Storbritannien skakat efter valet

De Konservativa lyckades oväntat själva bilda en majoritetsregering. Partiet fick 36,9 procent av rösterna vilket gav 331 av 650 mandat i parlamentet. Deras tidigare samarbetspartner Liberaldemokraterna blev så gott som utplånade. Nationellt kom Labour tvåa med 30,4 procent av rösterna men i Skottland tillintetgjordes partiet. Det högerpopulistiska UKIP lyckades vinna 12 procent av det totala antalet röster, men fick endast ett av de 650 mandaten.

I Glasgow kan man sätta en röd rosett på en apa och den kommer ändå att vinna valet för Labour, säger ett brittiskt talesätt. Generation efter generation av skottar har troget röstat in Labourkandidater till det brittiska parlamentet i Westminster – fram till förra torsdagen. I Glasgow förlorade partiet samtliga sju mandat, och i Skottland som helhet förlorades 40 av 41 mandat, en närmast total utplåning.

Aldrig tidigare har en så drastisk omritning av den skotska politiska kartan skett. Det tog de Konservativa 30 år, delvis under Margret Thatchers styre, att förminskas till ett marginellt parti med ett enda mandat från Skottland. För Labour skedde det bokstavligen över en natt.

Skottland bidrar med 59 av parlamentets 650 mandat, 56 av vilka nu kommer besättas av det Skotska nationella partiet (SNP). Förutom att vinna alla utom ett av Labours skotska mandat vann SNP också 10 av Liberaldemokraternas 11 skotska mandat. I vissa valkretsar bytte upp till 40 procent av väljarna från Labour till SNP, och partiet har under de senaste månaderna rekryterat 110.000 nya medlemmar.

SNP är kanske mest känt som den drivande parten på ja-sidan i Skottlands omröstning om självständighet i höstas. Då stod partiet på den förlorande sidan, medan Labour bidrog till den segrande nej-kampanjen tillsammans med de Konservativa. Det är delvis uppslutningen i Londonetablissemangets enhetsfront, som av många uppfattades som ett försök att skrämma skottarna från att rösta för självständighet, som har lett till Labours katastrofala nederlag. Partiet beskrivs nu ofta som ”red tories”, högersossar helt utan kontakt med de distrikt de säger sig representera.

SNP har i parlamentsvalskampanjen funnit brett gehör för tydliga till vänster om Labour-paroller, och har lyckats attrahera väljare från båda sidor i självständighetsfrågan. SNP säger sig ha som huvudmål att stoppa den åtstramningspolitik som den borgerliga regeringen drivit de senaste fem åren.

Efter 2010 års val då inget parti fick egen majoritet bildade det största partiet, de Konservativa, tillsammans med Liberaldemokraterna en borgerlig koalitionsregering. Medan Liberaldemokraterna i valkampanjen motsatt sig tories ekonomiska politik, så presenterade koalitionsregeringen sommaren 2010 en budget med förvånansvärt hårda åtstramningar. Målet, enligt finansminister George Osborne, var att eliminera budgetunderskottet till 2015.

Planen visade sig snabbt inte fungera då återhämtningen från recessionen som följde finanskrisen 2008 stagnerade och planerade skatteintäkter uteblev. Detta, menar många ekonomer, var att vänta som en direkt konsekvens av åtstramningarna.

Fördröjningen till trots har ekonomin börjat återhämta sig under de senaste två åren, vilket de Konservativas ledare David Cameron i kampanjen lyft fram som ett starkt bevis på regeringens ekonomiska kompetens.

Konkret har åtstramningspolitiken inneburit höjd moms och vidsträckta nedskärningar i de offentliga utgifterna. Detta har påverkat många delar av samhället, från nedskärningar i skolbudgetar till nedrustning av skyddet mot översvämningar (vilket lämnade sydöstra England oförberett för 2014 års kraftiga regnoväder, med stor förödelse som följd). Speciellt uppmärksammad var ”sovrumsskatten” riktad mot låginkomstagare som får bostadsbidrag.

Regeringens åtstramningar möttes av breda folkliga protester. Våren 2011 demonstrerade 500 000 britter i London mot nedskärningarna, och massdemonstrationer anordnades av fackförbunden också 2012.

När koalitionsregeringen röstade igenom en höjning av maxtaket på studieavgifter för universitetsstudenter från 3290 pund till 9000 pund per år – i direkt motsats till ett löfte samtliga Liberaldemokratiska kandidater skrivit under i valkampanjen – möttes de av högljudda protester från tiotusentals studenter.

I torsdagens val blev just Liberaldemokraterna de största förlorarna. Av de 57 mandat partiet vann 2010 förlorades 49. Partiets representanter till Westminster får nu bekvämt plats i två Londontaxis, med två sittplatser till godo, kommenterade en engelsk journalist.

