”Vi struntar i vad folket tycker – vår uppgift är att följa budget”

Den här kvällen är det inte sedvanliga 5-10 personer som är på plats utan 70-80 personer. Orsaken är förslaget om att slakta stadsdelens öppenvård.

Stämningen är upprörd. Personal från de tre hotade enheterna, familjemottagningen, missbruksvården och rehabverksamheten, är på plats liksom människor som själva fått hjälp genom öppenvården.

De vittnar om hur idiotiskt det är att slå sönder något som fungerar utmärkt, som hjälper familjer i kris och barn med problem i skolan, och som tar människor ur missbruk och erbjuder en vettig sysselsättning.

Det finns i ilskan ett engagemang och en kraft. Det är många som vill säga sin mening:

”Har ni inget lärt av alla nedskärningar ni tidigare gjort? Det är en illusion att tro att ni kan spara en enda krona på det här förslaget.”

”Jag har röstat på er. Lägger ni ner familjemottagningen så urholkar det demokratin. Jag förlorar allt hopp.”

”Det arbete de gör sparar ju pengar på andra områden, som skolan. Jag skiter i hur ni löser det här, men lös det!”

”Min familj har inte haft kontakt med familjemottagningen på länge, tack vare att den fungerar så bra. Det som räddar familjer och barn finns redan där.”

”Jag är inte politiskt engagerad och jag brukar inte gå hit. Men när jag hörde om nedskärningarna kände jag att nu får det vara nog.”

”Verksamheten i Majorna-Linné borde inte läggas ner utan fungera som förebild för övriga stadsdelar i Göteborg. Bygg ut istället!”

”Det är helt obegripligt att ni inte kämpar för att behålla detta!”

Att lyssna till ovanstående är i en mening upplyftande. Här finns kunskap om stadsdelen och invånarnas behov, här finns visioner och en vilja att göra samhället bättre – och det utan att låsa sig vid hur mycket pengar som någon högre upp i det kommunala systemet valt att fördela till stadsdelen just detta budgetår.

Bosse Parbring, den miljöpartistiske SDN-ordföranden, och de politiker och tjänstemän han har vid sin sida står för den deprimerande delen av mötet. Innebörden i vad de säger skulle kunna sammanfattas med följande ord:

”Vi hör vad ni säger, men det har ingen som helst betydelse. För vår uppgift är inte att lyssna till folket. Vår uppgift är att följa budget.”

Sällan har visionerna om vilken stad och vilket samhälle vi vill ha så tydligt lyst med sin frånvaro.

Att vara lokalpolitiker är numera att vara den som lyder order uppifrån. Den som administrerar nedskärningar. Den som slår sönder det som fortfarande fungerar bra. Och det trots vetskapen om att det orsakar mänskliga tragedier och ännu större utgifter i framtiden.

Allt handlar om att få budgeten att gå ihop här och nu.

Naturligtvis försöker Bosse Parbring, den från Uppsala veckopendlande sektorchefen och stadsdelsdirektören hävda att det ändå kommer att bli bra med hjälp av nya lösningar och samarbete med ideella föreningar, arbetsförmedlingen och andra.

Ingen på plats tror på vad som lovas.

Mötet avbryts långt innan alla fått säga sin mening. Politikerna och tjänstemännen måste gå till det ordinarie SDN-mötet för att där fatta beslut. Vilket de gör. Det drastiska besparingsförslaget för öppenvården klubbas igenom enhälligt. Alla är överens, från V till M.

Klyftan mellan makten och medborgarna framstår som avgrundsdjup.

Och den handlar i grunden om mer än ett missnöje över idiotiska beslut i enskilda frågor.

Klyftan är snarare ett uttryck för ett system som inte fungerar. Ett system där de folkvalda har andra lojaliteter än folket. Ett system där den enda vägen påstås vara att skära ner och förstöra, trots att vi lever i ett land som är rikare än någonsin.

Det behövs mer än någonsin visioner om ett annat samhälle. Men visionerna och viljan att göra något hittar vi inte i de politiska församlingarna och deras inskränkta budgetslaveri.

Snarare hos de människor som protesterar och kräver sin rätt.