Hur kan terrorresorna stoppas?

Terrordåd avlöser varandra. Självmordsbomb i en moské i Kuwait. Avrättning av solbadande turister i Tunisien. Halshuggning utanför en gasindustri i Frankrike. Dödskjutning i en kyrka i USA.

Alla lika fruktansvärda i sin besinningslöshet och alla lika tragiska för offren och dess anhöriga. Terrorn måste fördömas, inte bara för sin brutalitet, utan också för att den repression från statsmakten som oftast följer slår också mot folklig, progressiv kamp.

Ett av dåden sticker ut i mediabevakningen. Terrordådet i Charleston i USA benämns inte som ett terrordåd, utan oftast ”kyrkodådet” – trots att massakern hade ett tydligt rasistiskt, högerextremt motiv – riktad mot afroamerikaner. Ett fascistiskt terrordåd.

Hyckleriet är monumentalt. Så länge det inte är terrorister som dödar under islamistisk flagg är det inte terror enligt den liberala doktrinen – utan de beskrivs som ensamma galningar och den högerextrema ideologi som driver dem glöms kollektivt bort. Lika hycklande är tystnaden när USA:s drönare utför massakrer på civila i Afghanistan och Pakistan.

Oavsett hyckleriet så är terrordåden i Kuwait, Tunisien och Frankrike förkastliga. De ger vatten på islamofobernas kvarnar och gör det svårare inte bara för muslimer utan för alla människor med bakgrund i Mellanöstern att leva och verka i Europa. Det sorgliga är att syftet med terrorattackerna är just detta.

Fundamentalisterna har allt att vinna på att dessa motsättningar och spänningar ökar. Ökade spänningar innebär också ökade möjligheter för IS att vinna anhängare i förorterna i västländerna.

Islamofobin och Islamiska staten är varandras spegelbilder och förutsättningar. Den ena triggar och stärker den andre. Varje gång kampen mot IS och liknande reaktionärer kliver över gränsen och blir en kritik mot islam som helhet eller muslimer som grupp så ökar rekryteringsmöjligheterna för IS.

På samma sätt stärks extremismens och fundamentalismen av USA:s bomber mot terrorgruppen. Den australiensisk-brittiske journalisten John Pilger, som i decennier bevakat västvärldens krigsförbrytelser i Mellanöstern, stämplar Islamiska staten som ”en mutation av västerländsk statsterror”.

Nu föreslås det från regeringen (DN 17/6) att göra resor för att delta i IS´ krig olagligt. Att IS rekryterar soldater i svenska förorter till sitt krig i Irak och Syrien är naturligtvis ett stort problem. Vi har förståelse för den desperation som familjer till resande IS-krigare känner och att samhället måste göra något.

Ändå är vi skeptiska till vad en lagstiftning mot så kallade terrorresor skulle få för konsekvenser.

Det finns det redan en fullgod lagstiftning för åklagare att åberopa när det gäller terrorbrott utomlands – varför inte använda den och varför behövs det ytterligare lagparagrafer? Samtidigt ropar Säpo på mer befogenheter för att övervaka kommunikation över mobilappar och i sociala medier.

Att kriminalisera terrorresor blir problematiskt även ur andra perspektiv, och öppnar upp för det totala godtycket. För vem ska avgöra vad som är resor till en terrororganisation eller inte? Den enes terrorist är den andres befrielsekämpe. De svenskar som rest ner för att bekämpa IS, tillsammans med YPG, en organisation som har nära band till det av USA och EU terrorstämplade PKK, riskerar att även de bli brottslingar med det nya lagförslaget.

Hade en lagsiftning liknande den Morgan Johansson och regeringen vill ha funnits och tillämpats under 1930-talet hade de Spanienfrivilliga som slogs mot Francofascismen riskerat åtal. I värsta fall blir lagen direkt kontraproduktiv genom att det ökar avståndet till samhället för sökande unga män i förorten, och ger IS-rekryterarna fler argument.

Istället för lagstiftning krävs det insatser mycket tidigare, och att den reaktionära ideologin som IS företräder bekämpas på basplanet. Ett första steg för att försöka förhindra fler terrorbrott är att ge stöd och uppbackning till de krafter i förorter och moskéer som arbetar mot IS värvningar av soldater.

Naturligtvis handlar det även om att bekämpa det utanförskap och segregation som ger grogrund för reaktionära idéer, genom stora sociala insatser och arbete åt alla.

Men hur ska Islamiska staten bekämpas här och nu? Svaret är inte enkelt. De kaotiska situationen har uppkommit genom USA-imperialismens långa men konsekventa förödelse av statsmakterna i Irak och Syrien, samtidigt som imperialisterna underblåst sekterisk splittring. Men omvärlden, inklusive Sverige, kan ändå agera nu.

IS exporterar olja till bland annat flera EU-länder för mångmiljonbelopp. Islamiska statens oljeinkomster måste stoppas, och på så sätt deras möjligheter att betala sina krigare.

Turkiets indirekta stöd till IS genom att hålla sina gränser öppna för nya rekryter till och från Syrien och Irak måste upphöra, och omvärld-en måste sätta press på den turkiska regeringen att så sker.

Stödet till alla så kallade rebellgrupper i Syrien måste upphöra, och istället för att träna nya rebeller måste USA, Turkiet och Gulfstaterna se till att stoppa alla pengaöverföringar, vapenleveranser och annat stöd.

Morgan Johansson och regeringens förslag till att kriminalisera terrorresor ska ses som ett sätt att verka handlingskraftig. Men det tar inte tag i grunden till problemen med terrorismen.