När ska Sverige bomba kurder?

Om den svenska borgerligheten och dess mediala megafoner hade fått som de velat så hade Sverige deltagit vid toppmötet i Istanbul härom veckan. Vårt land hade därmed i stram givakt slutit upp bakom Turkiet och dess bombningar mot kurderna i det egna landet.

Det är detta som står på spel när Sverige nu i snabb takt ansluts till Nato. Möjligheterna att driva någon form av självständig utrikespolitik avskaffas och vi placerar oss i ett sällskap vars händer är nedsölade av blod.

Alla människor i Sverige som stödjer kurdernas kamp bör inte endast vända vreden mot Turkiet, utan mot den svenska Natolobby som vill göra Sverige till en stödjepunkt för förtrycket och mördandet av kurder.

Turkiet är sedan 1950-talet en av USA-imperialismens viktigaste allierade. Efter blodiga massakrer på kommunister och progressiva i början av 1950-talet anslöts Turkiet till Nato och har sedan dess varit ett reaktionärt ankarfäste för USA:s inflytande i Mellanöstern.

Turkiet hjälpte precis som Sverige till med marktrupper i den USA-ledda ockupationen av Afghanistan. Inför en turkisk publik motiverades deltagandet med att turkiska trupper var på plats för att skydda afghaner från västimperialismens överdrifter. Varje lands borgarklass utformar sin propaganda för att motivera uppslutningen bakom krigen. I Sverige säger propagandan att svenska soldater ska se till att flickor får gå i skolan.

Sedan kriget i Syrien inleddes har Turkiet tillsammans med Saudiarabien varit en avgörande kraft bakom skapandet av de religiöst fundamentalistiska terrorgrupper som utvecklats till Islamiska Staten. Regeringen i Ankara har i många år gett ideologiskt, politiskt och logistiskt stöd – vapenleveranser, värvningskontor och transportleder – till terrorgrupper i Syrien.

Först när Islamiska Staten utvecklats till en okontrollerbar kraft som hotar att bita de händer som fött den tvingas dess skapare i Washington, Ankara, Riyadh och andra huvudstäder att ändra taktik.

Kriget mot IS syftar främst till att jämna ut krafterna på marken för att upprätthålla krig och splittring som gör en viss kontroll över läget i Syrien och Irak möjlig. Turkiet använder den taktiska omläggningen till att slå två flugor i en smäll. Dels ett halvhjärtat deltagande mot IS men framförallt att angripa kurderna efter det prokurdiska partiet HDP:s valframgångar och inträde i parlamentet i början av sommaren.

IS:s våldsdåd är förskräckande. Folkfördrivningar, massmord och ett hänsynslöst våld mot civilbefolkningen gör varje människa med ett hjärta i bröstkorgen upprörd. Samtidigt ska sägas att IS har lärt av andra regionala makter som drivs av religiös fundamentalism och som under långliga tider har ägnat sig åt etnisk rensning, massmord och systematisk terror mot civilbefolkning. Varför dessa dubbla måttstockar hos svenska liberaler beroende på om våldet riktas mot palestinier eller mot kristna minoriteter eller kurder i Syrien och Irak?

Hyckleriet blir än mer uppenbart när IS härjningar tas som argument för att Sverige ska ansluta sig till USA:s så kallade krig mot IS. För detta argumenterar två så kallade experter på DN Debatt (5/8).

De två försvarsexperterna Erik Brattberg och Magnus Nordenman är allt annat än objektiva försvarsexperter. Brattberg arbetar för McCain-institutet i Washington, döpt efter en av de värsta krigshökarna John McCain. Nordenman är biträdande chef vid Brent Scowcroft-centret. Även Scowcroft är en krigshök som bland annat var George W Bushs rådgivare under ockupationerna av Afghanistan och Irak.

Det intressanta med Brattbergs och Nordenmans inlägg på DN Debatt är inte deras uppmaning att svenska Gripenplan ska delta i kampen mot IS. Liknande uppmaningar framförs dagligen av de högljudda krigshetsarna i Sverige.

Däremot är de washingtonbetalda experterna ärligare i syftet bakom ett svensk deltagande. Brattberg och Nordenman menar att för ”det första är svenska utlandsuppdrag ett sätt att främja den transatlantiska länken” och att om Sverige inte ställer upp riskerar vi att förlora vår ”privilegierade ställning”. De menar att ”det inte alltid är omfattningen på dessa bidrag som är det viktigaste utan just symboliken av att vara på plats och att vara villig att ge ett bidrag som uppskattas av Washington”.

Tydligare än så kan det inte sägas. Sveriges deltagande i USA:s krig, var och när Washington så kräver, handlar inte om humanitära insatser. Det handlar inte om att skydda IS-terrorns offer eller att ge afghanska flickor möjlighet att gå i skolan. Sverige ska delta för att visa oss lydiga och för att vara världens enda supermakt till lags.

Ett Sverige i USA:s ledband som biter och skäller när husse kommenderar. Att en sådan politik ökar osäkerheten för vårt land, både genom ökade spänningar i östersjöområdet och genom att underblåsa hoten från fundamentalistisk terrorism, bryr sig den svenska Natolobbyn inte om. Att ett svenskt medlemskap i Nato dessutom gör Turkiets sak till vår gör inte saken bättre.