”Så nära betald våldtäkt som man kan komma”

– Vi var i Västerås förra veckan och jobbade tillsammans med den lokala polisen och där avslöjade vi 16 sexköp på fyra dagar. Det visar ganska tydligt att det här inte bara är ett storstadsproblem.

Simon Häggström har arbetat i Stockholmspolisens prostitutionsgrupp sedan 2009, men vid årsskiftet gick han över till människohandelsgruppen vid Nationella operativa avdelningen (NOA).

– Jag har uppdraget att få igång prostitutions- och människohandelsgrupper i resten av landet, så att de inte bara finns i Stockholm, Göteborg och Malmö.

En före detta kollega till Simon Häggström har också startat en människohandelsgrupp i Karlstad, som jobbar över hela polisregion Bergslagen.

Simon Häggström har skrivit två böcker – Skuggans lag och Nattstad – där han ger en personlig och skakande skildring av prostitutionen i Stockholm och hur hans och kollegornas arbete går till. Hans egna tankar och åsikter om prostitution håller han inte inne med, något som han fått både kritik och uppskattning för.

– Men de flesta tycker det är väldigt bra att jag står upp för vad vi ser och vad jag tycker i den här frågan.

Hur ser då prostitutionen i Sverige ut? Med skillnaden att gatuprostitutionen är ett storstadsfenomen, så ser den mer eller mindre likadan ut i hela landet. Kvinnor från främst Rumänien, Nigeria, Ryssland och Ukraina annonseras ut på nätet. Organisationerna bakom är mobila och flyttar verksamheten och kvinnorna dit efterfrågan finns.

– Du kan vara i Stockholm ena dagen och nästa dag är du kanske i Uppsala, sen Västerås eller Gävle. I medelstora städer får de också ofta vara ifred eftersom den lokala polisen kanske inte uppmärksammat problemet.

Under de senaste två decennierna har det skett en drastisk förändring av ”utbudet” på marknaden. Även om enstaka missbrukare fortfarande figurerar, så har de till stora delar konkurrerats ut av kvinnor från nämnda länder. EU:s fria rörlighet har underlättat enormt för människohandlarna.

– Även om den fria rörligheten är bra på många sätt, så är det klart att den utnyttjas av den organiserade brottsligheten. De här typerna kan flytta sina kvinnor från land till land mer eller mindre över dagen. Det gör det enormt komplicerat för polisen. Helt plötsligt måste vi samverka med andra länder som kanske har en helt annan lagstiftning, och en helt annan syn på frågan.

– Europol fyller en enormt stor funktion, men jag kan ibland känna att människohandlarna hela tiden ligger ett steg före.

Det är lätt att reagera på begreppet människohandel. Många vill skilja mellan de som tvingas in i prostitution och de som säljer sex ”frivilligt”.

– Visst, tittar man bara på det här utifrån lagstiftningen så har vi ingen människohandel, men pratar vi fenomenet handel med människor då har vi desto fler. Det jag menar med människohandlare är personer som arbetar med att exempelvis sälja kvinnor i prostitution.

– Prostitution är det närmaste betald våldtäkt man kan komma. Du får ha sex med någon som inte vill ha sex med dig genom att du förhandlar bort samtycket. Många fattar inte det här av någon konstig anledning. Man blir helt lurad av att kvinnan säger att hon vill göra det här. Många gånger handlar det om att man inte vill förstå. Du har en liten klick som säger i media att de gör detta för att de vill och mår bra av det, men kvinnan från Rumänien eller Nigeria får du aldrig till en tv-studio. Då får du väldigt ensidig rapportering.

Sexhandeln styrs av efterfrågan. Så länge det finns män som är villiga att betala för att få en kvinna att gå med på att ha sex med honom kommer det finnas hallickar och människohandlare som förser dem med detta. Vilka är då de som köper sex, torskarna?

– Vi griper alltifrån väldigt rika män till de som inte har så mycket alls. Det beror på hur prissättningen är.