Labour har under oppositionsåren letts av Ed Miliband som försökt profilera partiet som ett humant inkännande och ekonomiskt trovärdigt alternativ. Åtstramningspolitiken i sig är ofrånkomlig, men regeringens nedskärningar var för många och för snabba, enligt Miliband.

”Levnadsomkostnadskrisen” lanserades som Storbritanniens största problem och Miliband presenterade ett hopkok av löften av traditionell Labour-karaktär, som till exempel ett slopande av ”sovrumsskatten”, krafttag mot ”0-timmarskontrakt”, och ett ökat skydd mot privatiseringar inom hälsosektorn.

Efter att ha accepterat de Konservativas problembeskrivning och nödvändigheten av ekonomiska åtstramningar, så fann Milibands kampanj det svårt att vinna genklang hos allmänheten för sin politik. De ”vänsterparoller” som föreslogs uppfattades som alltför obetydliga eller konstiga för att ingjuta hopp och entusiasm hos de egna kärnväljarna, medan de retade upp den starka högerfalangen inom partiet och gav de Konservativa ytterligare argument för Labours oansvariga politik, argument som Milibands kampanj hade svårt att bemöta.

Ed Miliband attackerades också ovanligt hårt av högerpressen, bland annat för sin oförmåga att kommunicera effektivt, och för sitt sätt att äta en baconmacka. Budskapet var tydligt: Han ”ser konstig ut och han pratar konstigt”, han är en ”nörd från norra London”, hans far ”hatade Storbritannien”, och själv är han opatriotisk.

Labours förlust i valet blev större än väntat, och detta inte bara beroende på skotska Labours kollaps. Jämna valkretsar i England vilka Labour hade hoppats vinna över för att kompensera förlusten av de skotska mandaten tillföll i alltför liten utsträckning partiets kandidater.

Liberaldemokraternas kollaps stärkte de Konservativa långt mer än Labour, och det högerpopulistiska anti-EU-partiet UKIP, vilket högerpressen fruktat skulle riskera en Konservativ vinst, visade sig vinna röster från tidigare Labourväljare i hög utsträckning. I valkretsar där UKIP vann mindre än 7 procentenheter av rösterna, vann Labour 6 mandat från de konservativa. Å andra sidan, där UKIP vann mer än 14 procentenheter av rösterna, vann Labour inga mandat från de konservativa.

Sedan valet 2010 har UKIP gått starkt framåt i opinionsmätningarna, och lyckades bli det största partiet i EU-parlaments-valet 2014 med 27 procent av rösterna. Två konservativa parlamentsledamöter bytte 2014 partitillhörighet till UKIP och vann genom lokala fyllnadsval platser i parlamentet för partiet.

I förra veckans val fick UKIP 3,9 miljoner röster, 12,6 procent. Hade Storbritannien tillämpat ett valsystem där antalet valda ledamöter står i proportion till det totala antalet röster, så hade UKIP vunnit runt 82 platser i parlamentet. Nu blev UKIP det största partiet i endast en valkrets, och vann därför bara ett mandat.

Det Gröna partiet, vilket förespråkar en grön politik med populistiska vänsterparoller, gick fram i valet och fick 3,8 procent av rösterna. Partiet lyckades försvara sitt enda mandat.

När omfattningen av Liberaldemokraternas och Labours förluster blivit klara avgick omedelbart partiledarna Nick Clegg och Ed Miliband. Nigel Farage, UKIP:s ledare, avgick också efter att för sjätte gången misslyckats vinna ett mandat i parlamentet. I måndags meddelades dock att Farage stannar kvar på sin post efter påtryckningar från partiet.

New Labourfalangen utgör fortsatt en stark del inom Labours partielit vilken starkt ogillade Ed Milibands vänsterutspel. Efter valet har flera ledare och potentiella partiledarkandidater gjort klar att Labour igen måste moderniseras och att partiet inte kan vinna om det inte bedriver en politik som är mer centristisk.

Labour måste vara ett parti av ambition likväl som medkännande, skriver Tony Blair i en debattartikel i The Guardian. Det är bortom galenskap att tro att ett minskande av den politiska luckan till de Konservativa kommer vinna tillbaka väljare från SNP, de Gröna och UKIP, skriver författaren och journalisten Owen Jones i samma tidning.

Med 331 av 650 mandat kunde Cameron morgonen efter valet besöka drottningen med en förfrågan om att bilda en konservativ majoritetsregering. Den kommer enligt vallöftena att fortsätta med åtstramningspolitiken och privatiseringarna, men kommer också låta det brittiska folket rösta om fortsatt medlemskap i EU år 2017.

Enligt opinionsundersökningarna skulle 10-20 procent fler av väljarna i nuläget rösta för att stanna kvar inom unionen, men förra veckans parlamentsval har visat att undersökningar inte alltid är tillförlitliga.

Det är möjligt att dramat från valet kommer att fortsätta flera år framöver.

David Marsh

Oxford, Storbritannien