Socialkonservativt bökande i brun jord

I sin presentation av förslaget till nytt principprogram skriver huvudförfattaren Mattias Karlsson att syftet med det nya programmet är att bredda partiets ideologiska bas. Utöver nationalismen skall ”begreppet socialkonservatism lanseras som en ny ideologisk huvudbeteckning”.

Han poängterar att nationalismen ”är och kommer alltid att vara helt grundläggande för partiets världsåskådning”, men att det krävs en ideologisk breddning för att nå partiets ”mål om att bli ett statsbärande parti och kunna rädda vårt land”.

Detta är en del av en utveckling inom det som brukar kallas extremhögern. En utveckling som initierats av främst Front Nationals Marine le Pen i Frankrike. Efter att ha tagit över efter sin pappa vill hon ta partiet vidare från skrikig främlingsfientlighet och allmänt motstånd mot ett diffust etablissemang.

I en tid när den nyliberala kapitalismen befinner sig i kris, när EU-projektet skakar i sina grundvalar, ser de möjligheter för en ny höger att vinna mark. De kallar sig
följdriktigt ”den nya högern”.

Fasaderna skall putsas upp och avståndet till deras nazistiska förflutna skall vidgas. Men den ideologiska fördjupningen gör banden till den bruna historien än tydligare. Den moderna fascismen är inte nazistisk – Hitler, hakkors och förintelseförnekelse är ingen framgångsväg, i varje fall inte i västra Europa.

Den nazistiska grenen på fascismens träd kapas för att ge bättre livskraft åt resten av trädet vars två rötter är nationalismen och konservatismen.
  
I programförslaget står det att socialkonservatismen ”föddes i mitten av 1800-talet som en reaktion på den samhällssplittring och det hotande klasskrig som följde i den tidiga industrialismens fotspår” för att ”ersätta klasskamp och hat med förbrödring och nationell solidaritet, strävan efter att ersätta revolution med reformer och strävan efter att ersätta tendenser till anarki och samhällsupplösning med trygghet, hög moral och lag och ordning”.

Detta är en korrekt beskrivning. Reaktionen mot de krafter som kapitalismen släppt fria innehöll två sidor: dels mot den framväxande arbetarklassen och det hotande klasskriget och dels mot kapitalismens raserande av den trygghet och de sociala band som höll samman det feodala samhället.

Det är två sidor av samma mynt, men för socialister bör de även ses var för sig. För det handlar lika mycket om här och nu, som om reaktionen på 1800-talet.

Vi börjar med det förra. Den borgerliga revolutionens kamp mot feodalismen angrep det gamla samhället i grunden. Mot feodalismens ekonomiska, politiska och juridiska inskränkningar krävdes frihet, inte minst kapitalisternas ekonomiska frihet och rättvisa att berika sig liksom adeln. Entreprenörernas herravälde framför den herreklass vars välde byggde på börd.
Bördsaristokratin ersattes med penningaristokratin, precis som den franska revolutionären Marat varnat för 1790.

När striden var vunnen och borgerlighetens egen makt skulle konstitueras saknades de fjädrar som makten tidigare legitimerat sig med – den tidigare överhetens makt hade varit av gud given. Barnet hade kastats ut med badvattnet.

Mot den framväxande arbetarklassen behövdes en ”moral”, ”lag och ordning” som skyddade det nya klassamhället. Efter revolutionsåret 1848 enades det bestående samhället under slagorden ”egendom, familj, religion, ordning”, skriver Marx.

Trots att över 160 år har gått kan SD:s programförslag sammanfattas i just dessa fyra punkter, med tillägget nation.

Socialkonservatismens politiska funktion är att rädda kapitalismen från kapitalismen självt, från de destruktiva sidor som riskerar att bli ett hot mot systemet. Detta var den ena sidan av reaktionen.

