Death metal och kommunism

Tomas Skogsberg är personen bakom Sunlight-studion som under första halvan av 90-talet var hem för vad som kallades för det svenska death metal-soundet. Inom den hårdare metalmusiken var svenska band som Entombed, Dismember och Grave stilbildande och alla hade de gemensamt att deras alster spelats in i Sunlight Studio med Tomas Skogsberg bakom rattarna.

Sunlight-soundet, som det också kallats, kännetecknas av en mullrande bas, tydliga trummor och distade elgitarrer som närmast påminner om en motorsåg. Tomas Skogsberg visar upp en gitarrpedal av märket Boss som används för att åstadkomma det eftersträvade gitarrljudet.

– Den här pedalen, Heavy Metal HM2, kan egentligen bara användas till dödsmetall, annars låter den för jävligt, säger han. Och så ska gitarrerna stämmas ner, gärna till C om det går.

Inspelningsprocessen beskriver Tomas Skogsberg som ett tätt samarbete mellan band och producent där båda parter är lika viktiga för slutresultatet.

– Det är mitt sätt att tänka när det gäller musik och jag hade inte kunnat göra det på något annat sätt. Jag vill vara en kugge i hjulet.

Den kollektivistiska syn Tomas Skogsberg har på skapande har han också på samhället och politiken. Sedan ungefär två år är han medlem i Kommunistiska Partiets stockholmsavdelning.

– Jag har ju egentligen varit vänster så länge jag förstått politik, berättar han. Min äldre brorsa var med i FNL-grupperna på 70-talet och jag var mycket hemma hos honom och hörde på vad de snackade om. Men jag har lite svårt för flumvänstern, om man får säga så. Jag vill ha det lite mer ordentligt, det finns en struktur som jag skulle vilja ha.

Som exempel tar Tomas Skogsberg kulturpolitiken i Sovjetunionen och det statliga skivbolaget Melodiya.

– På den tiden fanns det egentligen bara ett stort skivbolag där alla musiker fanns, och den som tjänade mest delade med sig till de andra som inte hade kommit så långt. Förstår du hur bra? Det är ju så perfekt det kan bli!

Tomas Skogsberg pratar gärna politik och hans engagemang går inte att ta miste på när han pratar om hur Stockholm har förändrats sen han växte upp på 60- och 70-talet.

– När jag var liten fanns det ju en och annan luffare, men man sa ändå att det aldrig kommer bli som i USA med utslagna och hemlösa människor. Så sent som i år har Stockholm stad lagt 200.000 spänn på galler som ska hindra folk från att sova under trapporna på Kungsholmen.

– Samtidigt byggs det inga billiga hyresrätter fast det behövs. Varför inte det? Jo, för att då är det ju ingen som vill bo i de dyra lägenheterna, konstaterar han.

Om det var en äldre bror som fick in Tomas Skogsberg på politiken så var det en annan äldre bror som fick in honom på musiken. Beatles var och är husgudarna och deras White Album från 1968 är bibeln.

– Jag har en regel om att ingen som kommer in i min studio får lämna den innan de fått höra Beatles, säger Tomas Skogsberg och trycker igång ett spår från White Album på öronbedövande volym.

Privat lyssnar han inte så mycket på death metal utan mer på 70-talsrock. Genomgående är att det inte får vara för polerat.

– Jag har alltid gillat när det är extremt åt något håll. Jag gillar när det sprakar och knastrar, och har lite svårt för musik där allt är perfekt.

Efter att ha experimenterat med egna inspelningar på 70-talet skaffade Tomas Skogsberg på 80-talet en åttakanalsbandspelare och började spela in olika band, främst punkband. Efter några år uppgraderade han studion med en sextonkanalare och i samband med detta sa han upp sig från sitt jobb som ritare på Stockholm Energi för att jobba heltid på studion.

– Jag hade tur och det gick bra, konstaterar han.

Tidiga demokassetter med band som Morbid och Treblinka – som så småningom blev Tiamat – spelades in men det var när Stockholmsbandet Nihilist spelade in sin andra demokassett 1988 som det unika Sunlight-soundet började utkristalliseras och sätta sin prägel på musiken.

Nihilist blev snart Entombed och med debutskivan Left Hand Path från 1990 tog det fart för Tomas Skogsberg, Sunlight blev ett välkänt namn och band som At The Gates, Necrophobic och Darkthrone kom i en strid ström för att spela in i studion.

– I stort sett hela 90-talet så hade jag ju jobb hela tiden, berättar han. Senare har folk som var 15-16 år i början av 90-talet sagt till mig: ”shit, jag har bara skivor som det står ditt namn på men det visste jag inte när jag köpte dem”. Det måste ju betyda att de gillade ett visst sound på skivorna.

Ruljansen gjorde att verksamheten kunde växa, en studio blev två och personal anställdes.

