Ett renodlat borgerligt parti

På Miljöpartiets kongress i Karlstad valdes Gustav Fridolin och Åsa Romson programenligt till nya språkrör, detta sedan Maria Wetterstrand och Peter Eriksson fallit för den nioåriga tidsgränsen.

Det mesta på kongressen utföll just programenligt. Miljöpartiets kongresser är numera väloljade mediatillställningar, där partiledningen inte längre behöver frukta det kaos av stolliga infall och ordningsfrågor som var så typiskt för partiet i begynnelsen. Miljöpartiet har blivit ett parti bland de andra.

Kongressens och de nya språkrörens budskap var att Miljöpartiet nu skall återvända till en blocklös position. Det rödgröna samarbetet döms ut som misslyckat och strategiskt ohållbart. Det betyder inte att Miljöpartiet avvisar framtida uppgörelser med Socialdemokraterna, om sådana gynnar den egna agendan, men det betyder att man avvisar ett fast samarbete, som inför valet i fjol, för möjligheten att kohandla och göra upp med det block som bjuder mest.

Lite tillspetsat kan man tala om en programmatisk prostitution, där MP förklarar sig berett att sälja sig till vem som helst i utbyte mot eftergifter på det miljöområde som fortsatt är partiets viktigaste och i stort sett enda profilfråga.

Positionen är alls inte ny. Minns för all del att Miljöpartiet efter valet 2002 satte sig i regeringsförhandlingar med högerns partier. Men då var tilltaget mest en markering mot sossarna, som MP redan hade ett långtgående samarbete med. Nu skall blocklösheten göras tydligare och mer principiell, vilket med det rödgröna samarbetet i bagaget kräver en anpassning åt höger.

Det är möjligheten att sälja sig till både Reinfeldt och Juholt som skall ge Miljöpartiet en stark förhandlingsposition.

Redan efter valet i höstas inledde Miljöpartiet denna nyorientering genom uppgörelsen med regeringen om flyktingpolitiken, som i ett slag torpederade den rödgröna uppgörelsen på detta område. Sedan dess har framförallt det givna språkröret Gustav Fridolin högermarkerat för allt vad tygen håller, allt för att lägga grund för den eftertraktade förhandlingspositionen.

Gustav Fridolin har ett rykte som vänsterman, som är oförtjänt och nu också belastande, så han har inte sparat på tvålen i ambitionen att tvätta av sig vänsterryktet.

Det började med att Fridolin skåpade ut det gamla MP-kravet om en generell arbetstidsförkortning, som sades vara både orealistiskt och irrelevant. Istället efterlyser Fridolin större flexibilitet var gäller arbetstiderna, vilket är manna i borgerliga munnar.

Därefter sågade han det rödgröna valkravet om återinförd förmögenhetsskatt.

”Det vore helt fel. Vi behöver mer kapital till investeringar i landet, inte mindre”, säger han i en intervju med Dagens Industri (26/4), givetvis med direkt adress till denna tidnings läsare. Ni har inget att frukta från oss!

Sedan lovade Fridolin att stödja en förlängning av Jas Gripen-insatsen i Libyen, om nu Håkan Juholt håller fast vid att Sverige skall skicka krigsfartyg istället för stridsflygplan till Natos krig, något som fick Jan Björklund att gå i taket av pur förtjusning. Här fick bombhögern en ny riksdagsmajoritet.

På kongressens öppningsdag utkom Fridolin passande nog med en ny bok – ”Maskiner och människor” – vars bärande tema är att den gröna omställningen erbjuder näringslivet strålande möjligheter. Det är i den gröna omställningen som framtidens profiter skall hämtas.

Om det initialt fanns ett småborgerligt motstånd mot kapitalismen inom Miljöpartiet, så är detta motstånd idag som bortblåst. Fridolin vill möta framtiden arm i arm med kapitalet.

På kongressen markerade Åsa Romson mot Moderaterna, vilket var nödvändigt för att göra mellanställningen trovärdig. Men bara vad gäller miljöpolitiken, där Reinfeldt & Co är märkligt efterblivna. Vilket ger helheten i den nya positionen.

Om Moderaterna bara ger efter i miljöfrågorna står Miljöpartiet berett att göra upp om i princip vad som helst och i vart fall om försämringar av arbetares rättigheter. Miljöpartiet har alltid varit ett arbetarfientligt parti.

Huruvida medgörligheten sträcker sig ända in i en borgerlig regering låter vi vara osagt. Men att den sträcker sig till att agera högerregeringens stödparti är givet och redan bevisat.

I denna situation är det Håkan Juholt som sitter med Svarte Petter.

Juholt är visserligen ingen påhejare av det rödgröna samarbetet, såsom det utvecklades och kördes i botten av Mona Sahlin, men med Miljöpartiet som lättfotad hoppjerka saknar han det regeringsalternativ som är den parlamentariska politiken nav.

I den egna historieskrivningen heter det att Miljöpartiet nu återvänt till utgångspunkten. Så är det inte. MP har gått varvet runt för att nu dyka upp som ett renodlat och homogent borgerligt parti.