• Finns det ingen grupp som är överrepresenterad?
– Jo, den genomsnittlige svenske mannen mellan 30 och 50 som har fast jobb och en stabil inkomst. Den gruppen kan man alltid räkna med finns där. Det gör sexköparna väldigt intressanta. De brukar inte vara kriminellt belastade i övrigt, utan de lever ofta ett normalt liv med barn och familj. Och alla är män.

• Har du aldrig gripit en kvinna för sexköp?
– Aldrig någonsin faktiskt. Och vad jag vet har vi inte ett enda ärende i Sverige där en kvinna har dömts för sexköp.

I debatten finns två vanliga argument från de som förnekar att prostitution nästan uteslutande handlar om män som köper sex av kvinnor. Det ena är att välbeställda medelålders kvinnor reser till Gambia för att köpa sex av unga män. Simon Häggström skrattar först när Gambiaresenärerna kommer på tal, men blir också upprörd.

– I Sverige har vi lyxen att sitta och ha sådana diskussioner.

Även om det förekommer är det en marginell företeelse som inte förändrar helhetsbilden.

Det andra argumentet är att fler unga killar än tjejer påstår att de har haft sex mot ersättning. Simon Häggström är skeptisk till siffrorna.

– Det är så roligt, man har fått fram enstaka undersökningar som visar detta och helt plötsligt så har det blivit en sanning. Annan forskning visar ju att mellan 90 och 98 procent av de som hamnar i sexhandel är kvinnor och flickor under 18. Hur har frågorna ställts? Och vad kan man förvänta sig av killar i den åldern när de ska fylla i en enkät med frågor om prostitution?

– Men jag är helt övertygad om, och det har vi sett i vårt arbete, att det är fler pojkar än vi tror som prostituerar sig. Däremot skriver jag absolut inte under på att det skulle vara fler pojkar än flickor. Det finns ingen logik i det över huvud taget. Det räcker att studera efterfrågan, och efterfrågan är i synnerhet på unga flickor, inte på pojkar.

• Men kunderna är fortfarande män?
– Vi brukar fråga killarna om de har sålt sig till några kvinnor, och då skrattar de oftast bara och tycker att vi är konstiga.

Att ensamkommande flyktingpojkar säljer sex är ett påstående som Simon Häggström med vissa förbehåll skriver under på.

– Givetvis tror jag att ensamkommande säljer sex men ska man granska det här kritiskt så finns det inte speciellt många ärenden på det. Jag tror att det handlar om ”överlevnadssex”, ett sätt att få husrum, mat och narkotika. Sådant är mycket svårare för polisen att upptäcka, för det sker inte på organiserat sätt.

Ett väldigt känsligt ämne som Simon Häggström tar upp i en av böckerna är att han däremot ser att ensamkommande i allt högre utsträckning köper sex.

– Här är det väldigt viktigt att inte generalisera. För det första måste man slå fast att det här är ett mansproblem, och en majoritet av de som köper sex är svenska män. Men jag har gripit fler ensamkommande som köper sex än jag hittat ensamkommande som säljer sex. Det är väldigt obekvämt för många, och du är faktiskt den första journalisten som tagit upp det.

– Vi kan inte ta jämställdheten för given. Vi måste våga prata om vad man har med sig i bagaget när man kommer från länder och kulturer som ligger långt borta från västvärlden i synen på kvinnor och män. Där tycker jag att massmedia har ett otroligt ansvar. Så fort man tar upp detta blir det lätt så att det handlar om rasism. Det gynnar inte någon och det gynnar absolut inte jämställdheten. Det är väldigt viktigt, och görs mer och mer, att man pratar med nyanlända pojkar och män om hur man närmar sig en kvinna i Sverige. Vad får man göra och vad får man inte göra? Sådana saker tror jag är otroligt viktiga.

Sedan den svenska sexköpslagen – som gör det olagligt att köpa men inte att sälja sex – infördes 1999 har även Island, Norge, Irland, Kanada, Frankrike, England och Wales stiftat lagar inspirerade av den svenska. I Holland och Tyskland har man gått i motsatt riktning och i båda länderna är såväl prostitution som bordellverksamhet tillåtet.