Den andra sidan av myntet var en reaktion mot att kapitalismen, som Marx och Engels skriver i Manifestet, ”förstört alla feodala, patriarkaliska och idylliska förhållanden […] obarmhärtigt slitit sönder de brokiga feodalband, som band samman människorna med deras naturliga ledare, och icke kvarlämnat några andra band än det nakna intresset, det känslolösa ’kontant betalning’”.

En civilisationskritik mot den kapitalistiska nyttomoral som enbart värderar utifrån ekonomisk nytta. Mot den positivism som i produktionens ständiga tillväxt såg mänsklighetens lyckorike födas, men som i tillväxtens namn offrade alla värden bortom de ekonomiska. En reaktion mot den andliga utarmning och otrygghet som kapitalismen orsakar.

Denna positivism har även, med få undantag, varit förhärskande inom arbetarrörelsen, både den reformistiska och den revolutionära. Socialismen uppfattas inte som ett i grunden motsatt system, utan föds ur den ekonomiska tillväxten. Därmed överlämnas civilisationskritiken till högern.

En av de som reagerade mot positivismen inom arbetarrörelsen var marxisten Walter Benjamin som menade att revolutionen istället för att spela rollen som ”historiens lokomotiv”, den klassiska bilden inom arbetarrörelsen, istället ska fungera som en ”nödbroms” för att stoppa tågets skenande rusning mot katastrofen.

Det finns inte plats att gå in mer på detta tema nu, men med klimatkrisen, tillväxthetsen och överproduktionskrisen för ögonen ligger det mycket i dessa ord. Lösningen på dessa problem ligger inte längre fram på det inslagna spåret, socialismen måste innebära en spårändring.  
  
I filosofisk mening representerar socialkonservatismen motupplysningen. Det var ingen felsägning när Tea Party-rörelsens frontfigur Michele Bachman i våras pekade ut renässansen som roten till allt ont. Det komiska är att Jimmie Åkesson är den svenska varianten på de talibaner han så innerligt säger sig bekämpa.

Motupplysningen vänder sig mot renässansens och upplysningens idétradition som satte människan i framsätet istället för gud, som lärde kritiken mot maktens dogmer istället för blind tilltro till förmenta auktoriteter och predikade människans möjlighet och plikt att begripa världen för att medvetet kunna förändra den till det bättre.

Istället lyfts oförnuftet till princip. Hyllandet av oförnuftet går hand i hand med vördnaden för traditioner. Människor ska underordna sig makten, inte ifrågasätta den. Istället för kritiskt tänkande gäller okritisk underdånighet. Det faktiska maktinnehavet är sin egen legitimation, makt är rätt.

Konservatismens fader Edmund Burke skrev att människor ska ”nalkas statens fel på samma sätt som en faders sår, med from vördnad och bävande omsorg”. Därför ska politiken grunda sig på människans ”säkra och mäktiga instinkter” istället för på ”förnuftets bristfälliga och osäkra resultat”.

Detta var även fascismens och nazismens syn. Nazistpartiets riksorganisationschef Gregor Strasser förklarade 1932 att nazismen ”I medveten motsats till franska revolutionen […] förkastar rationalismen, förnuftsläran som endast vill erkänna förståndet och intellektet och inte den blodfulla viljan såsom bestämmande över folkets och statens öden”.

Det gäller även för Sverigedemokraterna. I programförslaget vänder sig SD mot såväl socialismens som liberalismens världsbilder. Upplysningens arvtagare vulgariseras till att fortfarande stå på 1600-talets nivå och betrakta människor som födda som oskrivna kort och som enbart genom förnuftets makt kan omskapa samhället och människorna till fulländning.

Detta är som sagt en vulgarisering. Få människor förnekar idag att det sociala och det biologiska samspelar.

Mot upplysningens förnuftstro vill SD poängtera ”nedärvda känslor, instinkter och drifter” samt att ”politikens viktigaste uppgift inte [är] att försöka riva ned alla de strukturer och kollektiv som omger individen utan snarare att försöka skapa, stödja och upprätthålla normer, moral, lagar, sedvänjor” och att kanalisera ”den nedärvda mänskliga naturen”.

