Kommunistiska Partiet och valet

Valrörelsen har börjat, sägs det, åtminstone i TV, där debatterna nu är lika många som tittarna är få. Men i vanlig ordning lär det dröja till efter sommaren innan politiker-flocken dyker upp på gator och torg, med sitt lock och pock, för att sedan försvinna igen några veckor senare, på dagen 20 september, som genom ett trollslag.

Det är så den representativa demokratin fungerar  i Sverige. Under fyra år är politiken förvisad till de
parlamentariska församlingarnas isolerade rum, oåtkomlig för medborgarna och för medborgarna att bara lydigt acceptera. Medborgarna är bara intressanta som väljare, är bara intressanta en enda dag vart fjärde år, då de i nåder skall utse de herrar och damer som enväldigt skall föra deras talan under de 1460 dagar som följer.

Valt är valt, säger politikerflocken. När rösten är lämnad har väljaren gjort  sitt och har bara att lida och fördraga och framförallt att hålla käften tills det är val igen, åtminstone om han eller hon är arbetare. På valdagen monopoliseras politiken till politikerna för fyra långa år.

Fast bara i förhållande till väljarna. För ovanför den officiella politiska scenen håller Svenskt Näringsliv och dess sidoorganisationer i tåtarna. Genom ett lika monopoliserat problemformuleringsföreträde.

Kommunistiska Partiet har inget till övers för denna förkrympta demokrati. Vi har  alls inget emot representativa församlingar, de är nödvändiga i de flesta demokratiska sammanhang, men vi är emot de representativa församlingarnas isolering från dem de säger sig representera och vi är emot att politiken görs oåtkomlig för majoriteten av människor sedan rösten väl är lagd. Om demokrati är folkmakt är detta inte demokrati värd namnet.

För oss är politiken något mycket mer och mycket större än parlamentariska val. Politik är att mobilisera människor till kamp för egna intressen, vilken dag på året som helst och varhelst det är möjligt. Politik är att blottlägga de underliggande krafterna i samhällsutvecklingen för att göra det möjligt för människor att se den verklige fienden. Politik är att förmå arbetare och vanligt folk att se styrkan i sammanhållning och solidaritet i kamp mot denne verklige fiende.

”Politik är förhållandet mellan klasserna”, skrev på sin tid Vladimir Iljitj Lenin. Varvid kommunisternas hela verksamhet går ut på att stärka arbetarklassen i detta förhållande. En uppgift viktigare än någonsin. Eftersom ingen annan företräder eller ens talar om arbetarklassen.

Med detta sagt kanske någon undrar vad Kommunistiska Partiet har i valet att göra. Men det är att kasta ut barnet med badvattnet. Såväl valrörelserna som de parlamentariska församlingarna är politiska arenor, inte att reducera till politikens allt, men väl att utnyttja för att flytta fram partiets positioner och för att komma närmare lösningen av den uppgift vi gjort till vår.

Hade vi följt politikerskocken in i den parlamentariska stugvärmen dagen efter valet, så hade vi varit illa ute. Men det gör vi inte. Vi står kvar på gatorna och torgen, vi agiterar som förut på arbetsplatserna och i de folkliga rörelserna – för att vi är ett parti som inte låter oss vingklippas och som vägrar acceptera att demokratin begränsas till att stoppa valsedlar i ett kuvert en gång vart fjärde år.

Vi tror inte på en parlamentarisk väg till socialismen. Ett nytt och bättre samhälle kräver folklig mobilisering av ett helt annat slag än samling vid valurnorna. Men samtidigt tror vi inte på att socialismen i Sverige är möjligt utan parlamentarisk kamp och representation.

Det ena betingar det andra. En stark utomparlamentarisk rörelse ger en stark socialistisk representation i valda församlingar. Men en stark socialistisk representation i valda församlingar ger också möjlighet att stärka den utomparlamentariska rörelsen. Det är inte antingen eller som gäller utan både ock.

I årets val kommer Kommunistiska Partiet att kandidera i ett knappt tjugotal kommunval och i några region- och landstingsval. Den slutliga kandidaturen fastställs inom några veckor.