– Det var jätteroligt i början, berättar Tomas Skogsberg. Det var mycket folk och man jobbade hela tiden, men en dag så märkte jag att ”shit, det börjar bli fabrik här!”

Raka motsatsen till perioden i början av 90-talet när svensk death metal var en liten men kokande undergroundrörelse, när kassetter postades fram och tillbaka mellan kontinenter och små skivbolag poppade ur överallt.

– Man jobbade mycket mer tillsammans på den tiden och hjälpte varandra, konstaterar han.

Så småningom rev Tomas Skogsberg den andra studion för att återgå till en mer sansad arbetstakt.

För drygt tio år sedan bestämde sig Tomas Skogsberg och hans sambo att fly stressen i Stockholm och flytta ut till landet utanför Norrtälje där de köpte ett gammalt renoveringsobjekt från sent 1800-tal. De två barnen är halvt utflugna till studier men kvar i huset finns både hund och katt. Sunlight-studion huserar i den intilliggande ladan.

– Nu på lördag ska jag börja jobba med ett band från Italien, berättar Tomas Skogsberg. Vilka dårar som åker från Italien ända ut på landet i Norrtälje, kan man ju tänka. Men de känner sig hemma här och de kan slappna av och vara kreativa så fort de kommer innanför dörren.

För att skapa den stämningen måste man som producent ibland agera psykolog.

– När det inte går bra kan man inte börja skrika utan man får försöka hitta lösningar. Det kan vara allt från pauser till att man peppar på ett speciellt sätt.

Producenten är den som har sista ordet men också ansvaret för att slutprodukten blir bra. Tomas Skogsberg menar att det är en roll man växer in i.

– Jag tror inte att jag en dag bestämde att nu ska jag bli producent utan jag var ljudtekniker som med tiden började lägga mig i och styrde upp saker och ting. Man har väl vissa egenskaper som passar för det, att reda ut saker.

Ibland kan det vara en utmaning att få bandet med på tåget och det kan ofta bli diskussioner om åt vilket håll man ska gå. Kompromisser är dock inget som Tomas Skogsberg är speciellt förtjust i.

– Då är det bättre om någon annan bestämmer. Då blir det i alla fall en tråd i det, även om jag inte gillar den tråden lika mycket.

– När jag pratar med band inför en inspelning och får höra demos så ser jag väldigt långt fram. Jag kan se vissa arrangemang framför mig och jag hör till och med de färdiga låtarna i mitt huvud, medan bandet kanske inte tänker längre än till själva framförandet. Det är en egenskap man lär sig med tiden när man jobbar som producent.

Även om namnen Sunlight Studio och Tomas Skogsberg främst förknippas med death metal så har mycket annat spelats in i studion. Punkband som Refused och Wolfbrigade har blandats med mer kommersiellt framgångsrika band som Hellacopters och Backyard Babies, vilka också gett Tomas Skogsberg hans två guldskivor.

Under en period fanns även planer på att spela in moderna versioner av Hoola Bandoola Bands gamla låtar. Mikael Wiehe var inblandad men projektet rann av olika anledningar ut i sanden.

Många gånger har han fått frågan om vilken produktion han själv är mest stolt över och svaret är alltid detsamma: Entombeds tredje platta, den rockiga Wolverine Blues från 1993.

– För att det var en härlig tid, alltihop var lite nytt, vi hade roligt och inspelningen gick bra. Vid den tiden var det många av de här dödsmetallbanden som gick över till rock n’ roll-grejen och då hängde jag ju med, säger han.

Det är i mötet mellan rock’n’roll och death metal som även ett av Tomas Skogsbergs nutida favoritband rör sig. Jesus Chrüsler Supercar från Stockholm spelar in i Sunlight och låter en hel del som Entombed anno 1993 men med mer tonvikt på den rockigare delen.

– Deras nya album ska komma i vår, berättar Tomas Skogsberg.

När Tomas Skogsberg berättar om sitt jobb är det tydligt att det är musiken som är hans stora intresse och inte tekniken.

– Jag blir inte så exalterad över nya tekniska prylar för jag vet att det är bluff. Jag har gått på det så många gånger att om jag bara köper den där apparaten så blir det bra, men sen går jag ändå tillbaka till mina gamla grejer.

Digital inspelning kom sent till Sunlight och då med programvara från 1995 vilket är det som fortfarande används i studion.

– Ja, nu har jag ju lärt mig hur det programmet funkar, säger Tomas Skogsberg och skrattar. Det är ju inte så att jag hatar datorer, mycket blir lättare och går fortare numera. Men jag är ett analogfreak.

Han berättar om när tidningen Musikermagasinet kom för att göra ett reportage i studion och blev förvånade över hans okomplicerade utrustning.

– De trodde inte sina ögon när de såg mina Hobbex-mickar!