Dagens Nyheters mångåriga chefredaktör Herbert Tingsten menade att fascismens antiintellektualism har ett samband med ”reaktionen mot socialismen och kommunismen, mot de rörelser som hotar den bestående sociala hierarkin. Dessa rörelser är burna av rationalistiskt patos. De tror sig med förnuftets hjälp kunna söndersmula de värdeföreställningar, som tjänar som stöd åt den privatkapitalistiska ordningen och framför allt åt de sociala och ekonomiska olikheterna. De är utilitarismens och upplysningsfilosofins arvtagare.”

Det är fullt logiskt att SD i programförslaget särskilt framhäver sig självt som motståndare till marxismens ”radikalism, internationalism, förakt för traditioner och bristande respekt för lagen och äganderätten”.

I SD:s värld skall vi känna vördnad för principer, sedvänjor och symboler inte för att vi kommit fram till att dessa är rätt, utan för att de är uråldriga. Medvetet fattade principer skall man vara skeptisk till, medan principernas irrationella ursprung blir en garanti för deras riktighet.

Detta är en världsåskådning som underblåses, och till delar omfattas, av borgerligheten som förklarar att ideologierna är döda och där varje tanke om ett förnuftigare sätt att organisera samhället ges en Gulag-stämpel.

Är Sverigedemokraterna höger eller vänster? Frågan debatteras mycket. Timbros vd Markus Uvell skriver den 17 oktober apropå förslaget till nytt program att SD framträder som ett mittenparti, därför att de inte hundraprocentigt sluter upp bakom nyliberalismen. Detta är ett ytligt sätt att betrakta frågan.

Frågan om höger och vänster handlar inte om nyliberalism eller inte. Frågan om höger och vänster, om borgerlig eller socialistisk politik, handlar om förhållandet till kapitalismen.
SD är motståndare till liberalismen, även om motståndet mot nyliberalism inte ska överdrivas, i den konkreta politiken accepteras de flesta av nyliberalismens dogmer, men de är inte motståndare till kapitalismen.

Den nyliberala erans förkunnande om den enda vägens politik innebär inte att det endast finns en kritik från vänster. Kritiken kan också komma från höger, från en socialkonservativ ståndpunkt, som precis som efter 1848 och efter krisen 1929 träder in på den politiska scenen som en räddare av kapitalismen.

Om de motsättningar som den fria kapitalismen trasslar in sig själv i blir allt för olösliga, om klassmotsättningarna uppfattas som hotfulla, om vänstern växer i politisk styrka – då står dessa bruna krafter redo att agera räddare i nöden. Detta är den politiska strategin bakom ”den nya högern”.

Två personer utpekas i programförslaget som ideologiska föregångare, den brittiska premiärministern Benjamin Disraeli och svensken Teodor Holmberg. Den senare myntade begreppet folkhem, 22 år innan Per-Albin Hanssons folkhemstal. Och i programförslaget skriver SD att de ”betraktar folkhemstanken som en i grunden socialkonservativ idé. Visionen om ett
återupprättat folkhem, där samhörigheten inte är baserad på klass – utan nationstillhörighet”.

SD kallas ibland för ett folkhemspopulistiskt parti. Detta är både rätt och fel. SD pratar mycket om återupprättandet av folkhemmet och anspelar på det socialdemokratiska folkhemmet.

Det är viktigt att inse att det inte är socialdemokratin som är socialpolitikens skapare, utan den tyska järnkanslern Otto von Bismarck. Efter enandet av Tyskland och inför hotet från den framväxande arbetarrörelsen formade Bismarck en politik som å ena sidan innebar omfattande program för social lagstiftning, statliga sjuk-, olycksfalls- och pensionsförsäkringar speciellt riktade till arbetarklassen och å andra sidan antisocialistiska lagar som förbjöd socialistiska möten, tidningar och föreningar.

