”Det är en högst personlig bok”

Proletären träffar Sven Wollter på Marx-Engelshuset i Göteborg, en byggnad han är väl bekant med.

– Det här är nästan som mitt andra hem, säger han.

Folkkäre skådespelaren Sven Wollter är, som Proletärens läsare säkert vet, mångårig medlem i Kommunistiska Partiet. Han har aldrig stuckit under stol med sina politiska ståndpunkter.

Något som bland annat ledde till att han censurerades i Sveriges Radio 2012.

– Jag skulle hålla en monolog om Reinfeldt och pensionsfrågan, om att borgarna ville höja pensionsåldern till 75 år. Jag var så förbannad. Arbetande människor får ju ofta inte ens uppleva sin 75-årsdag.

Monologen censurerades av SR med anledning av att han inte höll sig objektiv.

– Jag skällde ut dem efter noter. Är ni dumma i huvudet? Vad trodde ni egentligen? Alla vet ju vem jag är och vad man får med mig!

Det material Sven Wollter hade samlat i förberedelse till programmet mynnade bland annat ut i självbiografin Pojke med pilbåge som släpptes året därpå.

– Jag hade planer på att göra någon slags bilderbok och blev kontaktad av Ordfront. Det skulle vara lika mycket memoarer som kommentarer till vår tid. Så jag fick carte blanche av förlaget, vilket var kul.

Boken blev väl mottagen och sporrade honom till att skriva vidare.

– När jag var klar började det krypa i hela kroppen på mig, samma kryp som jag kan tänka mig att en alkoholist får efter ett par dagar utan sprit. Det började rycka i skrivtarmen. Då fick jag en idé, jag ville skriva en påhittad historia. En riktigt påhittad historia.

Resultatet blev romandebuten Hon, han och döden. Den påhittade historien handlar om döden, kärleken och människors möten. Högst verkliga fenomen, men med en typisk twist av Wollter.

Efter en tragisk cancerdiagnos ligger döden som en skugga över det namnlösa paret Hon och Han. De tvingas tala om sjukdom och sorg. Något Han känner blir för svårt. Han tar till flykt vid första bästa tillfälle.

– Boken bygger naturligtvis på självupplevda händelser, men jag har stuvat om och skruvat upp dem. Jag har djävligt bra minne, det har väl med mitt yrke att göra. De ploppade upp ibland, minnespärlorna, och puttade på mina fingrar så de började skriva.

Sven Wollter berättar om det stöd han fått under skrivprocessen. I synnerhet från bokförlaget.

– Jag skickade in de första sidorna och de svarade direkt. Fortsätt för helvete! För den börjar väldigt bra. Det får jag nog lov att säga, utan att skryta.

Sven Wollter berättar att Pojke med pilbåge var så stor. Åtminstone till formatet. Nu ville han skriva en liten bok.

– Jag ville skriva en berättelse som höll ihop, som var koncentrerad. Inga mellansträckor, det är så tråkigt. Jag ville inte ha med några förflyttningar. Det hade jag ju kunnat ägna en djävla massa tid åt. Det handlar om att inte prata sönder berättelsen.

– Jag ville skapa en känsla av att allt är möjligt. Redan för 40 år sedan skrev arbetarförfattaren Folke Isaksson en dikt som hette ”Tecken och under – om ljudlöst förflyttande.

Hon, han och döden innehåller många sådana förflyttningar. Läsaren sveps med i all hast. Det är en drömlik resa med många intressanta möten.

Sven Wollter berättar om sin fascination över gestalter som kommer från olika håll och vars levnadsöden snörs ihop.

En av karaktärerna blir halvt ihjälslagen av Front Nationalanhängare i Marseille, där boken delvis utspelar sig. Han heter Bigfoot och är uppkallad efter Siouxhövdingen som blev mördad av den US-amerikanska armén.

– Men mer politiskt än så blir det inte. Det är en högst personlig bok.

– Mer propagandistiskt kan jag skriva på andra forum, och det gör jag ju också. Med glädje. Men den här skulle bara vara mänsklig.

– Hoppas så många som möjligt läser den och att den säljer i miljoner exemplar, säger Sven Wollter och skrattar.

– Oavsett så är mitt nästa bokprojekt redan igång. Det blir nog en stor bok den här gången.