Finns USA?
Ledare om Carl Bildts utrikesdeklaration
”Har kriget i Irak ägt rum?”, frågar Aftonbladets ledarsida.
Nej, nej. Det handlar inte om Carl Bildts första utrikesdeklaration.
Utan om Laila Freivalds sista, levererad i februari 2006. Ett år och
två utrikesministrar senare frågar Aftonbladets ledare istället: ”Finns
USA?” Apropå Bildts utrikesdeklaration. Det gäller att variera sig.
Ovanstående säger något viktigt om svensk utrikespolitik. Eller rättare
om frånvaron av svensk utrikespolitik. Det är den som inte finns. Efter
inträdet i EU har det politiska etablissemanget i Sverige givit upp
alla tankar på en självständig hållning i världen. Det är EU som styr
över utrikespolitiken och svenska utrikesministrar rapar bara upp de
bulletiner som utgår från Bryssel. Om utrikesministern heter Freivalds
eller Bildt, om högsta hönset är socialdemokrat och moderat, spelar
ingen roll. Innehållet blir detsamma.
*
Att parallellt läsa Freivalds sista och Bildts första
utrikesdeklaration är på en och samma gång fascinerande och kusligt. I
allt avgörande är budskapet detsamma och formuleringarna närmast
likalydande.
De bekymrar sig unisont över brott mot de mänskliga rättigheterna, men
USA:s brott existerar inte. Irak finns inte. CIA:s kidnappningar finns
inte. Guantanamo finns inte.
Freivalds nämner överhuvudtaget inte Irak. Bildt är något mer
närvarande. I förbigående oroas han över att det går så dåligt för
ockupationsmakterna. Men att fördöma det olagliga kriget och den
olagliga ockupationen är lika främmande för Bildt som för Freivalds.
”Mänskliga rättigheter var ordet”, säger Sveriges ministervarianter på
Bill och Bull. För att genast tala om påstådda brott mot mänskliga
rättigheter på Kuba. Det gäller att prioritera.
I år oroas Bildt lite extra över utvecklingen i Venezuela. Ett nytt
Kuba, ve och fasa! Varför då oroa sig över dödsskvadronerna i
grannlandet Colombia? En mördad fackföreningsman är inget jämfört med
en ifrågasatt kapitalism.
Givetvis tvingas Bildt också säga något negativt om Ryssland, det hör
till karolinertraditionen. Men det är mest pliktskyldigt. Framförallt
hoppas han på en närmare dialog och ett närmare samarbete. Det gäller
att se till affärerna. Egna och andras.
Jämfört med Freivalds är Bildt tydligare vad gäller EU:s överhöghet. Han huttlar inte.
”Vi vill att Sverige skall tillhöra kärnan i det europeiska
samarbetet”, säger Bild myndigt och får något drömskt i blicken, kanske
en hägring av den framtida EU-karriär han vill åt för egen
del.
Men vad gäller utrikespolitikens innehåll är det mest utanpåverk. Bildt
kan säga det Freivalds tvingades smyga med för att inte reta gallfeber
på Olof Palme-nostalgikerna i det egna partiet. Men politiken var lika
EU-anpassad då som nu. Vilket som sagt ger närmast likalydande
formuleringar i alla viktiga frågor.
I den efterföljande utrikesdebatten var också samstämmigheten mellan
den förra och den nuvarande regeringen så frapperande att inte ens de
politiska reportrarna kunde undgå att se den. Lite förvånat tvingades
de konstatera att oppositionen bara bestod av vänsterpartiet och i viss
mån av miljöpartiet.
Att parallellt läsa Freivalds sista och Bildts första
utrikesdeklaration är på en och samma gång fascinerande och kusligt. I
allt avgörande är budskapet detsamma och formuleringarna närmast
likalydande.
De bekymrar sig unisont över brott mot de mänskliga rättigheterna, men
USA:s brott existerar inte. Irak finns inte. CIA:s kidnappningar finns
inte. Guantanamo finns inte.
Freivalds nämner överhuvudtaget inte Irak. Bildt är något mer
närvarande. I förbigående oroas han över att det går så dåligt för
ockupationsmakterna. Men att fördöma det olagliga kriget och den
olagliga ockupationen är lika främmande för Bildt som för Freivalds.
”Mänskliga rättigheter var ordet”, säger Sveriges ministervarianter på
Bill och Bull. För att genast tala om påstådda brott mot mänskliga
rättigheter på Kuba. Det gäller att prioritera.
I år oroas Bildt lite extra över utvecklingen i Venezuela. Ett nytt
Kuba, ve och fasa! Varför då oroa sig över dödsskvadronerna i
grannlandet Colombia? En mördad fackföreningsman är inget jämfört med
en ifrågasatt kapitalism.