”Våra demokratiska vänner [den socialistiska arbetarrörelsen] kommer att skriva förgäves, när folket ser att furstar intresserar sig för deras välfärd”, förklarade Bismarck.

Liknande tankegångar växte hos den svenska borgerligheten.  En av Bismarcks svenska anhängare var Gillis Bildt, Carl Bildts farfars farfar. Bildt skrev redan 1881 i ett brev till Oscar II ”Att furst Bismarck, inseende den fara, vari det lagbundna och monarkiska samhället svävar, söker besvärja detsamma genom att bereda de arbetande klasserna […] fördelar och genom att reglera de sociala friheterna är i hög grad lovvärt”

1882 lämnade den frisinnade norrländske ledamoten i andra kammaren och bonden Erik Westin in en motion där han begärde en utredning om skydd vid yrkesfara och ersättning för olycksfall i arbetet. Hans motivering är talande:

”Genom klokt och ändamålsenligt reglera förhållandena mellan arbetsgivare och arbetstagare, mellan kapitalet och arbetet, befrämjas en sund utveckling, och de socialistiska strömningar, som i andra länder ingiva berättigade farhågor, torde därigenom kunna undvikas” (Motion AK 1882:76).

Två år senare väckte liberalen Adolf Hedin en motion (Motion AK 1884:11) rörande olycksfalls- och ålderdomsförsäkring för arbetare. I motionen hänvisar han till de tyska erfarenheterna, och skrev att sociala missförhållanden ger en ”gynnsam jordmån åt Internationalens läror”.
Genom att mildra de mest skriande orättvisorna skulle det rådande systemet räddas. Detta är innebörden i det socialkonservativa folkhemmet.

När socialdemokratin och Per-Albin Hansson började tala om byggandet av ett folkhem, utan varken kelgrisar eller styvbarn, där den starke inte trycker ner och plundrar den svage, så var det fullt medvetet som man tog ett ord som redan fanns i den politiska debatten.

Det socialkonservativa begreppet folkhem erövrades och fylldes med ett i grunden annorlunda innehåll. Som samhällsbärande parti under kapitalismen kunde socialdemokratin inte enbart förlita sig på arbetarklassen utan var tvungen att vinna bredare stöd inom mellanskikten.

Läser man Per-Albin Hanssons folkhemstal från 1928 så handlar det inte om att enbart avskaffa de mest skriande orättvisorna. Han pratar visserligen om det goda hemmet vars ”grundval är den gemensamheten och samkänslan”. Men lite längre fram i talet säger han:

”Det svenska samhället är ännu icke det goda medborgarhemmet. Här råder visserligen formell likhet, likheten i politiska rättigheter, men socialt sett består ännu klassamhället och ekonomiskt råder fåtalets diktatur.”

För att uppnå folkhemmet ”måste klasskillnaden avlägsnas” och ”det ekonomiska fåväldet falla” för att ”folket kommer icke i längden att finna sig i, att de viktigaste medlen för produktion av dess livsbetingelser, för bevarandet och ökandet av välståndet, ligger i händerna på några få kapitalister, som ofta för att tillgodose sitt vinstbegär åsidosätta hänsynen till både produktionens och andra allmänna intressen.”

Folkhemmet krävde socialism, krävde kapitalismens avskaffande – detta är grundtanken i den Per-Albinska folkhemstanken, något som socialdemokratin i sin vandring mot ett socialliberalt parti glömde bort.

Frågan om det var möjligt att avskaffa kapitalismen genom gemensamhet och samkänsla även med den klass vars makt skall störtas, kan vi lämna därhän i denna artikel. Det avgörande är att folkhemstanken 1928 var en socialistisk tanke.

