom att gå på grund.

Den dåvarande utrikesministern, folkpartisten Ola Ullsten, hävdade att grundstötning bevisade att militären hela tiden haft rätt vid Utö-incidenten. Långt senare har det dock avslöjats att marinen bombat ett gammalt fartygsvrak och en hög sten utanför Utö.

Däremot låg bevisligen U 137 på grund utanför Karlskrona. Och det var en spion-ubåt som bekräftade tidigare misstankar om intrång från Sovjet, enligt militären, politiker och massmedia.

Att besättningen på U 137 förklarade att de bara råkat navigera fel och att sikten varit dålig den natten avfärdades som svepskäl för att dölja en fientlig spionverksamhet mot Sverige.

Det officiella Sverige var tvärsäkert på att U 137 hade gjort en medveten inträngning på svenskt territorium. Det mesta talade dock mot detta. Ingen ubåt dundrar på med diselmotorer in Gåsefjärden i ytläge för att spionera.

Dessutom var fjärden så grund att även om U 137 ställt sig på bottnen hade hela ubåtstornet stuckit upp långt över vattenytan. Det fanns även andra avgörande fakta som talade emot påståendet att U 137 var ute på ett spionuppdrag.

Men när väl sanningen om den sovjetiska ubåten började slå hål på den förhärskande spiontesen hade mediernas fokus riktats mot marinens nya spektakulära jakt på ubåtar och så kallade miniubåtar i Hårsfjärden.

Ubåtsjakten i Hårsfjärden är den största militära operation som Sverige gjort för att tvinga upp en ”främmande” ubåt till ytan. Enorma mänger av sjunkbomber släpptes av marinen.

Hundratals journalister från hela världen var på plats för att rapportera om det förestående nederlaget för Sovjetunionen i Hårsfjärden. Marinen påstod sig ha lyckats stänga in en ubåt genom att spärra av Hårsfjärden.

Stor förväntan piskades upp i media. Men efter fyra veckors ubåtsjakt gav marinen upp. Enligt den officiella förklaringen lyckades ”miniubåtarna” på något sätt ta sig ut ur avspärrningen.

Efter militärens dunderfiasko i Hårsfjärden hösten 1982 tillsatte den nya socialdemokratiska regeringen den så kallade Ubåts-skyddskommissionen för att reda ut vad som verkligen hände. En av deltagarna i kommissionen var Carl Bildt.

Efter ett halvår, i april 1983, presenterade kommissionen sin utvärdering som helt gick på marinens linje. Huvudinnehållet var att sex ubåtar, varav tre miniubåtar, var i Hårsfjärden under den aktuella tiden.

För att krydda till det lite extra försäkrade Ubåts-skyddskommissionen att miniubåtar hade tagit sig ända in till slottet i centrala Stockholm. Slutligen konstaterades att de ”främmande” ubåtarna kom från Sovjetunionen.

Det fick dåvarande statsminister Olof Palme att skicka en officiell protest till den sovjetiska regeringen, trots bristen på bevis.

Efter Ubåtsskyddskommissionens rapport ökade antalet anmälningar om ubåts-incidenter över hela landet. Det kom rapporter om ubåt i Sundsvall, Törefjärden, Hävringebukten och tusentals andra observationer anmäldes från norr till söder.

Flera utredningar har efter Ubåtsskyddskommissionens rapport helt dömt ut de tidigare bevisen för existerande ubåtar i svenska territorialvatten. I dag har man enats om ”fyra kränkningar” mellan 1981 och 1992, och att ”U 137 gick in i Gåsefjärden avsiktligt”.

Men det ska ses som en kompromiss för att få saken ur världen utan att någon in-blandad ska behöva förlora ansiktet. Men hela sanningen om den svenska ubåtsjakten på 1980-talet är det inte.

Enligt en dokumentär i SVT:s Uppdrag Granskning från 2007 genomfördes ingen av ubåtskränkningarna, förutom U 137:s uppenbara grundstötning, av Sovjetunionen eller Warszawapakten. Istället pekas Nato ut som huvudmisstänkt.

Även Mathias Mossberg, f d ambassadör och huvudsekreterare i två av regeringens ubåtsutredningar menar att det finns ”rapporter med tydliga indikationer om nationalitet, som inte pekar österut”. Professor Ola Tunander, tillhandahållit eget material till utrednigarna, menar också att Nato låg bakom kränkningarna.

Krigsmakten har ett mål för allt vad de gör nu i dag och även för 30 år sedan, varav det mesta är hemligstämplat. Inget sker av en slump, det finns alltid strategiska överväganden bakom insatserna.

Nu går massmedia igång igen på ”trovärdiga uppgifter om främmande undervattenverksamhet” i Stockholms skärgård. Om det är sant eller inte är ovidkommande, precis som förr.

De påstådda kränkningarna av främmande ubåtar förändrade Sverige. I dag ställs inga frågor om trovärdigheten i neutralitetspolitiken som på 80-talet, eftersom det inte längre existerar något sådant för svensk del i det allt intimare samarbetet med Nato.

Vilket kan sättas i samband krigsmaktens nuvarande insats i Stockholms skärgård.