Fult spel om ungas framtid

Tänk er ett socialnämndsmöte där en vidrigt mörkbrun Sverigedemokrat hånflinande förklarar att han inte behöver yttra sig i frågan om flyktingungdomarnas framtid. ”Jag sitter bara och njuter av diskussionen och besluten.”

Detta var vad som hände på socialnämndens extra sammanträde i Lysekil den 1 juni när de ensamkommande flyktingungdomarnas eventuella framtid i kommunen skulle avgöras.

Samtliga i nämnden utom Kommunistiska Partiets representant valde att rösta för att avhända sig ansvaret för ungdomarna och vidarebefordra frågan till Kommunstyrelsen med den skamliga rekommendationen att skicka i väg berörda ungdomar till Migrationsverkets vuxenboenden.

Ansvariga för detta är samma politiker som den 31 maj tog beslut om en plan för att stödja ungdomar med ”riskbeteende”.

Denna plan sägs ha ”ett helhetsperspektiv” ”för att undvika att ungdomar radikaliseras och blir våldsbejakande” och ”för att identifiera ungdomar med riskbeteende” och ”hjälpa dessa ungdomar utifrån individens specifika behov”.

En reflektion i ett läge då framtiden och själva livet är oklart för många av de ungdomar vi beviljat fristad i kommunen under flera år, de ensamkommande, är: Var finns logiken?

Vi menar naturligtvis inte att etnicitet utgör en grund för ”riskbeteende”. Här handlar det istället om hur vi med politiska beslut slår undan benen på våra ungdomar på flykt och saboterar integrationsarbetet för kommunens personal på boenden, socialförvaltning och skola.

Är det något enskilt politiskt beslut som bidrar till att ungdomar drivs till riskbeteende så är det väl dessa fega avvisningsbeslut och procedurer. Vi, liksom förmodligen de flesta av ungdomarna, skulle naturligtvis önskat att de kunde återvända hem utan att riskera livet. Men den möjligheten saboteras konsekvent av västs våldsbejakande regeringar och religiösa fundamentalister.

Vet ansvariga lokalpolitiker vart dessa ungdomar efter avvisande tar vägen med sin förtvivlan? Vi vet att drogmissbruk och självmordsrisken ökar samtidigt som kriminella organisationer ser sin chans att rekrytera ungdomar ur detta sociala vacuum. Det finns många destruktiva val att göra för att slippa bli deporterad. Blev det Afghanistan eller blev det Nordstan, istället för en ärlig chans?

Istället för att staten tar sitt ekonomiska ansvar för de ensamkommande ungdomarnas livssituation, har frågan blivit en ”het potatis” som bollas mellan regering och kommuner och mellan kommunfullmäktige och socialnämnders budget.

Samtidigt som EU diskuterar problemet med ”hemvändande” IS-krigare och hur man skall hantera dessa, så sänker Migrationsverket/regeringen drastiskt ersättningen till kommunerna för de ungdomsflyktingar som bott och rotat sig i kommunerna. Detta får inte sällan till resultat att fega kommunpolitiker blir verkställare av deportering, i den heliga budgetdisciplinens namn.

Detta är åt helvete tycker vi kommunister i Lysekil och har därför agerat i kommunstyrelsen, socialnämnden och kommunfullmäktige med vårt väldigt tydliga budskap: Låt ungdomarna stanna tills deras asylärende är avgjort.

Kommunerna avgör självklart inte om ungdomarna beviljas asyl eller ej, men vi kan motverka effekterna av den oro väntan på beslut förorsakar ungdomarna genom att vi tar vårt ansvar och fullföljer våra löften.

Det får inte vara så att ensamkommande ungdomar som har sitt boende och sin skolgång i kommunen blir särbehandlade, vare sig negativt eller positivt. Vi har både moralisk plikt och praktiska möjligheter att garantera dessa ungdomar trygghet, fortsatt utbildning och boende i kommunen. Men rätten till trygghet för dessa ungdomar har blivit en fråga om att tolka regelverket och ersättningsnivåerna från staten istället för att värna de ungdomar som väntar på att få sitt ärende behandlat.

Kommunfullmäktige påverkas naturligtvis som politisk instans av beslut tagna av högre ort. Regeringens och Migrationsverkets beslut att i vissa fall åldersuppskriva ensamkommande ungdomar har visat sig få katastrofala följder, där kommunernas beslut och tolkning av regelverket i många fall blir livsavgörande.

Syftet med åldersuppskrivningar sägs vara risken och det olämpliga med att vuxna asylsökande bor ihop med ungdomar och att ungdomar över arton år därför skall flyttas till migrationsverkets boende för vuxna. Inte sällan, och med tragiska följder, har detta istället inneburit att ungdomar högst olämpligt tvingas bo ihop med vuxna, ofta traumatiserade och frustrerade, med allt vad det innebär.

Ungdomar som fyllt arton år eller står i begrepp att fylla arton riskerar att få avsluta sin skolgång eller annan åtgärd och bryta med den trygghet man förhoppningsvis fått genom kommunen och involverad personals insatser. Vem tjänar på detta?

Stig Berlin

Kommunistiska Partiet i Lysekil