SD försöker sig idag på en bakvänd Per-Albin. Ordet folkhem är för många människor, särskilt ur de äldre generationerna, förknippat med ett samhälle med större rättvisa, jämlikhet och solidaritet. Den sympati ordet väcker försöker SD använda, men innehållet i det sverigedemokratiska folkhemmet är något helt annat.

Läser man SD:s andra mentor Benjamin Disraeli, är det tydligt att det inte handlar om ett avskaffande av kapitalismen, det handlar inte ens om ökad jämlikhet och en rättvisare förmögenhetsfördelning.

Disraeli menade att det finns två slag av jämlikhet: en låg, jordisk och materialistisk jämlikhet och en upphöjande och himmelsk jämlikhet. Den förra representeras av socialisterna ”att ingen skall vara privilegierad” och den senare av de konservativa som vill ”att alla ska vara privilegierade.”

Den privilegierade ställningen ligger just i att vara en del av en nation, vilket gör alla till jämlikar oavsett ställning i samhället. Detta var också grundtanken hos nazismen. Hitler förklarade i maj 1933:

”Vi betraktar inte samhällsställning eller levnadsförhållanden såsom något avgörande. Sådant kommer och går under årtusendena. Vad som förblir, vad som förblir, är substansen i sig, en substans av kött och blod: vårt folk.”

I programförslaget har SD visserligen avlägsnat ord som kött och blod, de klingar allt för tyskt. Men innehållet är det samma:

”Sverigedemokraterna ser nationen som den viktigaste, äldsta och mest naturliga mänskliga gemenskapen efter familjen. Imperier, politiska grupperingar och andra övernationella gemenskaper har kommit och gått under det senaste årtusendet, men nationer har bestått. Den nationella samhörigheten binder samman nationens medlemmar över tid och rum och skapar band mellan de döda, de levande och ofödda generationerna liksom mellan unga och gamla, olika samhällsklasser, politiska läger och geografiska regioner”.

Lite senare skriver de att ”Stora klassklyftor och sociala orättvisor hotar tryggheten och sammanhållningen, riskerar att slita isär nationen och måste därför motverkas. Samtidigt är det viktigt att poängtera att en allt för långtgående omfördelningspolitik också kan få förödande konsekvenser” och att de ”betraktar äganderätten som en nödvändig förutsättning för en lyckosam samhällsutveckling”.

Här är det nästan ordagrant Disraeli som talar, som visserligen krävde en socialpolitik men samtidigt slog fast att ”egendom skall utgöra villkor för makt, och alla dess lagar och sedvänjor avser att främja samlande av rikedom och förevigande av den vunna äganderätten. Vi kan därför ej ändra egendomsfördelningen i detta land utan att ändra nationalkaraktären”.

Karl Marx kallade Disraeli och hans likar för ”okunniga tölpar” som ”trots allt humanitärt svammel betraktar det borgerliga samhällets förhållanden som tecken på ett idealtillstånd: den historiska utvecklingens absoluta höjdpunkt”. Det finns ingen anledning att revidera denna uppfattning om Disraelis nutida eftersägare.
  
SD:s nationalistiska syn är grundläggande för deras demokratiuppfattning och gör deras allmänna bekännelser till demokratin meningslösa. De skriver att SD:s ”uppfattning är att man inte helt kan förbigå ordet ’folk’ i begreppet folkstyre och att folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla i en stat som bebos av flera folk”.

Denna tolkning av begreppet folkstyre har sina rötter i den reaktionära nationalismen, inte minst den tyska ”ein volk, ein reich”. Denna skiljer sig från den demokratidefinition som har sina rötter i den franska revolutionen, som med folket menar samtliga medborgare i en stat.

Den nationalistiska synen på folkstyre är motsatsen till vänsterns, som föddes under revolutionen och som även är arbetarrörelsens historiska rötter, som sätter folket i förhållande till herrarna, folkmakten ska begränsa och bekämpa herremakten.

