Party like it's 1917

1917 tog Lenin sin kvast och saker flög som svensken vid Poltava, för att använda ett ryskt uttryck. Så här i november år 2017 så tillåter jag mig själv att vara både högtidlig och poetisk.

I John Reeds anda, den amerikanske journalisten som på plats bevittnade den ryska revolutionen, kan jag konstatera att 100 år har gått som skakat världen. 100 år och tusen framgångar och nederlag senare så säger jag till Lenin, bolsjevikerna, arbetarna, bönderna och alla ni andra som har deltagit i revolutioner och uppror runt om i världen sedan dess: Inte illa pinkat!

Den röda fanan är utsträckt för oss att ta vid och era erfarenheter, segrar och misstag är lärdomar som fyller vår Kånken på färden. Vi förnekar inget och (r):en från det förflutna bär vi med oss.

När vi nu blickar framåt, väntar ut pendels slag och bidar vår oktoberrevolution så kan man se tillbaka på mänsklighetens historia och tänka att förnuftet brukar segra. Men försök övertyga någon på stan eller på jobbet genom att säga: Det är lugnt, förnuftet segrar i slutändan, om inte imorgon så antagligen inom 100-200 år. Föga trösterikt, skulle jag tycka.

Fint folk kommer sent brukar man säga, så låt oss då istället komma tidigt och ta tag i saker och ting nu. En eventuell seger för förnuftet imorgon bygger i slutändan på vad vi gör idag, här och nu! Blott i kamp hörs vinnarmelodin.

Kapitalet kommer inte att begå självmord när det ser vad det ställt till med. Kapitalet har både ansikte och adress och beter sig arrogantare och mer destruktivt än någonsin, men ändå högst logiskt utifrån sitt klassintresse.

Folkliga rörelser finns världen över som driver krig mot oförnuftet, och det är tydligt att där kampen är bäst organiserad är den också mest framgångsrik. Omvägen runt organisering finns inte.

I vårt individualistiska tidevarv har det blivit nästan fult att tillhöra en organisation eller parti. Stora folkrörelser som tidigare starkt påverkade samhällsutvecklingen lyser idag med sin frånvaro och föreningsliv är inte längre en normal del av människors liv.

Ensam är stark och själv är bästa dräng är två obegripliga uttryck som jag aldrig har förstått ursprunget till och som ingalunda stämmer.

I Majakovskijs hyllningsdikt till bolsjevikernas parti heter det:

”En ensam, vad mäktar väl han
som ett ynkligt pip, är den ensammes röst.
Vem hör den, kanske hustrun sin man.
Partiet, det är stämmor, svaga och tunna
samman smälta till en orkan
vräker undan murar, som kanondån spränger örats membran
partiets miljoner fingrar, knyts till en enda krossande hand.”

Ni som har varit på någon av Nynningens konserter det senaste året, till exempel på Kommunisternas sommarläger, minns säkert en oförglömlig konsert där de spelade skivan ”För full hals” som bygger på just Majakovskijs texter.

Men den som kan sitt Nynningen märkte säkert att de utelämnade en låt, nämligen just nämnda Bolsjevikernas parti.

Slump eller inte, jag har förståelse för att somliga har ett problematiskt förhållande till dylika partihyllningstexter som var desto vanligare förr. Sånger som ”Die Partei hat immer recht” (”Partiet har alltid rätt”) känns ju rätt förlegade, särskilt eftersom det statsbärande partiet i Östtyskland bevisligen hade fel emellanåt.

Likväl visar de senaste hundra åren att den kollektiva, skolande och organiserande kraft som ett kommunistiskt parti innebär eller ska innebära, behövs som ett medel i arbetarklassens och folkens kamp.

Partiet är inget självändamål, utan bör ses som ett redskap i kampen för människans befrielse från förtryck och i kampen för socialism, och i förlängningen kommunism.

Nåväl, slut på de högtravande orden. Likt bolsjevikernas enkla paroller ”frihet, jord och bröd” och ”all makt åt sovjeterna” så måste vi hitta dagens paroller som knyter nävar och sätter hjärtan i brand.

Vi ska inte vara långsinta. Det viktiga är inte var du stod när Seskarö, Göteborg och Petrograd reste sig 1917. Det viktiga är var du ställer dig idag.

Jag avslutar genom att parafrasera Prince: Låt oss inspireras och festa som vore det år 1917!