Ny strejk i tunnelbanan

”10 minuters trafik på grund av politisk strejk” stod det på
tunnelbanans anslagstavlor redan under morgonen. Detta var inte sant,
de cirka 40 förare som tillhör SAC och skulle strejka för politiska
krav hade mest eftermiddagsjobb denna dag. Dessutom informerade aldrig
Connex resenärerna i centrum om att tågen kördes på avkortade linjer
under fredagen. Resenärer från de sydvästra förorterna, på linjen till
Norsborg, fick lära sig det på det hårda sättet. Tunnelbanestationerna
söder om Sätra var stängda.



Av de SEKO-anslutna förare som skulle ha arbetat under dagen strejkade
cirka 80 enligt fackklubben. SEKO klubb 119, som organiserar de allra
flesta förarna, kunde tidigt rapportera att mellan 40 och 70 procent av
de förare som skulle arbeta på de tre tunnelbanelinjerna var i kamp. På
den blåa linjen var uppslutningen bättre än under förra strejken i
oktober. Alla dessa strejkade både för meddelarfrihet på arbetsplatsen
och naturligtvis för kravet att deras avskedade ordförande Per
Johansson skulle få behålla sitt arbete. Om denna strejk informerade
Connex inte alls under dagen.



Under kvällen tilltog Connex problem att upprätthålla någon trafik i
tunnelbanan. Turtätheten avtog och sent på kvällen hade Connex problem
att få in tågen i depå för natten.



Skrämseltaktik

Connex hade denna gång haft mer tid till sina förberedelser eftersom
den politiska strejken varslats på vanligt sätt. Redan på tisdagen
krävde man sjukintyg från första dagen för alla anställda under den
kommande veckan. En sådan åtgärd ska vara individuell, till hjälp för
rehabilitering, och detta avtalsbrott har SEKO begärt tvisteförhandling
om. Erkänner inte Connex sitt fel kommer de att bli stämda ytterligare
en gång.



I ett personalmeddelande dagen innan strejkerna skriver man att både
Connex och SEKO tar avstånd från olovliga aktioner. Sedan lovar Connex
att den kommande dagen ”kommer chefer att finnas ute på depåer och
arbetsplatser som ett stöd för dig som är där för att utföra ditt
arbete”. Så kan man formulera ett hot som ett löfte och så gott som
alla förare uppfattade detta som ett hot.



En stor andel av de tåg som gick kördes av inkallade arbetsledare och
chefer från företaget. Vid alla depåer för tunnelbanetågen fanns
särskilt inkallade vakter från bevakningsföretag som med hjälp av
arbetsscheman kontrollerade vilka anställda som fick komma in till sin
arbetsplats. Depån i Högdalen ”skyddades” av inte mindre än sex vakter.



Connex skrämseltaktik lyckades till en del, det fanns SEKO-anslutna
förare som inte vågade strejka. För alla förare som litade på sitt eget
arbetarkollektiv, haft kontakt med klubben och sedan tog kamp blir det
en uppgift att framöver dra med de tvehågsna.



Klockan 14 på fredagen hade SEKO klubb 119 också kallat till
demonstration på Sergels Torg. Denna tid på dagen fick man inte den
uppslutning av resenärer klubben hoppats på utan demonstrationen
samlade 400 deltagare. Demonstrationståget dominerades varken av
kollektivtrafikens arbetare eller arbetande kollektivtrafikanter utan
mer av de som utifrån ville sätta sin egen prägel på en arbetarkamp.



LASSE SIMMONS

Proletären 47, 2005