Uppdelningen av den svenska befolkningen i olika folk utreds under paragrafen om ”Sverigedemokraterna och nationen”. Här får vi veta att som första definition för vem som får ingå i den svenska nationen anser SD lojalitet. För att vara medlem i den svenska nationen måste man vara lojal och medlem ”kan man enligt vår [SD:s] uppfattning bli genom att antingen födas in i den eller genom att senare i livet aktivt välja att uppgå i den.”

Följaktligen kan även en ”infödd svensk upphöra att vara en del av den svenska nationen genom att byta lojalitet”.

SD avslöjar inte vad man skall vara lojal med för att få vara en del av ”folket” och ”den svenska nationen”. De frågetecken som här ställer upp sig på svarta led, kan redan skönjas sträcka på sig till utropstecken på marsch i framtiden under slagordet ”ett folk, en nation”.

I programförslaget fastslås att SD är ”antirasistiskt”, men även denna proklamation faller platt. I förslaget faller den mask som SD under Jimmie Åkesson så ihärdigt hållit upp för att försöka dölja sin rasism.

Istället för att klä sin rasism i kulturbegreppet, som den moderna rasismen gör då begreppet raser skorrar allt för illa av historiska orsaker, pratar man nu om en ”nedärvd essens” som skiljer sig mellan olika grupper. Det är inte ens en illa förklädd rasism, det är ett programmatiskt fastslående av biologiska skiljelinjer mellan grupper.

Ett exempel på dessa ”nedärvda egenskaper som förenar en viss grupp av människor”, skriver SD, är män och kvinnor. Att de inte ger exemplet ”afrikaner” och ”arier” ska nog skrivas på feghetens och partitaktikens konto. Men exemplet män och kvinnor handlar inte om så enkla saker som livmoder eller testiklar. Det handlar om skillnader ”bortom det som kan observeras med blotta ögat”.

Det är den konservativa synen att kvinnor ska vara kvinnor och män vara män, genetiken har programmerat oss till våra bestämda roller. Denna uppfattning blir tydlig i partisekreterare Björn Söders motion till riksdagen som yrkar på ”avveckling av det skattefinansierade stödet till genuspedagogik och annan verksamhet där staten med utgångspunkt i verklighetsfrånvända politiska teorier försöker experimentera med, eller ändra, på våra barns och ungdomars beteendemönster och
könsidentitet.”

Antifeminism och rasism är tvillingar och det ofrånkomliga tankefoster som uppstår när socialkonservatism och nationalism idkar samlag.

Ledartrojkan inom Sverigedemokraterna – Åkesson, Karlsson, Söder – samlades på Lunds universitet och där började ”förnyelsen” av partiet.

Under första hälften av förra århundradet hette en av giganterna inom den akademiska världen i Lund och i Sverige Fredrik Böök. Huruvida hans stämma ännu ekar i universitetets lärosalar vet jag inte. Men alldeles uppenbart är det i samma bruna jord som SB idag bökar.

Anledningen till att Böök inte nämns som en ideologisk förebild är säkerligen att han var Tysklandsvän. I Hitlers Tredje rike såg han sin politiska övertygelse förverkligas. Han skrev: ”det verkliga demokratiska genombrottet […] kom ingalunda år 1918, utan först genom den nationalsocialistiska revolutionen” och mot den liberala kapitalismens fria fall kom socialpolitik och istället för klasshat byggdes en folkgemenskap.

De antijudiska pogromerna ogillade Böök. Efter Kristallnatten 1938 skrev han:

”Explosionsrisken stegras av judarnas närvaro i Tyskland. Det är fullkomligt meningslöst i en sådan belägenhet att i oändlighet diskutera principfrågor om orsaker, ansvar, skuld och oskuld.

Det enda praktiska, det enda försvarliga är att skilja de element åt, som kan framkalla utbrottet.

Därför finns det bara en enda slutsats, som statsmännen måste dra: man måste organisera judarnas utvandring ur Tyskland till ett nytt bosättningsområde, där de som ett slutet folk kan föra ett sunt och självständigt liv.”