– Man har gömt sig bakom argument om att det här skyddar kvinnorna, att våldet kommer att minska, och prostitutionen håller sig ovan jord. Men när man skrapar på ytan så inser man ju att istället sviker man de här kvinnorna och överger dem på statligt reglerade bordeller. Och det här har gått så långt att det inte längre går att ifrågasätta över huvud taget.

– Man har öppnat upp en laglig arena för den organiserade brottsligheten, för det är ju knappast farmor och farfar som startar de här bordellerna.

Risken att utsättas för våld och till och med mördas är hög bland prostituerade. En av funktionerna med den svenska lagstiftningen är att kvinnorna inte riskerar att dömas för något brott om de anmäler en man som är våldsam.

På senare år har ändå den svenska sexköpslagen ifrågasatts. Inom så kallade queerkretsar görs försök att på samma gång framställa prostitution – eller ”sexarbete” som det kallas där – som ett helt vanligt arbete och något som avviker från normen och därför är något bra. Det finns organisationer, till exempel Rose Alliance, som påstår sig vara fack- och intresseföreningar för prostituerade men som snarare är lobbyorganisationer för bordellägare. Amnesty International – inte svenska Amnesty – är för en avkriminalisering, och även RFSU har ifrågasatt lagen.

– Prostitutionslobbyns argument låter bra för den som inte har någon kunskap men de bryr sig inte om kvinnorna som förs hit från andra länder, som är den absolut stora majoriteten.

– Det är för mig obegripligt hur Amnesty och andra organisationer helt okritiskt har köpt argumenten. Givetvis finns det starka ekonomiska intressen som vill göra allt för att slippa såna här lagar, och det skulle vara intressant att se hur pengaflödet ser ut till de här organisationerna. Det är uppenbart så att någon har en agenda att cementera fast Europas fattigaste kvinnor i prostitution.

Vad tycker Simon Häggström då om den nuvarande sexköpslagstiftningen?

– Lagstiftningen i sig är väldigt bra skriven. Allt är kriminaliserat; fullbordat brott, försöksbrott, medhjälpsbrott. Det man skulle kunna resonera kring är påföljderna. Trots att vi har dubblat straffet från sex till tolv månader så är vi fortfarande i ett läge där man per automatik skickar ut 50 dagsböter till köparna som grips. I en av böckerna skriver jag om en man som vi har gripit tolv gånger, men som man fortfarande bara skickar ut böter till. Det tycker jag inte är okej.

Samtidigt ser han hårdare straff som en vansklig väg att gå.

– Eftersom det är så många ”vanliga” män med mycket att förlora skulle det nog avskräcka en del, men skärpta straff innebär också att domstolarna har en benägenhet att höja beviskraven. Man riskerar också att ta bort incitamenten för männen att erkänna brott. I nuläget erkänner många för att få strafföreläggande och slippa rättegång.

Något som saknas är en kriminalisering av sexköp utomlands. I dagsläget är det inte olagligt för en svensk att köpa sex i ett land där det är lagligt, medan man i Norge kan straffa norrmän som köper sex utomlands, oavsett det andra landets lagstiftning.

Även om Simon Häggström bekämpar prostitutionen polisiärt så ser han den som ett i första hand samhälleligt problem med många rötter.

– Jag tänker att det där odlas redan i barndomen, hur pojkar ska uppträda, hur man ska vara. Översexualiseringen av det offentliga rummet är någonting som vi inte heller pratar så mycket om. Det är allt ifrån reklampelare och musikvideos till pornografin som man kan se högupplöst i sin mobiltelefon på väg till skolan. En 17-årig kille vaknar inte upp en dag och bestämmer sig för att köpa sex, utan det har föregåtts av en längre process där hans kvinnosyn har formats. Någonting har ju lett fram till att man kommer till den ståndpunkten att det är okej att köpa sex.

Han ser även förklaringar i konsumtionshysteri, bekräftelsebehov och – förstås – ekonomisk ojämlikhet.

– Lever man i ett rikt land då är man van vid att kunna köpa sig det man vill ha. Därför är prostitution också en klassfråga. Den rika delen av världen utnyttjar den fattiga för att tillfredsställa sina behov. Det handlar om slavhandel även om kvinnorna inte är slagna i bojor av metall.