Givetvis tvingas Bildt också säga något negativt om Ryssland, det hör
till karolinertraditionen. Men det är mest pliktskyldigt. Framförallt
hoppas han på en närmare dialog och ett närmare samarbete. Det gäller
att se till affärerna. Egna och andras.
Jämfört med Freivalds är Bildt tydligare vad gäller EU:s överhöghet. Han huttlar inte.
”Vi vill att Sverige skall tillhöra kärnan i det europeiska
samarbetet”, säger Bild myndigt och får något drömskt i blicken, kanske
en hägring av den framtida EU-karriär han vill åt för egen
del.
Men vad gäller utrikespolitikens innehåll är det mest utanpåverk. Bildt
kan säga det Freivalds tvingades smyga med för att inte reta gallfeber
på Olof Palme-nostalgikerna i det egna partiet. Men politiken var lika
EU-anpassad då som nu. Vilket som sagt ger närmast likalydande
formuleringar i alla viktiga frågor.
I den efterföljande utrikesdebatten var också samstämmigheten mellan
den förra och den nuvarande regeringen så frapperande att inte ens de
politiska reportrarna kunde undgå att se den. Lite förvånat tvingades
de konstatera att oppositionen bara bestod av vänsterpartiet och i viss
mån av miljöpartiet.
*
Man skall inte överdriva. Må vara att skillnaden mellan en Freivalds
och en Bildt som utrikesminister är försumbar i EU-Sverige, men Bildt
företräder samtidigt den höger som inkluderar extremister som Fredrik
Malm, Cecilia Wigström och Göran Lindblad.
”Jag säger inte USA ut ur Irak, jag säger USA in i Iran”, gapade
Fredrik Malm inför lämplig publik härförleden. Han fick komma på en
krystad bortförklaring när gapandet kom till allmän kännedom. Men varav
hjärtat är fullt talar som bekant munnen.
Bombhögern har inte intagit utrikesdepartementet. Men högerns valseger har gett den luft under vingarna, vilket är illa nog.
Carl Bildt lär aldrig gapa lika okontrollerat som Fredrik Malm, det
ligger under hans värdighet. Men gapandet utgör en lämplig
bakgrundsmusik för en utrikesminister med uppdrag och ambition att
utrota de sista resterna av självständig svensk utrikespolitik. Bildt
kan försiktigt ta Malm & Co i örat samtidigt som han mer i
skymundan fullföljer sin strävan att göra Sverige till vasall åt EU och
USA. Den mer sofistikerade högern behöver sin extremister.
Man skall inte överdriva. Må vara att skillnaden mellan en Freivalds
och en Bildt som utrikesminister är försumbar i EU-Sverige, men Bildt
företräder samtidigt den höger som inkluderar extremister som Fredrik
Malm, Cecilia Wigström och Göran Lindblad.
”Jag säger inte USA ut ur Irak, jag säger USA in i Iran”, gapade
Fredrik Malm inför lämplig publik härförleden. Han fick komma på en
krystad bortförklaring när gapandet kom till allmän kännedom. Men varav
hjärtat är fullt talar som bekant munnen.
Bombhögern har inte intagit utrikesdepartementet. Men högerns valseger har gett den luft under vingarna, vilket är illa nog.
Carl Bildt lär aldrig gapa lika okontrollerat som Fredrik Malm, det
ligger under hans värdighet. Men gapandet utgör en lämplig
bakgrundsmusik för en utrikesminister med uppdrag och ambition att
utrota de sista resterna av självständig svensk utrikespolitik. Bildt
kan försiktigt ta Malm & Co i örat samtidigt som han mer i
skymundan fullföljer sin strävan att göra Sverige till vasall åt EU och
USA. Den mer sofistikerade högern behöver sin extremister.
*
Utrikespolitikens imperialistiska rörelseriktning består. Men med
högerns inträde i Arvfurstens palats och med bombhögerns alltmer
frekventa larmande, så finns risk för att tempot drivs upp. Vilket den
anti-imperialistiska opinionen bör ta som en utmaning.
17 mars kallas åter till en internationell protestdag mot ockupationen
av Irak. Låt oss göra denna dag till en mäktig manifestation för
internationell rättvisa och fred, mot imperialistisk aggression och mot
den imperialistiska aggressionens medlöpare här hemma.
20 februari 2007
Proletären 8, 2007
Utrikespolitikens imperialistiska rörelseriktning består. Men med
högerns inträde i Arvfurstens palats och med bombhögerns alltmer
frekventa larmande, så finns risk för att tempot drivs upp. Vilket den
anti-imperialistiska opinionen bör ta som en utmaning.
17 mars kallas åter till en internationell protestdag mot ockupationen
av Irak. Låt oss göra denna dag till en mäktig manifestation för
internationell rättvisa och fred, mot imperialistisk aggression och mot
den imperialistiska aggressionens medlöpare här hemma.
20 februari 2007
Proletären 8, 2007