Som svar på ”det proletära klasshatet” sätter Böök folkgemenskap och han skriver att antisemitismen ”kan blott bekämpas med Herzls, Achad Haams och Chaim Weizmanns vapen, med zionismen”.

I denna fråga skilde sig Böök inte från nazisterna. Förintelsen var ingen på förhand uppgjord plan utan slutpunkten på en process av en radikalisering av nazisternas politik och regim. Först 1941 övergavs alternativet med judisk emigration och året därpå skapades det första utrotningslägret.

Två kommentarer. För det första hördes Bööks argument nästan ordagrant från sverigedemokratiskt håll efter Breiviks massmord i Norge. ”Om det inte funnits någon islamisering eller massinvandring hade det inte funnits något som triggade Behring Breivik att göra som han gjorde.”, som kommunpolitikern Erik Hellsborn skrev på sin blogg efter massakern.

För det andra blir Sverigedemokraternas vurmande för Israel och sionismen inte svårbegriplig, tvärtom. Olika ”raser”, kulturer, grupper med gemensam nedärvd essens, eller vad man nu vill kalla det, kan inte leva ihop utan skall åtskiljas. SD:s stöd till Israel är inte ett bevis för att de är antirasister, som de själva ihärdigt påpekar, det är tvärtom en logisk konsekvens av den rasistiska grundsyn som är SD:s men också sionismens.

Huvudfåran av dagens fascister hetsar inte mot judarna, i varje fall inte i Västeuropa och USA – idag är det muslimerna. Myten om en smygande, ständigt pågående islamisering som hotar den europeiska kristna kulturen är vår tids variant av den judiska världskonspirationen. Nazisternas berättelse om en parasiterande religiös minoritet som bor i fattiga ghetton och som i grunden är så annorlunda att samlevnad är omöjlig, denna berättelse är åter gångbar.
 
Förslaget till nytt partiprogram understryker vikten av att inte göra misstaget att se SD som enbart ett missnöjesparti. Som de populister de är försöker de givetvis vinna poänger på många människors berättigade missnöje med ökade klyftor, försämrad välfärd och massarbetslöshet.

Men stämpeln missnöjesparti innebär en underskattning av det som händer. För dagens fascister och rasister är inte dumma och det som händer är inte något tillfälligt utslag av missnöje.

Sverigedemokraterna och deras likar i omvärlden är borgerliga partier som ser möjligheter att växa – i ett läge av kris för den nyliberala kapitalismen, i tider av ökade klasstrider som i Grekland och genom att omvandla imperialismens ständiga krig i Mellanöstern till inrikespolitik riktad mot muslimer.

Fascismen är, har alltid varit och kommer alltid att vara en del av borgerligheten – oavsett om de lyckas vinna en del röster även bland arbetare. Detta innebär att borgerligheten är opålitlig i kampen mot rasismen och fascismen. De tar inte kamp mot dem. De anpassar sig.

Journalisten Lisa Bjurwald, ledarskribent på Dagens Nyheter och författare till boken ”Europas skam” om den växande rasismen i Europa, menar i en intervju i tidningen Flamman att detta håller på att hända just nu. Hon menar att hon är den enda liberal i Sverige som skulle kunna skriva en sådan bok. Hon vet många liberaler som kan skriva böcker om islamismen, men inte om rasismen och fascismen. Hon möter aldrig några liberaler på antirasistiska manifestationer och debatter. Hon kallar detta för ett sjukdomstecken för borgerligheten.

Sakta men säkert smälter högerflanken samman till en blå-brun sörja. Så hände på 1930-talet och så också idag. Anledningen att vi idag minns Torgny Segerstedt var att han var en av få liberaler som vägrade anpassa sig.

Den verkliga motkraften till fascismen utgjordes och utgörs av arbetarrörelsen och vänstern, framför allt den kommunistiska.