Partiet kandiderar alltså inte i riksdagsvalet, vilket vi inte gjort sedan 1973. Detta är naturligtvis djupt otillfredsställande för ett parti som vårt, som har socialismen på agendan och som i det mesta agerar i de stora frågorna, särskilt i ett val då ett vänsteralternativ värt namnet lyser med sin frånvaro på riksplanet. Ändå ser vi oss nödsakade att bita i det sura äpplet. För att våra organisatoriska och ekonomiska krafter inte räcker till för en seriös riksdagskandidatur. Vi har  helt enkelt inte kraft att göra en riksdagskandidatur känd för ens en bråkdel av arbetarklassen.

Vår ambition är att bryta detta mönster så fort det bara går. Genom att bygga partiet starkare. Men i år tvingas vi avstå. Med uppmaningen till arbetarväljarna att sparka Reinfeldt och hans cyniska överklassregering all världens väg.

Den kommunala ramen är väldigt, väldigt trång för ett revolutionärt parti. Men  vi gör vårt bästa för att spränga den. Genom att kandidera på helheten i vår politik och genom att förvandla den till lokal klasspolitik.

”Att råna en bank är mer moraliskt än att spara på gamla och sjuka ”, dundrade kommunisten Yngve Berlin i budgetdebatten i Lysekils kommunfullmäktige i juni 2008, ett uttalande som fick nedskärningspolitiker och borgarmedia att gå i taket av upprördhet. Men många arbetare i Lysekil nickade instämmande. Inget är mer omoraliskt än att slå mot de allra svagaste i samhället.

En röst på Kommunistiska Partiet i kommunvalet är en röst på företrädare som inte viker en tum i de lokala klassfrågorna. Men det är också en röst på socialism, på internationell solidaritet och på en politik som för Sverige ur krisen. En röst på kommunisterna är en appell för den vänsterpolitik som lyser med sin frånvaro i riksdagsvalet, för svikarna att begrunda och ta varning av.

Vi kämpar för mandat och representation. Men det är inte det enda syftet med våra kandidaturer. Vi använder valet för att göra partiet mer känt och för att bygga det starkare inför framtidens utmaningar. Vi kommer att slåss för varje röst. Men vi räknar vårt valresultat i mer än röster.

Vi bedömer de allmänna förutsättningarna i valet som tuffa. På grund av den utbredda passiviteten i arbetarklassen och på grund av den alternativlöshet som präglar rikspolitiken.

Egentligen borde Reinfeldt & Co vara nog och mer än nog för att skriva ut valet 2010 som ett vänsterval, men med en rödgrön opposition som inte framträder som ett vänsteralternativ har vänsterväljarna ingenstans att ta vägen. Vilket är negativt för oss. Av historisk erfarenhet gör vi våra bästa val när väljarkåren som helhet går åt vänster.

Men vi hänger inte med huvudena för att förutsättningarna inte är de bästa. Dem kan vi inte göra något åt, så det är bara att gilla läget och göra det bästa av de förutsättningar som är. Genom att så brett och kraftfullt som
möjligt presentera Kommunistiska Partiet som vänster- och arbetaralternativet i valet 2010.

Till läsaren vill vi avslutningsvis rikta en vädjan och en uppmaning: Stöd Kommunistiska Partiet i valet! Vi är i behov av all hjälp vi kan få – naturligtvis av ett bidrag till vår valfond, utan pengar kan inte ens vi driva valkampanj, men också genom praktiska insatser. Har du möjlighet att hjälpa till i valrörelsen? Genom att dela flygblad, sätta upp affischer eller lägga ut valsedlar. Eller på något annat sätt, som du själv kan föreslå. Hör i så fall av dig till lokalorganisationen på din ort eller till particentralen.

Vi bedömer som sagt förutsättningarna i valet som tuffa. Men i ett bara något längre perspektiv är vi mer övertygade än någonsin om socialismens nödvändighet. Eftersom såväl den ekonomiska krisen som klimatkrisen formligen skriker ut att det för framtiden inte är möjligt att leva på det kapitalistiska sättet. Denna verklighet kommer att återspeglas också i människors tänkande, förhoppningsviss förr än senare, vilket talar för Kommunistiska Partiet. Vi har framtiden för oss.

Så kom med du också. För ett framgångsrikt val. Men framförallt för att kampen för socialismen behöver dig.

2 februari 2010
Proletären nr 5